Skriven av J.Shunt

Denna morgon märkte jag att jag drömde i kod igen, det var i det där tillståndet när man precis håller på att vakna då man kan vara medveten om vad man drömmer. Det här har pågått från och till i några veckor nu, de flesta gånger som jag blivit medveten om mitt undermedvetnas vandringar så har det på något abstrakt sett varit relaterat till mitt arbete. När jag jobbade på call center minns jag att jag hörde ljuden därifrån när jag låg och slumrade mellan sömn och vaket tillstånd och jag kommer ihåg vänners berättelser om att “göra ett extra skift” från att de gick och la sig tills de vaknade – om hur de hörde pipande från en snabbköpskassa som slet sönder natten. Men att drömma om jobbet är en sak, att drömma i sitt jobbs logik är något helt annat. Visst är det tråkigt om ens undermedvetna inte har något bättre för sig än att återvända till ens världsliga arbete och jobba, eller att ens sinnen är så präglade av de kvarvarande intrycken av en dags arbete. Men i den slags drömmar jag haft så är har själva rörelserna i mitt medvetande förändrats: det har blivit samma som mitt jobbs. Det är som om de vanemässiga, upprepande tankemönstrena, och den speciella logik som jag använder på jobbet har fastnat på hjärnan, som om den blivit den default logik som jag tänker med. Det är skrämmande.

Det som ligger närmast som jag kan komma på är erfarenheten av att snabbt lära sig ett nytt språk, när man nått den nivån att man drömmer och undermedvetet tänker på det språket. Här är det också en ny “logik” som hjärnan anpassar sig till – en logik av ett språks mönster och strukturer, och också här kan hjärnan scanna sina egna processer med en pseudo-objektivitet och bestämma logikens natur som något partikulärt – något som ännu inte kontrollerar hela hjärnan, men finns där och använder hjärnans resurser. Man får aldrig riktigt detta perspektiv på sitt eget språk: man blir aldrig riktig medveten om hur partikulärt ens egen sinne är. Men just nu så upplever jag det som en klar skillnad; mellan jobb-logik-jag och mig själv som åskådare till samma fenomen.

Jag jobbar med IT, mer exakt är jag webbutvecklare. Det betyder att jag skriver saker i HTML, jag stylar hemsidor visuellt och dessutom programmerar jag logiken till webbsidors användargränsnitt. Jag jobbar i ett litet företag där jag är förste webbutvecklare men jag jobbar också med en annan som håller på med grafisk utveckling. Min närmsta chef är IT-chefen som, förutom att själv programmera också leder och samordnar våra projekt. Ovanför honom finns våra högsta chefer, som är två kufiga pånyttfödda kristna med en seriös lutheransk arbetsmoral. De frågade mig om jag var troende under anställningsintervjuen och satte därmed igång mina varningsklockor ordentligt. Jag svarade att jag inte såg det som ren vidskepelse som “banala ateister” gör utan att att jag ser religion som ett konkret uttryck för en speciell livssituation, med sitt eget meningsfulla innehåll. Jag kunde ha lagt till att religion är “hjärtat i en hjärtlös värld”, men jag verkade redan ha övertygat dom om jag var en av dom goda, om än inte en av dom.

När jag jobbat ett tag så började historierna dyka up: en av cheferna säger att han är en före detta gangster som såg “den levande Guden” i en chockartad upplevelse medan han planerade ett nytt bedrägeri där det ingick att starta en påhittad religion. Den andra chefen var en framgångsrik affärskvinna strax före eller under it-boomen, som drabbades av en personlig kris när fadern till hennes barn lämnade henne och blev i ett svagt ögonblick frälst av sin nya partnern – den andra chefen. Under julfest fyllesvamlade de om känslosamt om “den levande Guden” med det där “jag var blind men nu kan jag se”-tänkandet som är kännetecknet för alla galna pånyttfödda. Tidigare så brukade de försöka få nya anställda att vara med i “The Alpha Course”- ett projekt med inslag av karismatisk kristendom samt arrangera “Gud-dagar” varje månad, då alla anställda skulle få ledigt under dagen på villkoret att de spenderade dagen fikades med en präst. Föga förvånande så hoppade många anställda över dessa dagar och föredrog att jobba hellre än att vara med om något slags frälsningsförsök.

Dom hade lugnat ner sig lite när jag börjat, tydligen hade någon berättat för dom att de kunde få juridiska problem om de fortsatte använde sitt företag som en missionsverksamhet. Men Gud kommer fortfarande till jobbet från och till. Mitt tydligaste exempel var när jag hade fixat ett problem som gällde hastigheten på våra hemsidor. Företaget hade hållits tillbaka av en sanslöst låg hastighet på samtliga av de små hemsidor vi driver, och folk hade letat efter ett svar. Med den låga hastigheten så kunde vi bara hantera en väldigt begränsad mängd trafik och således ett väldigt begränsat antal potentiella kunder. När jag fann en lösning var cheferna såklart väldigt glada, plötsligt kunde vi på våra sidor hantera ungefär 30 gånger fler kunder, men istället för att tacka mig direkt, så sa den kvinnliga chefen helt enkelt att jag inte kunde ta åt mig hela äran eftersom hon hade bett för en ökad effektivitet, och alltså måste vi också tacka Gud. Jag svarade med att stamma fram ett konstlat försök till skämt, som ledde till ett meningslöst mumlande.

Det värsta med mitt jobb, så där från dag till dag, är nog att hantera den paranoia som följer av att jag vet att mina chefer är så vansinniga att de kanske inte agerar med företagets bästa för sina ögon: en vanlig kapitalist som agerar utifrån kalkylerade risker i sitt eget intresse vet man i alla fall var man har. När det är så att “den levande Guden” har tolkningsföreträde i att bestämma företagets policy, som historierna om slumpmässiga och oansvariga avskedanden som när en anställd fick sparken eftersom hans fru inte höll med om chefernas syn på homosexualitet, så har man hela tiden känslan av att gå genom ett minfält. Min närmasta chef är en märklig dubbelnatur som ena dagen stutsar runt kontoret som en galen hoppjerka ena dagen för att nästa dag bete sig som om han tränade marinkårssoldater, men han är ok när man väl lärt sig hur han funkar.

En av de mest anmärkningsvärda egenheter med “politiken” för det här slags arbete är en annan form av dubbelhet – motsättningen och skillnaden mellan två delar: ekonomidelen och den tekniska delen. Teknikerna tycker alltid att ekonomidelen tar godtyckliga beslut baserade på dålig kunskap om hur det verkligen fungerar, och att det skulle funka så mycket bättre om vi som visste skulle fixa det själva. Ekonomidelen känner alltid att teknikerna är petiga, pedantiska och motsträviga. Medan ekonomidelen önskar de kunde expandera obehindrat, och slippa sina motsträviga tekniker, så önskar teknikerna att ekonomifolket bara kunde lämna dom ifred så dom kan göra jobbet ordentligt. Teknikerna känner att motsträvigheten helt enkelt motsvarar den verkliga världen och dess krav. På en del sätt blir det lättare att ha att göra med mina närmaste arbetskamrater eftersom kontakten med ekonomiavdelningen mest ska gå igenom en speciell “projekt manager”, det innebär att jag i första hand arbetar med dom som är på min sida i denna splittring. Så det är till och med möjligt att ha en viss “vi-mot-dom”-attityd med min närmaste chef, och att gömma sig bakom de formella kanalerna när det går åt helvete.

Vår sida av splittringen delar delvis samma världsbild som det produktiva kapitalet: ekonomidelen och dess behov framstår som en parasitär utsida som påtvingats vårt företags verkliga funktion, den stora produktionen av bytesvärden. På vår sida är vi på ett märkligt sätt bundna till en speciell normativitet: att inte bara göra ett bra teknisk jobb utan också i form av att erbjuda riktiga tjänster, av att tillvarata användarnas erfarenheter och att uppmuntra det fria flödet av information. Det här leder ibland till regelrätta konflikter med ekonomiavdelningen, som när de föreslår ett övergrepp på språket och sanningen för att marknadsföra produkten, då försöker teknikerna å andra sidan vrida tillbaks det till ärlighet, anständighet och uppriktighet. ‘What goes around comes around’ verkar vara den allmänna åsikten inom webbutvecklingen i perioden efter “Web 2.0”: erbjud tjänster billigt eller gratis, verka för fri information, öppna upp allt, var anständig och hoppas på nåt sätt att pengarna kommer in. Om ekonomiavdelningen agerar som finanskapital och möter verkligheten som en motsträvighet som den önskar sig fri ifrån, och om då en tendens till att försöka sälja skinnet innan man skjutit björnen uppstår så följer då, i denna märkliga värld, att teknisk stolthet motsätter sig kapital som kapitalets egna super-ego, där bytesvärdet härskar utifrån ett gammaldags samvete, där allt är “sanity checked” (för att använda min chefs uttryck) och det ihopsamlade värdet framstår som en slumpmässig bieffekt.

Jag har alltså inga illusioner om att den antagonism som finns i företaget utgör någon grund för romantiska revolutionära förhoppningar. Den solidaritet som vi utvecklar gentemot ekonomiavdelningen utgör, förutom att den ger oss skydd och anstånd från individuell repression, en “sanity check” för företaget självt. Och ledningen är väl medveten om den situationen, de syns mer eller mindre i skapandet av positionen “projekt manager” vars uttryckliga roll är att verka som en medlare mellan teknikerna och ekonomiavdelningen. Motsättning mellan de två avdelningarna är produktiv för kapitalet, uppmaningen att skapa värde hindrar teknikerna från att sväva iväg för långt ut i sina utopiska intresse, medan det grundläggande behov av realism påtvingas ekonomiavdelningen av teknikerna som insisterar på nödvändighet av att jobba mer eller mindre “vetenskapligt”.

Det finns lite utrymme för maskning i det här jobbet, när det är så individualiserat, tekniskt och byggt kring projekt så skulle det bara innebära att det jobb som man inte gjorde den ena dagen skulle man få göra nästa, och då med ännu mer stress. Frånsett det, så finns det en stark press från den övriga personalen som har sitt ursprung i yrkesrollen: eftersom det mesta av arbetet hänger ihop med de andras arbete på nåt vis, så innebär det att om man kommer för sent, maskar eller sjukskriver sig så känner man skuldkänslor mot den övriga tekniska personalen. Medan jag såg mina tidigare arbeten som skitjobb dit jag kunde komma bakfull så måste jag nu anpassa mitt sociala liv för att inte göra arbetet helt eländigt. Sabotage är knappt att tänka på heller, inte på grund av någon “yrkesstolthet” som utbildad arbetare utan på grund av karaktären av den produkt jag tilllverkar, medan sabotage kan vara en rationell kampmetod på ett löpande band så liknar mitt jobb mer en konstnärs, om jag saboterar gör jag det mest svårare för mig själv. Man hör talas om programmerare som, för att hålla sig själva i arbete, med vilje skriver programvara som är omöjliga att sköta. Denna metod kan vara vettig om arbetet är väldigt individualiserat men om man arbetar i ett team där man jobbar samtidigt med uppgifer och det är väldigt byggt på feedback, samt att “ägandet” av ett projekt alltid är kollektivt är det svårt. Att skriva läsbar kod med hög kvalitét har en normativ prioritet helt oavsett vilka känslor man har kring att att göra ett bra jobb.

Men självklart så finns den nivå där jag drar mig ur sängen, stämplar ut så snart jag kan och är så försenad jag vågar; den nivå där jag försöker göra arbetstiden till “min tid” så mycket som möjligt genom att lyssna på min iPod, smygläser på jobbet och har diskreta konversationer med vänner på nätet under arbetstiden. Det är den sortens saker som utgör det verkliga materialet för en arbetsplatsundersökning. Men den grundläggande motsträvigheten att arbeta är just det. Det är mer eller mindre samma motstånd som den mänskliga kroppen har till pressen att arbeta: kapitalet har aldrig varit förmögna att tvinga folk att jobba 24 timmars om dagen, eller ens i närheten, och människor kommer alltid pröva de tillåtna gränserna för sin egen arbetsdag. Det ingår i den grundläggande logiken mellan arbete och kapital och det behöver man inte den pseudo-sociologiska arbetarundersökningen för att lista ut. Sådana aktiviteter sker bara inför ramen av vad som är tillåtet i en given situation och definieras av detta ramverk. Den uppenbara olydnad som mina återkommande förseningar innebär skulle snart sluta om det hotade mitt livsuppehälle. Den sociala pressen att vara närvarande på det här jobbet innebär att all tid som jag kan “ta tillbaka” genom att slappa återgäldas ännu mer när deadlinen närmar sig och jag jobbar övertid gratis långt in på kvällarna eller börjar jobba med servrarna mitt i natten när ingen använder dem.

Det är bara när jag blir sjuk, och därmed ofrivilligt oförmögen att utföra mitt arbete, som jag verkligen får tillbaka någon extra tid “för mig själv”. Det är en märklig känsla att känna glädje när influensan sätter igång med den feberdimmiga tanken att man kanske äntligen ska hinna med en del av de saker man skjutit upp på grund av arbetet. På det sättet kan faktiskt sjukdom verka som ett “vapen”, men då ett vapen som strider själv och inte svingas av den tidigare kombattanten. Jag undrar ibland om sjukdomen i sig kan ses som en placebo-effekt. När sjukdomen kommer känns den nästan ibland framkallad av en ren viljeanstränging – som en semester som kroppen kräver åt sig själv. Kanske finns det en kontinuitet mellan den “äkta” sjukdomen och den hypokondriska som en arbetsförmedlare en gång anklagade mig för när jag gladeligen undvek en veckas arbete och hävdade att jag var svårt sjuk. Det är i alla fall klart att om sjukdom är allt vi har så finns det lite hopp för meningsfullt “motstånd”.

Om meningen med militanta undersökningar är att visa en dold historia av mikrokamper, att finna möjligheterna för kamp genom erfarenheter, och därigenom att själv få och sprida medvetande till andra arbetare, så är det här en cynisk form av undersökning. Vi kämpar och vi stretar emot, men vår kamp och vår motsträvighet är en integrerad del av kapitalets rörelse. Våra dagliga intressen som arbetare är, för det mesta, praktiskt sätt i linje med detta specifika kapital. Om programmerare är förtruppen för bevarandet av bruksvärdet, av teknologisk frihetlighet, av kollaborativ arbete, av moralistisk ‘effektivitet’ och av fri information så är det bara för att dessa saker är nödvändiga för kapitalets flöden. Den systematiska normativiteten som finns i vårt arbete är enbart att kapitalets egen logik blivit universell.

Precis som det samhälleliga kapitalet formerande sina egna begränsningar i form av staten för att inte förstöra själv genom det rovgiriga självintresset från varje enskilt kapital, så kan man göra samma jämförelse med internet, efter en period med fulkod på grund av fragmentiseringen av internet till ett myller av olika plattformar, språk och webläsare så uppstod ett konsensus bland utvecklarna att “standardisering” var viktigt. Något centralt för denna standardisering var tanken om universalism: allt som kunde användas till dessa standards som fungerade skulle stödjas. Om du inte ansluter dig till dessa standards så ber du om problem, och det är ditt eget fel om du märker att du slösar bort ditt kapital i en teknisk återvändsgränd. Microsoft blev en paria på grund av sitt förakt för dessa normer, och deras förkärlek till att utveckla tillbehör som de hävdar äganderätt till på det stora allmänna rymd som internet är. Utvecklare började stolt lägga in symboler för standardisering på sina personliga sidor, och började öppet förespråka program som Mozillas “Firefox” som förutom att det alltid slår Internet Explorer på fingrarna när man jämför standardkompatibel så är det “öppen källkod”. Men standards är till och med mer införlivat i utvecklarens moraliska universum än open source. Att ansluta sig till standards är att ta en moraliskt absolut ståndpunkt, medan att inte ansluta sig innebär ett ovärdigt fall till de partikulära intressena av specifika grupper. Praktikerna i arbetet blev det uttalade allmängiltiga intressen för den specifika del av kapitalet som är informationskapitalet, en plikt till internets “osynliga kyrka”.

Som frilansare så försvinner en del av yrkets speciella karaktär men å andra sidan så tenderar “att vara sin egen chef” att man tvingar sig att göra saker som andra vanligtvis gör. Jag har frilansat lite innan det här jobbet, och även frilansat en del under tiden, och nu får bara tanken på sånt arbete min själ att dö en smula. När man frilansar hamnar man lätt i en situation där man jobbar hur mycket som helst, sysslar med projekt på sin “fritid”, så till slut koloniserar “arbetet” ens liv tack vare den osvikliga tendensen att misslyckas med tvinga sig själv att separera liv/arbete som åtminstone låter en fly från livet som alienerad arbetskraft. Nu är det i alla fall så att när jag lämnar kontoret så går jag in i icke-arbetets värld.

Och för mig som “ måndag till fredag 9-5”-arbetare är det så att separationen mellan arbete och liv blir viktigare i mitt livs helhet. Medan söndagen gradvis sjunker ner som en tung vetskap om att återgången till arbetet närmar sig så öppnar sig fredagen som en kväll av begär som inte går att tillfredställa, en desperat jakt efter tillfredställelse vars slutgiltiga logik blir en berusad självförstörelse. Jag blir mer och mer en hedonistisk karikatyr av mig själv som bara lyssnar till nattens kall, som lockar andra att festa längre och hårdare. Jag bränner ännu mer av min fritid i ett stukat tillstånd av bakfylla. Det önskade tillståndet är den gammaldags rock’n’roll-myten: bortom arbetet som ett tillstånd av rena, oöverträffade begär och konsumtion, tomheten av en ren abstrakt tillfredställelse bortom att enbart reproduceras som arbetskraft. Det är vägran att enbart reproduceras oss själva som arbetare samtidigt som det är en önskan att förstöra oss själva som människor. Det är det här som the Stooges’ ‘1970’ handlar om.

Men när jag ligger och på morgon efter en natts festande, slumrandes in och ut ur ett drömmande tillstånd, och när den föregående nattens flyktiga försök till befrielse försvinner, så märker jag ofta att jag drömmer i kod. Det kan variera vilken slags kod det är, vilken som helst av dom jag jobbar med. En sekvens kan dyka upp i hjärnan och snurra där, upprepa sig som en melodi eller en konversation som har fastnat i huvudet, För det mesta skulle det nog vara nonsens, om jag var medveten nog att kunna undersöka det. Jag har nog problem med det i vaket tillstånd och jag misstänker att mitt undermedvetna inte har lättare för det. Men ibland är det meningsfullt.

En morgon vaknade jag med tanken på en felaktighet i kod som jag skrivit som jag inte hade upptäckt. Min sovande hjärna hade gått igenom en veckas arbete och hittat en felaktighet. Eftersom jag arbetar med hjärnan och eftersom att identifiera och lösa sådana problem är min huvudsakliga arbetsuppgift är det rimligt att säga att jag hade utfört faktiskt arbete i sömnen. Det här är inte nån magisk konskevens av någon generell kreativ kraft som får ut nåt “värde” ur socialt kapital, bortom och ontologisk före arbetsprocessen. Det är verklig arbete för kapialet, omöjligt att skilja från det jag gör under arbetsdagen, men som skett i min sömn. Helt plötsligt så verkar idéen om att det i den reella subsumtionen ingår en förvandling av medvetandets struktur vara meningsfull. Jag har faktiskt märkt att “standard” sättet tänka mer och mer bränns in i min hjärna; när jag upptäcker ett problem med vad som helst så flyter min tanke iväg till att undra vilken bit av kod problemet finns i, innan jag medvetet drar min tanke tillbaka ur kodens värld och till insikten att “bugfixing” inte löser alla problem. Hur komiskt det än kan låta så finns det någonting skrämmande här.

Bortom det specifika syntax ett språk har, är det inte en partikulär logik, eller ett sätt att operera som genomförs när man tänker på det här sättet? Ett sätt som jag misstänker inte är neutralt: den abstrakta, instrumentella logik av högteknologisk kapitalism? En logik knuten till specifika “ontologier”: föremål, klasser och instanser hos “avsiktsoriented programmering”, väsen som är definierade i språk som HTML. Det är denna logik som mer och mer bebor mitt sinne. Och när tanke blir en aktivitet som är produktiv för kapital – det arbete som man faktiskt är betald för – när den tanken blir en aktivitet som en vana som reflexmässigt sätter igång helt oberoende av ens vilja eller ansträngning då får det en att undra om arbetaren här är enbart det borgerliga subjekt som kapitalets alltid kallat till marknaden: om subjektet av den här arbetsprocessen är den centrala individ som skulle sätta igång att skapa sin egen värld om det inte vore för värdets alienerande, abstrakta makt? När jag observerar mig själv arbetandes när jag sover, så ser jag mig själv agera på ett alienerat sätt, tänkandes på ett sätt som är främmande för mig, arbetandes utanför den formella arbetsprocessen genom det mera spontana tankearbetet. Vem är det som säger att överkommandet av “alienationen” inte kommer bli att det språket tar över som modersmål: att alienationen inte helt kommer svälja det som den alienerar?

Om arbetsplatsen här är en plats utan hopp, och inte längre är den utsida där det är meningsfullt och möjligt för arbetaren att begå dagligt motstånd, att utveckla en möjlig “autonomi” i arbetarens själva utanförskap gentemot produktionsprocessen, utan istället är en produktiv antagonism där tekniker utgör kapitalets koll gentemot verkligheten, och där motsträvighet bara innebär att ett förkroppsligande av de material genom vilka kapitalets flöden rör sig, och om arbete bara utgör en tankens vana som kan ske när som helst – till och med i sömnen – vad finns det då för hopp för att revolutionärt störtande av kapitalismen? Hur ser vår revolutionära framtiden ut? Det måste i alla fall verka dumt satsa sina pengar på – åtminstone på kort sikt – naturen av detta mentala arbete och dess produkter; på internet eller på “immateriellt arbetet”.

J.Shunt
Översatt av Kim Müller

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , Läs även andra bloggares åsikter om ,