I köket har vi börjat gå från målstyrning till detaljstyrning. Där vi tidigare hade som uppgift att skicka ut ovannämnda Mulle med tillbehör så den rent allmänt såg rätt snygg och aptitlig ut (”målstyrning”), med andra ord hade vi en viss konstnärlig frihet när det gällde grönsaker och garnering, så har vi nu fått instruktioner om exakt hur rätten ska se ut. Det innefattar alltså till exempel garnering med dill och citron, att purén ligger på klockan tolv (tänk tallriken som en klocka) osv.

The new dill

The new dill

Själv tog jag emot dessa instruktioner med det naturliga saktmod bara ett löpande band kan åstadkomma. Jag brydde mig inte nämnvärt hur tallriken ser ut i vilket fall som helst, ser det för jävligt ut är det inte mitt problem. Dock är inte alla mina arbetskamrater lika institutionsskadade som jag, och dessa såg sin kreativitet och yrkesstolthet attackerad, de är mer intresserade av att ha inflytande över slutprodukten och därmed också få en stunds mental arbetsflykt i form av konstnärliga lekar (shit, ibland är jag verkligen den perfekta arbetaren!). Själv är jag inte intresserad av att slösa bort min skaparkraft under produktiv arbetstid.

Instruktionerna togs alltså emot med ilska och irritation (och det finns också ett långsiktigt fog för det, ett detaljstyrt arbete är ett sätt att göra sig av med yrkeskvalificerad arbetskraft till förmån för oskolade arbetare, genom att ledningen erövrar kockarnas tysta yrkeskunskap och för över den i manualer) och till en början ignorerades dom. Detta kom fram efter en månad efter att en chef varit ute och käkat, tyvärr missade den orutinerade servitrisen att tjalla till köket. Dagen efter togs detta ärende upp och stundens allvar var mycket stort – kockarna hade inte garnerat med en dillkvist utan med någon slags fluffig boll av strimlad nori och purjolök. Förklaring till detta elände var också undermålig, den skyldige tyckte att ”det ser snyggare ut och går bättre ihop med det japanska stuket på såsen”. Något sådant kunde naturligtvis inte tolereras. Rätten ska helt enkelt vara som ”vi” bestämt det. En del surmulet mummel avslutade tillfälligtvis mulle-jiddret. Bara för att två kvällar senare göra comeback.

Under lördagens genomgång och kaffe frågar hovmästaren den obligatoriska frågan om allt finns på menyn. Min kära kollega Urban svarar då, till min förvåning, att vi inte har mulle. Hovmästaren ser lite sur ut och undrar varför. Urban svarar att vi har slut på dill. Jag börjar skratta så det sprutar kaffe ur näsan på mig. Hovmästaren undrar vad fan det är frågan om. Urban, skitsur, svarar att rätten ska ut med dill, och har vi inte dill så kan vi inte skicka ut den, det vore tjänstefel och ett allvarligt brott mot restaurangens koncept; tänk om det kommer en gäst som tidigare har fått fiskjäveln med dill och nu får fisksatan utan dill – klart oproffsigt. Hovmästaren är nu apsur och menar att då får vi väl för helvete sticka ut och köpa dill. Urban svarar att det har vi inte tid med. Hovmästaren tittar på mig som nickar glatt och svarar ”vi sitter redan i skiten upp till öronen!”. Hovmästaren, som känner till hela mulle-jiddret undrar om vi inte kan skicka ut den utan dill, bara idag. Vi avvisar detta horribla och företagsfientliga förslag med emfas.

Hela cirkusen avslutas med att hovmästaren tvingar ut en av serveringspersonalens praktikanter att köpa dill, efter det ringar han till krögaren. Märkligt nog vill krögaren prata med oss också, men vi står upp för vår nit och vilja att följa företagets koncept till 100%. Maken till corporate warriors har sällan setts utanför Japan.

Support you local working class poet – Kallskänkan

Från Konfliktportalen.se: Salka om ockupationsfestivalen, Anders_S skriver Rasistisk domstol och rasistisk hyresvärd, Jinge skriver Den illiberala politiken, andread0ria skriver The Klyscherizer 2009, Björn Nilsson skriver Ida är nog lite fel som länk betraktad, Kristoffer Ejnermark skriver Kommunistisk disciplin 2.0, Kaj Raving skriver Internetsända fullmäktigemöten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,