En artikel baserad på ett föredrag som jag höll på en kurs arrangerad av SUF-Malmö.

Från kampanj till konflikt

Den här artikeln handlar om synen på politik och den autonoma rörelsens med tyngdvikt i den “vändningen mot vardagen” som är en tendens inom rörelsen under de senaste 10 år (på ett ungefär). Jag kan tillägga att jag också ser SACs reorganisering som en del av samma tendens. Den vändningen kom i mångt och mycket av att vi började fråga oss själva “Vilka problem har jag i vardagen?” istället för att fokusera på all världens ondska och elände. Men vändningen kom också utifrån en slutsats att den här världen kommer bara förändras radikalt om och när arbetarklassen bestämmer sig för det. Helt enkelt en syn på att det är som arbetare vi kan bidra till förändring och inte som “aktivister och politiker”. Det kan tyckas självklart men är det inte, jag menar att det finns en ganska utbredd syn inom vänstern att man själva är “de goda” som kommer med medvetande och ledning till de fåraktiga massorna. Jag menar att detta är något i sig inneboende i representativ politik. Som i sina mest extrema fall faktiskt innebär att man ska kämpa mot arbetarklassen. Här kommer ett citat från en tysk grupp ur “anti-deutsche”-inriktningen:
Det blev klart att en frigörande vänster inte kunde förlita sig på den tyska arbetarklassen utan måste stå i opposition till den stora majoriteten i det här landet; en majoritet som förespråkar rasism, anti-semitism och nationalism; en majoritet som har en djupt auktoritär ådra och inte har förändrats speciellt mycket sedan deras föräldrar och farföräldrar genomförde det värsta brottet i mänsklighetens historia; mordet på 6 miljoner europeiska judar.

Problemen med den här ståndpunkten är många, man hamnar i någon slags position som “upplyst despot” där majoriteten är ens fiender, och man måste står inför den omöjliga situationen att försöka nå ett klasslöst samhällle mot arbetarklassens vilja.

Jag har varit aktiv i Malmö i nästan exakt 15 år, och jag menar att just nu är den autonoma rörelsen i Malmö-Lund starkare, och svagare, än någonsin – det här kan tyckas motsägelsefullt men jag menar att det beror på att vi håller på att gå bort från en traditionell aktivism-rörelse och mot en klassrörelse. Rörelsen har mer och mer fokuserat på att gå ifrån en klassisk förståelse för politik som något där man agerar och representerar i någon annans vägar eller intressen. För att ta mig själv som exempel så var det första jag engagerade mig i (i Malmö) att samla in pengar till och sprida information om zapatisterna i Mexico – där har vi en klar uppdelning mellan vem som kämpar och vem som stödjer – och bisarrt nog blev vi själva, mestadels unga svenska autonoma, något slags språkrör för zapatisterna i Sverige.

Nu vill jag i och för sig inflika att zapatisternas kamp har en hel del att lära oss också, men det är inte poängen. Jag menar att det engagemanget antyder att “den verkliga och intressanta kampen” sker i Mexico och inte här. Och det är fel. Trög som jag är tog det mig ganska länge att inse det men när jag gjorde det var det faktiskt något av en aha-upplevelse som hörde samman med mina första dagar på ett nytt jobb. Även om det faktiskt fanns en hel del andra pusselbitar från barndomen, skolåren, de första fajterna med lokala nazister, demonstrationer mot nedskärningar osv så var det först då som polletten trillade ner.

Mattes första dag på jobbet
Jag och en bekant började jobba som timmisar på samma fabrik, och på hans första arbetsdag så orsakade han ett stopp i produktionen som kostade åtskilliga tusen kronor. Andra anställda rusade till och fixade felet och snart dök också chefen upp. Matte satt duktigt illa till, att klanta sig och kosta en massa pengar redan första dagen ser inte så fint ut så han räknade med att få gå på plats eller direkt eftet första dagen, det var jävligt illa då han så klart behövde pengarna. Men när chefen dök upp förklarade de gamla jobbarna att de inte hade en aaaaning om vad som hänt eller varför det gick fel. Deras solidaritet räddade jobbet för honom, och de var inte solidariska för att de kände eller gillade Matte, utan trots att de inte kände honom. Det fanns helt enkelt en solidarisk inställning, en klassmedvetenhet om man så vill, på den här arbetsplatsen. I vänsterns tidningar och progaganda får man lätt intrycket att “klasskamp” och “solidaritet” är något som existerade förr i tiden, eller på andra sidan jorden, att den svenska arbetarklassen är passiv och att vi har social fred för att det knappt strejkas – men i verkliga livet har det som hos vänstern blivit slagord, klasskamp och solidaritet, en konkret och levande innebörd, och i den sociala fredens Sverige så kämpar folk dagligen, folk skadar sig och dör, lever och lider.

Som ni säkert vet kan man inte skilja på teori och praktik hur som helst, och i samma veva, och baserat på dessa händelser, så formulerade vi i Kämpa tillsamans! teorierna om “ansiktslöst motstånd” och om hur klasskampen såg ut i Sverige idag, jag minns speciellt en bussresa ut till Kirseberg där jag satt och funderade på dom här grejorna, om hur den dagliga klasskampen börjar så fort man stämplar in och att varje dag är en kamp om hur mycket mervärde man ska producera och hur mycket man ska få tillbaka för det. Plötsligt stannar busschaffisen bussen och kliver ut. Jag tänker “vad fan gör han?”. Han tjoar in till oss resenärer att han strax är tillbaka och springer sedan in i en närbutik och handlar sin lunch. Och det är precis det som det handlar om – att sätta sina egna intressen före företagets och chefernas. Så här formulerade vi det i 1998:

För den summa som betalas i lön vill kapitalisten ha så mycket arbetskraft/varor som möjligt. Den som arbetar å andra sidan vill ha så mycket pengar som möjligt för så lite arbete som möjligt. Denna ”lag” är universell, den gäller alltså alltid och överallt. Om man hårddrar denna kamp så gäller detta varje ”extra” toalettbesök, varje stöld och löneförhandling o s v. Varje tillsägelse och höjning av tempot på arbetsplatsen gäller det här. Detta är kampen mellan arbete och kapital.
Samma fiender, samma kamp! Av Kämpa tillsammans!

Med de här erfarenheterna och teorierna i bakfickan, lärdomen om det vardagsmotstånd som finns hos vanliga arbetare här i landet, så var det också dags att börja omsätta det i verkligheten. För min egen del var det självklart att börja gräva där man stod, först på arbetsplatsen men senare också i bostadsområdet (vilket jag skrivit om i texterna om Stadsdelsmotstånd, så det går jag inte in på så mycket). Det började med att försöka förstå och analysera de kamper vi själva deltog i för att se hur de kunde spridas och utvecklas – att kämpa för att vinna helt enkelt.

”Om vi tittar på när vi började diskutera utomfacklig arbetsplatskamp i den utomparlamentariska rörelsen på allvar så skedde det genom att lansera begrepp som pekade på det vi anade var en utspridd tendens, nämligen ansiktslöst motstånd. Alla undersökningar bekräftade senare detta som en reell tendens. Det var de första stegen i försöket att bygga en rörelse som var baserad på en reell och redan utspridd klasspraktik.”
“Undersökning och självaktivitet” av Marcel

Vår utgångspunkt var att se till hur klasskampen faktiskt går till idag, och inte för 40 år sedan eller hur vi skulle vilja att den såg ut. Ska man förändra verkligheten är det bäst att utgå från verkligheten.

Göteborg – tur och retur
Men vi var nog relativt få som såg det på det sättet och hade dragit samma slutsatser, men vi skulle bli flera. Globaliseringsrörelsens och toppmötesprotesterna kom att bli en vändpunkt. Den repression vi mötes av i och efter kravallerna i Göteborg tvingade stora delar av den utomparlamentariska vänstern till eftertanke. För mig och de jag jobbade med mest i och kring Autonomt Motstånd och KT så blev kravallerna och den efterföljande repressionen och utdefineringen ingen enorm vändpunkt, utan snarare en bekräftelse på vad vi redan hade dragit för slutsatser: det var inte militansen i sig det var något fel på, utan vilka frågor vi hade riktat in den på. Det enda hållbara sättet att stå emot repressionen och var att ha ett folkligt stöd som gjorde att det var oacceptabelt att skjuta ner oss på öppen gata och fängsla oss, och det kunde vi aldrig nå om vi hela tiden engagerade oss i frågor som inte gällde arbetarklassens vardag. Här är Frankrike ett bra exempel där arbetare faktiskt kan kidnappa sin chef och hota att spränga fabriken utan att riskera att bli dömda för det. Rent taktiskt ville vi med andra ord komma ifrån den närmast militära frågan om “Hur skyddar vi våra demos/gatufester/ockupationer/blockader från polisen?” till en politiskt fråga om “Hur gör vi det politiskt omöjligt för polisen att angripa oss?”. Denna ”vändning mot vardagen” kom att, för min egen del, uttrycka sig genom främst två inriktningar, dels stadsdelsmotståndet och dels arbetsplatskampen, men också kamp mot nedskärningar, för fri kollektivtrafik och fildelning.

Visst är det så att vad som beslutas på ett EU-toppmötet också handlar om vår vardag, eller Malmö Stads bostadspolitik handlar väldigt mycket om vår vardag – problemet är inte här att vi inte talar om vår egen vardag, utan att våra protestformer inte gör någon skillnad – när vi ordande en gatufest mot lyxrenoveringar i Södra Innerstaden i Malmö så visste vi att folk höll med oss om att det var ett problem, men de förstod också att det inte var ett problem man stoppade genom att gå på en gatufest – därför gick de inte dit heller, folk är inte dumma.

Detta innebär naturligtvis inte att vi enbart ska jobba med vår egen omedelbara situationen och skippa allt slags solidaritetsarbete, men grunden för att avskaffa kapitalismen måste vara vårt missnöje med vår egen livssituation. När vi t ex stödjer strejkande arbetare med aktioner eller pengar så visar vi också på att vi vill ha samma stöd i en liknande situation.

“Stoppa vuxenarbetet”
Affischkampanj från Asocialstyrelsen 2003

I och med “vändningen mot vardagen” bröt vi också med en annan tendens hos vänstern och alternativa rörelser – vår kritik mot kapitalismen kom att handla om våra egna ganska vardagliga problem och inte kapitalismens “extremer” -som skyhöga bonusar, krig, kris eller fascism. Ta ATTAC till exempel – de kritiserar “spekulationsekonomin” men lämnar då kapitalismen som system intakt. Visst ska man kritisera fascism, krig och kris – men man måste också inse att det bara är konsekvenser av kapitalismen. Vårt främsta argument måste helt enkelt vara hur systemet drabbar oss själva – arbetets tristess och monotoni, alienationen och förslitningsskador – det som andra föraktfullt ibland avskriver som “I-landsproblem”.

Här kommer jag in på “utanförskap” – det är visst alla emot nu för tiden, och kommer vi bara till rätta med det lever vi väl i den bästa av världar. Det är ett jävla skitbegrepp. Främst för att jag menar att den klassamhället i sig är problemet och med begreppet “utanförskap” skiljer man från klassamhället och dess konsekvenser. Man menar att de som lever på bidrag, är bostadslösa eller arbetslösa, är sjuka, diskriminerade eller vad det nu må vara är “utanför” vilket är solklart trams – de är en väl integrerad del i det samhälle vi har idag, i första hand som arbetskraftreserv och därmed ett mobilt och flexibelt slagträ mot de löneslavar som spenderar mer tid på arbetsplatsen.
Ett annat problem med begreppet är att det antyder att om man har en lägenhet och ett någorlunda fast jobb så leker livet och man har med andra ord inget att gnälla över. Något jag menar är en åsikt som delvis finns i vänstern också.

Att slänga ut barnet med badvattnet
Men många politiska rörelser både innan och före oss har gått samma väg; man inser att vänstern är ute och cyklar och gör sedan en stor poäng av sin “brytning” – ofta med ett eller flera utspel som riktar sig till just den vänster man säger sig lämna. Jag menar att det är ett misstag (som jag själv varit med om i Folkmakt) och visar på en brist för förståelse för hur växelverkan går till mellan de politiska rörelserna och klassens praktiker. Det finns ingen anledning att slänga ut barnet med barnvattnet och glömma allt man en gång lärt sig. När det gäller arbetsplatskampen så kan man t e x ta med sig flera saker från gatukampen – jag tänker på saker som att man backar upp varandra, tar strider gemensamt, anonymitet när det behövs osv. En kamrat i KT! skrev så här om det:

“Många har påpekat att toppmötesprotesterna riskerar att fastna i en »aktivist-identifierad» återvändsgränd utan vare sig visioner eller någon reell möjlighet att förändra sakernas tillstånd. Men vi bör åtminstone erkänna och uppmuntra de utomparlamentariska kampernas positiva inspirerande sidor och potential att generaliseras i hela samhällsfabriken. Framförallt bör vi visa på hur vi kan komma vidare och bortom den aktivistiska »brandkårspolitiken» för att våra ansträngningar ska kunna uppnå samtidighet i en global klassoffensiv mot kapitalet. Detta genom att utveckla nya kamper som svarar mot våra omedelbara behov där vi jobbar, där vi bor eller går i skolan – den vardagliga klasskampen som i grund och botten inte är någonting annat än vårt gemensamma behov av kommunism.

Från gatan till fabriken
Radikaliseringen och den olydiga kulturen från gatuprotesterna kommer även spilla över i andra delar av samhällsfabriken, alltså inte minst när det gäller kampen på arbetsplatserna. Här kan vi dra intressanta historiska paralleller. Den betydelsefulla kopplingen mellan kampen på gatorna och på arbetsplatserna kan vi spåra genom historien från arbetarrörelsens barndom, över händelserna 1917 (kravaller och rösträtt), i kampen mot strejkbrytare fram till 30-talet fram till den globala klassoffensiven på 1960- och 70-talet. Denna innefattade gerillakamp, bondeuppror samt lönekrav i städerna och slummen i Afrika, Asien och Latinamerika. Andra exempel är majrevolten i Frankrike och liknande oroligheter i Japan. I USA exploderade ghettona och Polen skakades av ett uppror 1970.”

Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal, Johan Forsberg

Från aktivist till arbetare – eller inte?

I och med “vändningen mot vardagen” uppkom också en kritik av identiteten “aktivist”. I texter som “Ge upp aktivismen!”, med bra poänger och med mycket av sitt tankegods hämtat från situationistiska klassiker, sablades aktivist-identiteten ner:
“Aktivisten, som en expert på social förändring, antar att andra människor inte gör någonting för att förändra deras liv och känner därför en skyldighet eller ett ansvar att göra det å deras vägnar. Aktivisten tror att de kompenserar för andras brist på aktivitet. Att definera oss själva som aktivister innebär att definera våra handlingar som de som ska leda till social förändring, och därigenom underskatta tusen och åter tusen andra ickeaktivisters verksamhet. Aktivism baseras på missuppfattningen att det bara är aktivister som genomför samhällsförändring – medan så klart klasskampen pågår hela tiden.”
Ge upp aktivismen!, Andrew X

Kritiken mot aktivismen handlade dels om att man efterapade den organisering och arbetsdelning som finns i kapitalismen – en arbetsdelning med aktivisten som expert på samhällsförändring och en stor passiv massa som låter sig ledas och måste befrias. I och med att “massan” förväntas vara passiv så kommer också det ständiga kravet på aktivitet (ju mer desto bättre, en aktivare aktivist får också då högre status) och åsikten att “det är bättre än att inte göra något alls”. Så att säga att vänster är en grupp djurrättare som försöker befria de stackars arbetarna från sina burar. Arbetsdelningen har sin grund i att aktivisten blir en expert på samhällsförändring, och det är självklart en problematiskt syn. Det grundar sig, som jag ser det, på en märklig syn på kunskap och medvetande – aktivisten läser och agerar sig till medvetande genom läsning, diskussion och enträget arbete får man anta, men problemet är att detta “medvetande” inte säger någonting om hur personen kommer agera i en konkret konfliktsituation. Kapitalismen är en samhällelig eller social relation, och klasskampen har helt enkelt något explosivt i sig – det slår sönder och ändrar stelnade relationer och skapar nya. Här är ett exempel från gruvstrejken 1969, som på sätt och vis startade den vild strejk-vågen under 70-talet:
“Det viktiga med sådana här strejker är att det kommer fram nya idéer. Folk som du känt i hela ditt liv och betraktat som skit, blir världens militanter. Andra som gått och viftat med röda fanor visar sig bara vara strunt – dom är låsta och näst intill odugliga. Dom värdefullaste killarna under en konflikt är avvikarna. Radikala idéer finns latent hos folk men dom kommer inte upp till ytan så länge du följer dom mönster som samhället och facket har byggt upp. Dom är byggda för att mota bort vissa människor och puffa fram andra.”
Harry Isaksson, gruvarbetare, sid 94 i Nu eller aldrig. En bok om “den nya strejkrörelsen” av Ragnar Järhult

Men även om kritiken mot aktivismen har stora poänger har den också sina begränsningar. Situationisterna menade på att man inte kan bekämpa alienationen med alienerande medel, och det låter ju tjusigt. Men kan det idag ens existera “medel” som inte är alienerande? Författaren till “Ge upp aktivismen” beskriver “aktivisten” som en roll, men rollen har sin grund i den arbetsdelning som existerar inom kapitalismen och det är inget vi kan välja bort, med bästa viljan i världen. För att ta ett liknande exempel så läste jag om någon som “inte definerade sig som man eller kvinna” och det kan man väl strunta i om man vill. Kruxet är att det inte spelar någon roll, om alla andra ser mig som man, och samhället är organiserat som utefter patriarkala strukturer så är det inget val för den enskilda individen. På samma sätt är det när det gäller aktivist-rollen, det som hände var delvis att en del av oss började se och kalla oss själva “arbetare” istället för “aktivister” eller ens “vänster”, men det handlar inte om ettiketter och vad vi kallar oss. Det handlar om innehåll, agerar man fortfarande på samma sätt så gör det absolut ingen skillnad. Men visst är det en nödvändig vändning, det handlar om att inte se politik som en hobby som är skiljt från våra vanliga trista liv, och mycket riktigt kom vårt fokus också att flyttas över till att handla om t ex det vardagsmotstånd som sker på jobbet. Det handlar om att ta sina egna och andra arbetares erfarenheter och idéer på allvar, att ta våra egna behov och intressen på allvar. Byter vi bara ettiketter och kallar oss “arbetare” istället och, för att använda situationisternas ord, menar oss kämpa med icke-alienerade medel så kommer vi bara skapa nya experter som i kraft av att vara “riktiga arbetare” har rätt att uttolka och bedöma andras situationer. Jag tror också alla har hört saker som – riktiga arbetare sjukskriver sig inte om de inte är sjuka, riktiga arbetare maskar inte på jobbet, riktiga arbetare ser inte ut si eller så och läser/lyssnar på/äter/tittar på det ena eller det andra.

”De som talar om revolution och klasskamp utan att uttalat hänvisa till vardagslivet, utan att förstå det omstörtande i kärleken och det värdefulla i förkastandet av allt tvång; de talar med ett lik i munnen”
Raoul Vaneigem

Mycket snack och lite kommunikation
Jag menar att problemet snarare är representation – att tala och agera i andras namn. Det kanske känns som en lätt poäng såhär en vecka efter Reclaim Rosengård, men jag menar att problemet är större än den enskilda händelsen. Jag antar att de som har beslutat om att kalla grupper och kampanjer saker som “Vi är Malmö”, “Det är vi som bestämmer” eller “Reclaim Rosengård” inte ser sig som representanter, men det är så det kan uppfattas – helt enkelt som arrogans och att man talar för andra.

Den tekniska utvecklingen har gjort att det idag är ganska lätt att nå väldigt många personer, samtidigt tycker jag att den autonoma vänstern kommunicerar mindre och mindre med andra människor. När man ordnar en demonstration eller gatufest eller vad det kan vara, så nöjer man sig ofta med affischer och pressmeddelande, bägge formerna är envägskommunikation – man talar om för människor vad man tycker, men ger varken potentiella sympatisörer eller motståndare en bra möjlighet att ställa följdfrågor eller kommentera det man gör. Forum som socialism.nu och nyhetsportalen Motkraft är bägge två lysande projekt, men det ena tillåter bara uttalade socialister att vara medlemmar och Motkraft tillåter inte kommentarer. Mycket av det vi gör är ganska kontroversiellt, även inom en stor del av arbetarklassen, och jag tycker det gör att det är ännu viktig att vara beredd att svara på frågor och ta en diskussion.

Men det här är inte bara en enkel fråga om “tillgänglighet och kommunikation”, utan något som jag tycker är lite större – nämligen att det sättet vi kommunicerar inte nämnvärt skiljer sig från det sätt som t ex riksdagspartierna når ut till sina väljare. Vi blir bara en annan slags politiker med en annan slags politik. Vi anammar en roll som aktivister, som aktivister förhåller vi oss till klassen, som i bästa fall är målgruppen, på samma sätt som politiker förhåller sig till sina väljare. De ber om en passiv röst i en låda var fjärde år, där den enskilda rösten inte har något inflytande eller spelar någon roll, vi ber om deltagande i en kravall, demonstration eller gatufest som, i de flesta fall, är lika uppstyrt som en riksdagsval. Vi efterapar en arbetsdelning och organisation som liknar den vi upplever i den kapitalistiska produktionen och samhället i stort.

“För att säga det på ett annat sätt: Jag tror att det finns mycket att lära sig av att om och om igen kasta sig mot gallren i vår bur. Det är genom våra nödvändiga misslyckanden lika mycket som i våra partiella, små och alltid ömtåliga segrar som vi lär oss hur det här samhället förtrycker oss, vad det tar från oss i termer av värdighet och uppfyllda njutningar. Men vi ska inte låtsas att vi är frigjorda när vi inte är det, vilket endast skulle förvandla oss till en självgod aristokrati av de »autentiska» och »icke-alienerade».
Faktum är att även människorna i de olika grupperna som försöker utveckla ett »anti-aktivistiskt» och »anti-politiskt» förhållningssätt till den antikapitalistiska revolutionen – från KK/Collectivities i Faridabad i Indien till Insubordinate Collective i Baltimore – är på en och samma gång arbetare och »icke-arbetare», arbetare och »aktivister», till och med arbetare och – bevare mig väl! – intellektuella. Och det mest farliga för människor i den positionen är att förlora synen på sin fundamentalt kluvna natur, sin »dubbla» samhälleliga existens, och låtsas att man »bara» är arbetare. För då kommer de verkligen inte att ha några sätt att hålla koll på sin »andra» sida och dess inneboende elitistiska potential. Och då skulle de skapa ett nytt lager av sociala eliter – den här gången under rubriken »anti-aktivistisk», »autentisk», »icke-alienerad», de »riktiga» proletärerna. Och all den gamla skiten kommer att flöda tillbaka igen.”

Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet, J.Kellstadt

Vi är alltså både aktivister och arbetare – och det finns en fara i att inte erkänna det. Därmed måste vi också kunna diskutera vad som är vänstern roll i förhållande till klasskampen, som jag ser det finns det kanske fyra funktioner, men det får vara en början på en större diskussion:

1. som en länk mellan kamper
2. för att sprida och generalisera kampmetoderna
3. för att behålla kontinuitet
4. för att analysera motståndet och se internationella exempel och kopplingar

“Vändningen mot vardagen” var, för rörelsen på den tiden en nödvändighet och en framgång, dels framtvingad marginalisering som följde efter EU-toppmötet 2001, men dels också framtvingad av otillfredställelsen med våra egna liv. Efter det senaste årens röj i Malmö – speciellt Reclaim Rosengård, med aktionsformer som har dålig eller ingen förankring i vår klass, så tror jag det är dags för ytterligare en “vändning mot vardagen”. Vi ska inte bli bättre representanter, vi ska inte försöka vara representanter över huvud taget, utan kämpa tillsammans med andra människor för att förändra våra egna och andras liv.

Kim Müller

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Nya bilbränder den gångna natten, Jinge skriver Forum för Levande Historia, jesper skriver Wendy Brown i senaste magasinet Neo, Bo Myre skriver Vi fick ett brev om ett rykte om ett hot

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,