lost-boys.jpg

Jag vill förstå. När det gäller mitt jobb vill jag förstå varför ledningen tar de beslut de tar. För det mesta är det ganska lätt att förstå, jag utgår från att det kort- eller långsiktiga målet med beslutet är att tjäna mer pengar och det stämmer nästan alltid, och även om det inte fungerar så var det alltså det som var planen. Rationellt och bra. Så det både intresserar och irriterar mig när det dyker upp saker som jag har svårt att se att dom tjänar på. En sådan sak dök upp ganska nyligen och detta är funderingar kring det ämnet, slutsatserna är något jag kommit fram till med hjälp av diskussioner med arbetskamrater och andra. Har du som läsare andra funderingar eller exempel vill jag gärna höra dom.

De förlorade och ambassadörerna
På ett annat av mina jobb (som är ett kommualt storkök) gjordes det klart att man förväntades vara lojal mot arbetsgivaren (dvs kommunen) även på sin fritid, och t ex inte snacka skit om kommunen i tvättstugan(!). Min förvirrade chef nämnde som exempel på sin egen lojalitet att hon hade börjat hålla på de lokala hockey- och fotbollsklubbarna eftersom hon ju ändå jobbade för kommunen… Jag var en smula frågande till hela prylen och det var rätt uppenbart att min chef inte hade förstått nåt heller. Jag trodde i min enfald att det skulle räcka med att göra jobbet som vi var anställda för.


Men saker blev faktiskt lite klarare på mitt nuvarande jobb (en internationell elektronikkedja som mest säljer till andra företag) då VD på ett personalmöte berättade att man delade in medarbetarna i tre kategorier; ambassadörerna, de förlorade och de nånstans mittimellan.

Ambassadörerna är de som gör reklam för företaget på sin fritid, enligt ett veckobrev försöker man övertala bekantas företag att handla av oss, man talar sig varm om produkterna privat osv.

De förlorade kallades den bittra kategori som snackar skit om företaget istället. (Vilket suveränt namn förresten – De förlorade).

De mittimellan är de som kan gå åt bägge håll, och det är alltså på denna grupp som man ska lägga all krut. De andra grupperna är sas självgående.

Jag har för övrigt hört att amerikanska armén har en liknande indelning – de soldater som är så svårt skadade att de förmodligen kommer dö skiter man i, de som är så lätt skadade att de klarar sig själv skiter man i, och sen lägger man all energi på den kategori som är därimellan.

I mina ögon en ganska intressant indelning – men man ska inte heller tro att den gäller generellt, det verkar t ex som att städpersonalen är rätt ointressanta att göra till ambassadörer, de förväntas iaf inte ha några bekanta som är potentiella kunder. I övrigt är jag förvånad över ledningens öppenhet när det gäller dom här prylarna, man går igen budget med oss och berättar såna här grejer. Jag är egentligen inte så förvånad över att de har den här uppdelning, det som förvånar mig är att de berättar det. Är det traditionell ”management by fear”?

De har inte sagt vem som skulle tillhöra vilken grupp, och jag är tveksam till att de går igenom person för person och kategoriserar, men det är inte omöjligt.

När det gäller hur man behandlar De förlorade och Ambassadörerna sker det en negativ och positiv särbehandling.
Folk som inte står i plus får skit för sånt som andra kommer undan med, säljare blir tillsagda att ”le mera”, folk får dåliga scheman, har svårare att få välja semestertider osv.

Något som är väldigt genomgående, i alla fall från min högsta chef (som har med produktionen att göra), är att vara väldigt gullig mot alla nya – smekmånad så att säga – de får ta extra raster osv. Något som ju visar att håller man sig väl med honom kan man få fördelar.

Jag antar att de vill att folk ska vilja vara ambassadörer eller ”duktiga medarbetare” och därigenom verka som ledningens förlängda arm. De ska driva upp tempot, se till att folk inte tar ut extra raster, ringer från jobbets telefoner och att det inte uppstår informella grupper som sätter sina egna intressen före företagets.

Jag tycker det är intressant att de faktiskt försöker få folk att identifiera sig med företaget – förr räckte det med att jobba hårt, nu ska vi tycka om skiten också. Men det är väl förstås bara personer med riktigt dålig självkänsla som kan engagera sig så för ett företag utan att få betalt för det.

Jag fick ett vansinnigt exempel om vad förra årets ”årets medarbetare” inom ett hotell hade gjort för att föräras denna skinande medalj. Det var en kvinna som avbröt sin egen semester (som spenderades 20 mil från hotellet) för att åka ner till hotellet där ett bröllop var inbokad. Det var nämligen så att bruden hade glömt sin brudklänning och ”medarbetaren” lånade då ut sin egen klänning till bruden. (jag vet, man vill spy). Man premierar alltså en anställd som fullkomligt identifierar sig med företag – man har gått bortom alienation till att bli en Alien, heh.

Hittills tycker jag mig däremot inte ha märkt att de lägger nåt speciellt krut på ”de mittimellan” men det kanske kommer. Eller så vill de bara varna oss för att hamna i de förtappades skara som vrålar bittert i mörkret och saknar äppelkäcka leenden.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

På konflikt: Red Metal skriver om maskning, Syrran kräddar UMR, Reciprocity skriver om reklam och Slutstadium skriver om SD terror.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,