Sju långa år
För ungefär sju år sedan skrev jag och några före detta arbetskamrater ner våra erfarenheter från kamperna på ett bageri där vi hade jobbat. För mig kom det att utgöra en startpunkt för ett mer utåtriktat och långsiktigt arbete med klassorganisering och politisk organisering.

Även om vissa av oss (speciellt medlemmarna i Kämpa tillsammans!) redan hade vänt och vridit på de här frågorna en hel del, så var publiceringen av de första texterna ett steg ut i vänsterns offentlighet. Publiceringen kom ganska snart efter kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg och de mottogs med både entusiasm och tvekan. För en del var det en välbehövlig ”vändning” gentemot vår vardag och andra var oförstående till vår ovilja att ha en ”politiskt linje” gentemot fackföreningarna. Man var oförstående till att ha en ”facklig linje” som var baserad på klassintresse istället för en politisk motivation att stärka den ena eller andra falangen. Å andra sidan blev våra texter väl emottagna av till exempel folk från folkrörelselinjen och delar av SAC. Helt enkelt andra som såg arbetarklassens självständiga arbetsplatskamp som det centrala och/eller själva hade erfarenhet av kämpande arbetarkollektiv.

Strategin utformar krigsplanen och dess mål bestämmer de enskilda stridshandlingarna, som skall leda till målet. Det innebär att strategin skisserar de olika operationerna och inlemmar de enskilda striderna i den.
von Clausewitz

Den andra arbetarrörelsen
När vi skrev våra första texter om jobben vi haft så kände vi inte till begreppet ”militanta undersökningar” och sättet de användes på. Men vi hade redan börjat intressera oss för de politiska inriktningar som satte arbetarklassens kamper i första rummet och snart läste vi om vad kamrater i Italien, Frankrike, USA och Sverige gjort och skrivit innan oss. När vi läste om tidigare generationers kamper så kände vi också igen oss. Vi identifierade oss med tidigare arbetare som haft liknande osäkra arbetsförhållanden och drivit en kompromisslös klasskamp. På det sättet såg vi vår historia och våra historiska föregångare både i texter och kamper. När vi på våra arbetsplatser vände oss till facket för att få hjälp men fick kalla handen och istället på ett direkt och utomfackligt sätt började kämpa tillsammans med arbetskamraterna var det lätt att känna igen sig i teorier om att det fanns en ”andra” arbetarrörelse vid sidan om den officiella. Vi var de tillfälligt anställda som fick skapa medbestämmande genom sabotage, löneförhöjning genom stöld och arbetstidsförkortning genom maskning.

Det ansiktslösa motståndet är ett resultat i sig: en oförmedlad kamp leder inte till en seger eller vinst utan är i sig en seger och vinst. Om jag går hem från jobbet en halvtimme tidigare än vad jag egentligen slutar, vilket jag ofta gör, har jag i och med att jag genomfört denna arbetstidsförkortning vunnit min seger. Målet är realiserat och en delseger är vunnen. Självklart kan nya mål och hotsituationer uppstå utifrån detta. Men det viktiga med det ansiktslösa motståndet och självaktiviteten är att medlet på sätt och vis blir till ett mål. Det ansiktslösa motståndet tycks därmed ha en fullständigt annan karaktär än förmedlad kamp just genom att det inte fungerar på samma sätt som förmedlad kamp: oförmedlad kamp genererar inte ett mål utan är ett mål.
Marcel

Dessa kamper, eller praktiker, som slog direkt mot ledningen och på ett omedelbart sätt gjorde våra liv lättare kom vi att kalla ”ansiktslöst motstånd” i brist på bättre namn. Det här var i en tid då vänstern, vår politiska omgivning, till stor del såg det som att det var ”lugnt” eller ”fred” på arbetsplatserna, i skarp kontrast till vår uppfattning om vår situation på arbetsplatserna. Jag menar fortfarande att det pågår ett dagligt klasskrig där ingen fred är möjlig så länge kapitalismen ännu existerar.

Partiet, facket, vänstergruppen osv. är medel – sätt att organisera rörelsen/kampen. De leder fram till en seger eller en förlust (….) det ansiktslösa motståndet är rörelsen, kampen, segern…
Marcel

Så begreppet ansiktslöst motstånd var ett sätt att beskriva de kampmetoder som arbetare redan använde dagligen. Vi betonade ofta det taktiska i dessa arbetsmetoder. Speciellt kanske i form av ”de små stegens politik” där man kämpade tillsammans och kunde ta större strider efterhand som man började känna varandra och lärde känna varandra. Vi beskrev i de första arbetsplatsrapporterna hur arbetarkollektiven bildades i kampen och hur dess medlemmar stötte varandra. I senare texter, exempelvis Management för proletärer, gick vi mer i detalj in på hur arbetarkollektiven formerades. En av de saker vi betonade var att oavsett vilken facklig linje man hade så var all framgångsrik kamp på arbetsplatsen beroende av solidariteten arbetskamrater emellan; ett starkt arbetarkollektiv.

Saken är väl att all form av klassmakt kommer ur självaktivitet. Representanter av olika slag kan aldrig göra något utan den ”galne niggern bakom ryggen”. Alla organisatörer av olika slag vill ANVÄNDA denna självaktivitet till sina fack/partier/organisationer. Vår ståndpunkt är att självaktiviteten är vad som ska organiseras, utvecklas och spridas.
Raven

Självaktivitet som strategi

För många av dem som var ute och kämpade på arbetsplatserna så räckte det, folk förstod vad vi menade. Men samtidigt var vi inte lika nog med att beskriva varför vi såg självaktiviteten som så central för klasskampens långsiktiga utveckling. Min fasta övertygelse är att klasskampen är den dominerande konflikten i samhället och dess tydliga uttryck finns på arbetsplatserna. Inte bara på grund av att det är där den dagliga kampen och utsugningen sker, utan också för att det är där vi lättast kan finna den gemenskap som gör att vi kan kämpa tillsammans. Så ska vi få någon seriös och bestående förändring av samhället måste den ha en utgångspunkt i den kamp mot lönearbetet som sker på arbetsplatserna. Med konkreta erfarenheter av kollektiv kamp tillsammans med arbetskamrater och grannar så har vi kommit fram till att den enda realistiska möjligheten att skapa förändringar i samhället sker genom självorganiserad arbetarkamp.

Så det vi gör, kamperna och spridningen av erfarenheter, är något som går utöver det ”mikroplan” som den enskilda arbetsplatsen utgör. Det är en del i stärkandet och byggandet av ”den andra arbetarrörelsen”. Den enda rörelse som på allvar kan förändra det här samhället. Arbetarklassens självaktivitet är inte bara en taktik för att gynna våra omedelbara behov utan också en strategi, en övergripande och långsiktig plan för att öka klassmakten och för att avskaffa alla klasser.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Konflikt: Salka, Guldfiske

Annonser