Jag tänkte att jag till slut skulle få tummen ur och skriva ett par rader om Åsa Linderborgs självbiografiska Mig äger ingen. Jag tänker inte gå så noga in på handlingen utan spekulera lite kring den bit som gjorde det starkaste intrycket på mig.

Den enskilda bit som bet sig starkast fast i mig var hennes far syn på sitt arbete och sin egen relation till det. Hennes pappa, härdaren Leif Andersson vid Metallverken i Västerås, hade en yrkesmoral som jag tänkte på som ”gammaldags” när jag läste boken. Jag kommer inte ihåg den exakta formuleringen men hon skriver ungefär att ”hans enda stolthet låg i den yrkesskicklighet han hade i ett jobb som han hatade”. Smaka på det…

Det är ett känsla jag fått av en del äldre arbetskamrater (samt en del äldre släktingar) men det vore bra klyschigt att säga att det vore gammaldags eller en generationsfråga. Jag har alltid förundrats över de arbetskamrater som, trots att de hatat jobbet och chefen, har slitit som hundar. Då menar jag heller inte bara att de jobbat hårt under sin normala arbetstid utan också verkligen ställt upp för företaget på ett sätt som inte ens cheferna förväntat sig av dom. Så om det inte är en generationsfråga så är frågan vad det då är, och jag menar att man kanske kan se det som att de har ett beteende som är format när arbetet och arbetarklassen såg annorlunda ut, i en tid då klassammansättningen var en annan. För samtidigt verkar det finnas en medvetenhet om att man ändå inte får något tack, varken förr eller senare.

I en tid där det fanns en koppling mellan produktivitetsökningar och höjd levnadsstandard kanske man se det som att den här formen av arbetsmoral och att vara stolt över sin yrkesskicklighet som en överlevnadsstrategi för arbetarklassen. För min egen del och många andra ser jag ingen direkt yrkesstolthet, vi har i många fall bara råkat hamna i ett yrke och ser det inte som speciellt spännande, min egen skicklighet i mitt yrke har heller ingen koppling till min lön i alla fall, jag har det lägsta som är tillåtet enligt kollektivavtalet och om jag jobbar hårdare är det direkta resultatet av det att företaget tjänar mer pengar och jag blir tröttare – så där finns ingen motivation.

Nog om det, Linderborg tillhör en del av de senaste som beskrivit sin barndom i arbetarklassen famn och en som problematiserar de gamla proletärförfattarna på ett bra sätt är En bris av frisk luft som stiligt formulerar problemet så här:
Den författare som kanske blivit mest smärtsamt medveten om mytens frånvaro är den så kallade arbetarförfattaren. Den proletära mytologin försökte knyta de nya unga generationerna till en verklighet de ville lämna.

Många av dagens barndomsskildringar är snarare människor som gjort en klassresa, som Linderborg, Torbjörn Flygt och Susanna Alakoski. Men med en ändrad klassammansättning borde det inte också dyka upp en ny form av arbetarförfattare? Människor som är formade av den massarbetslöshet som ändrade Sveriges klasskarta från början av nittiotalet och framåt? Kanske är Pär Thörn en av dom, även om jag inte vet om han skulle kallat sig det själv så ser jag varmt fram emot att hans bok Tidsstudiemannen kommer ut. Man kan för övrigt höra Pär under Malmöfestivalen. För övrigt tyckte jag att de delar av Salkas bok Deltagänget var intressantast som handlade om andra situationer än de aktivistiska, som när hon jobbade, satt på kåken eller växte upp i Tynnered.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

För övrigt så ska ”Mig äger ingen” göras som film. Läs mer på SvD eller Sydsvenskan.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annat bloggat: Dom ljuger om Sydkorea, Forever United om Sovjet