mingus.jpg

Kommentarer på Självorganisering och kommunisering

“AUTONOMIN är, som ett revolutionärt perspektiv vilket förverkligar sig
självt genom självorganisering, paradoxalt nog oskiljbar från en stabil arbetarklass.
Den är lätt urskiljbar vid själva ytan av kapitalets reproduktion och
existerar bekvämt innanför dennas gränser. Den får sin ställning genom
denna reproduktion och är inom den erkänd som en legitim förmedling.
Autonomin är praktiken, teorin och det revolutionära projektet under den
”fordistiska” fasen. Arbetaren är dess subjekt och den förutsätter att den
kommunistiska revolutionen är hennes frigörelse, dvs. det produktiva arbetets
befrielse. Den förutsätter att kamper för dagskrav är steg mot revolutionen
samt att kapitalet reproducerar och bekräftar en arbetaridentitet inom
exploateringsförhållandet. Allt detta har förlorat sin grund.
Tvärt om så ser proletariatet i varje kamp hur dess existens som klass är
objektiverad i kapitalets reproduktion, som någonting som är det främmande
och som det i sin kamp kan ledas till att ifrågasätta. I proletariatets aktivitet
blir existensen som klass en yttre begränsning påförd av kapitalet. Att vara
en klass blir det hinder som dess kamp som klass måste övervinna och
detta hinder rymmer en verklighet som är klart och enkelt identifierbar:
självorganiseringen och autonomin.”
Théorie Communiste

Jag har nu precis tagit mig igenom en av Théorie Communiste´s texter i Riff-Raff #8. Jag ska inte försöka mig på att sammanfatta texten på några rader, det skulle bara bli tokigt och inte göra den rättvisa. Men inledningen som jag citerade tar ändå upp en hel del av grundteserna. Så jag hoppar direkt in på mina tankar såhär direkt efteråt.

För det första gäller det periodisering som jag är tveksam till, man beskriver det som att möjligheterna för att klasskampen ska överskrida sina begränsningar i autonomi och självorganisering (så att säga – från klassmakt till klassernas avskaffande) finns nu efter fordismens förmodade död. Men de skillnader som tas upp och när det gäller ointresse för en arbetaridentiet så känns det för mig mer som en skillnad i klassammansättning. Att de outbildade, prekära och osäkra delarna av klassen aldrig varit speciellt intresserade av att organisera sig som klass. Men jag ska inte dröja mig kvar vid periodiseringen. Anledningen är att jag inte tycker det är så intressant, jag ska istället fokusera på hur jag tycker man kan se tendenserna till att gå bortom autonomin i de vardagligare kamperna på arbetsplatsen. Eller för att formulera det annorlunda, hur många av vardagskamperna inte alls handlar om lönen eller arbetstiden utan om själva arbetet i sig, emot att överhuvud taget vara arbetare.

För att direkt anknyta till mina egna erfarenheter så var det en del vänsterfolk som frågade mig varför vi inte försökte ockupera ett nedläggningshotat bageri som jag jobbade på. Frågan var mycket märklig så klart, vi som jobbade där var ju inte speciellt intresserade av att jobba kvar, så varför skulle vi ockupera skiten? Tanken var väl att vi skulle vilja behålla våra jobb, att ha rätten att fortsätta sälja vår arbetskraft.

När det gäller hur klassen kampar och vilka intressen det ger uttryck för har TC många exempel i den senare delen av artikeln, det gör det lite mer konkret för mig vad de menar. Men de skriver enbart om rätt stora prylar som enorma upplopp och plundringar, ockupationer och strejker, och försöker med dessa exempel vissa att självorganiseringen och autonomin snabbt stötter på sina egna begränsningar. Att det inte räcker att organisera sig som klass om man vill undanslippa sin egen position som klass.

Men jag vill hävda (TC säger iofs inte motsatsen då de inte berör ämnet) att dessa tendenser även syns i de dagliga småkamper som förs på jobbet. Kampen som förs på de arbetsplatser jag varit de senaste åren handlar delvis om reallönen och arbetstiden, men också ofta om helt andra värden; något jag kanske skulle kalla “att vara sig själv” eller alienation eller nåt.

Dessa kamper är sällan speciellt kollektiva, ofta är dom aningen desperata (en desperation som i större strejker kallas av TC för “självmordsbenägna kamper”) och folk tar det verkligen till sig hjärta (själv är jag så krass och jag ofta bryr mig mer om reallönen och arbetstiden, men jag respekterar iofs inte regler så noga i alla fall). Jag menar saker som vilka kläder man får eller inte får ha på sig på jobbet, om man får ha privat mobiltelefon på sig, om man får lyssna på musik eller måste ha lastbilen städad. Kanske är det så att när arbetaridentiteten tynar bort mer och mer, färre identifierar sig som arbetarklass så är människor mer och mer intresserade av att kunna vara mer än bara arbetskraft på arbetsplatsen. Jag letar inte här efter en inneboende mänsklig natur som försöker bryta sig ur ett kapitalistiskt skal, mer att man sätter sig själv först. Jag håller för övrigt helt med TC om det befängda i en massa enhetliga dagskrav som alla ska underordna sig och kämpa för. Både bloggen Postverket och Johan Forsbergs Terminal-text tar för övrigt upp konflikter som satts igång angående just tillgången till musik på jobbet.

De kommer in på att självorganiseringen ändå är förutsättningen för kommuniseringen, eller kanske snarare de kamper som pekar mot kommuniseringen. Och det stämmer väl fint, för om jag går tillbaks till det där gamla bageriet, så hade vi rätt mycket att säga till om, vi var så att säga ganska självorganiserade som arbetskraft, eller variabelt kapital om man hellre vill det. Men hur använde vi då vår tillkämpade makt? Man skulle väl kunna tro att vi drev på för fler anställda eller högre löner eller andra dagskrav men så enkelt var det inte, krav hade vi ytterst sällan för övrigt, vi tog mer rast när vi kände för det. Men i alla fall, jag minns speciellt att vi spelade fotboll på arbetstid, med en ihoptejpad boll av isoleringstejp, att vi hade degkrig och tramsade runt och sånt. Reaktioner på dessa saker var inte odelat positiv inom vänstern precis, och reaktionerna från arbetsledare var väldigt konfunderad. Vad jag vill komma till var att i den styrkeposition vi hade så var vi inte speciellt intresserade av att vara protesterande, olydiga eller strejkande arbetare, vi ville spela fotboll, vi ville kasta deg på varandra, vi ville leka. Visserligen inom ramerna för den faktiska arbetsplatsen, längre än så kom vi inte.

Och när det gäller reproduktionen av arbetskraften, som man läsa om den i texten om Lernia, fanns det även där liknande tendenser. Organiseringen och styrkan användes inte till att kräva bättre läraren eller högre ersättning, däremot höjde vi realllönen på andra sätt, men där har jag svårt att se att vi var en “förhandlingspart”. När det var dags att göra slutprovet skedde i mycket praktiskt “kunskapsöverföring” där de äldre eleverna gav de nyare ett tummat och uppkopierat häfte med alla svaren på frågorna. Om vi var självorganiserade som klass så var det som en klass utan yrkeskunskap. Den största sjukskrivningsvågen som förekom hade överhuvud taget inget med utbildningen eller ersättningsnivån att göra, den händelse som innebar att det skapades en samtidighet i flykten var fotbolls-VM.

Sammanfattningsvis är min poäng att kamper som inte handlar om att stärka oss som klass utan pekar på en vilja att gå bortom klassamhället syns i vardagskamperna, i det ansiktslösa motståndet. Jag håller med om en hel del TC skriver och tänker fortsätta läsa Riff-Raff #8 och förhoppningsvis kommentera. Jag är väl medveten om att de flesta kommentarer brukar vara mycket längre och mer genomgripande, det kommer nog aldrig mina att bli. Men jag tycker det finns en stor poäng i att de som läser dessa texter skriver några rader om det och för upp diskussionen. Så använd kommentarsfunktionen på bloggen flitigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,