Tredje delen om livet i Jobb- och utvecklingsgarantin.

Första läser du här – Intake: Informationsträff om jobb- och utvecklingsgarantin
och andra här – Återbesöket

Battle cry

november 23, 2007 av thomasveil

Den konstigaste grejen hände häromdan. På en och samma gång kom det email från två olika ställen om ett jobb. Det verkar som om de ansökningar jag tvingats göra registrerats av de presumtiva uppdragsgivarna. Och även om jag skickat stympade CVn och rudimentära och felstavade följebrev har dom sparat på mina ansökningar. Otroligt. Jag gör ju allt för att undvika att hamna i en konfliktsituation för att bli kalllad till en jobbintervju. Det vore speciellt fatalt om jag blev kallad till en jobbintervju på en anvisning från arbetsförmedlingen. Hur som helst så verkar det som om det finns ett visst behov av mina erfarenheter inom vissa företag. Och det var den jävligaste känslan. Trots att jag jag bestämt mig för att lägga av med arbete kände jag suget att höra av mig till dom som skickade emailen. Ja, jag hade ett ögonblick av svaghet, det måste jag erkänna. Man är ju inte mer än människa. Man vill tillhöra, man vill producera, man vill få ett erkännande som person. Men med resolut snabbhet insåg jag att ett yrkesverksamt liv är ett helt teoretiskt koncept nuförtiden. Det är som att livet utanför murarna för livstidsdömda är overkligt. Och vem vill gå upp 7.00 varje morgon måndag till fredag? Vem orkar övertyga fuckade rekryterare om att man är en duktig producerande enhet. Jag orkar helt enkelt inte med dom jävla kostymbärande idioterna. Det kändes alldeles för jävla jobbigt. Ja, jag erkänner. Jag är slagen. Fuck them and fuck their dogs. Så jag brydde mig inte om att svar på deras
email. Men visst var det en märklig upplevelse. Faan, man är svag ibland. Ävensom om det bara är för en sekund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,