nurse1.jpg


Att M vill förnya sin sjukvårdspolitik skriver både DN och SVD om. Bloggen Ett öga rött har förtjänstfullt kommenterat om konsekvenserna av Moderaternas sjukvårdspolitik. En annan bloggare som skriver om vården är Omsorgaren.

Kim Müllers bidrag till debatt får bli en berättelse från en av de många som blivit brända inom vården.

Visst gör det ont när kroppar brister – varför skulle annars vården tveka.

Jag är en drop-out. En av dom där lata ungdomarna som inte vill jobba
och ställa upp för samhället. Det här är min historia.
Första dagen jag arbetade i hemtjänsten lyste solen över
villaförorten i Göteborg. Jag klev av bussen och trots att jag är
allt annat än en morgonmänniska var jag på gott humör,
förväntansfull, ni vet hur 19-åringar är. Detta var mitt andra
riktiga jobb någonsin och det skulle lösa mina ekonomiska bekymmer
tills hösten, då CSN skulle ta över försörjningsbördan.
Vår samlingslokal låg i källarplanet på ett hyreshus och var inrett
med samma plastblommor och Ikeasoffor som alla andra kommunala
samlingslokaler. Första tre dagarna fick jag gå bredvid, lära mig
rutiner, sen var jag själv med ansvaret, dom gamla och deras
livsviktiga mediciner. Det bekom mig inte så mycket, det var så det
var liksom. Den här hemtjänstcentralen fungerade mycket bra. Jag hade
blivit varnad för äldreomsorgen av kompisar med erfarenheter därifån,
så jag var glatt överaskad och tänkte att det här blir en baggis. I
efterhand inser jag varför det fungerade så bra just på den
arbetsplatsen.

Gruppen av vårdbiträden och undersköterskor ställde upp på varandra
på ett sätt som var är helt unikt för vårdarbetsplatser. Två rejäla
fruntimmer som var tongivande i gruppen satte en ära i att hålla på
våra futtiga rättigheter. Att vi skulle ha gott om tid till
vårdtagarna, det fanns massa extratid bara till sociala kontakter.
Sitta med gamla över välvårdade tunna kaffekoppar och höra dom
berätta om sina liv, sina familjer, minnen.

Under rasterna flödade informationen om det inofficiella regelverket.
Att man gick hem när man var färdig men ändå skrev tiden som hela
arbetssdagar. Att man inte informerade chefen om hur mycket raster vi
faktiskt hade. Vad man behövde göra på en städning och vad vi inte
skulle göra. Det var viktigt att alla gjorde samma så att inte kraven
på alla ökade. Den som började göra massa extra åt vårdtagarna band
på ett sätt ris åt allas ryggar och det sågs inte med blida ögon.
Gick det ut över gamlingarna? Svårt att säga, visst det kanske inte
var ett perfekt system, men det kanske var nödvändigt för att vi –
vårdarna var tvungna att skydda ryggen åt alla håll. Från anhöriga
som lät sitt dåliga samvete gå ut över oss, från dom stundtals tunga
uppgifterna och kommunens sparkrav. På det här viset fick vi i alla
fall ett arbetskollektiv som orkade stanna på samma ställe år efter
år. Visst var det långtidssjukskrivna här också men inte alls i samma
absurda utsträckning som överallt annars för vi hade skapat egna
luftfickor.

Det var fantastiskt på många sätt. Jag älskade att jobba med dom
gamla. Inte alla, vissa var såna jävla otacksamma surkart. Andra var
så borta i demensens dimma att det inte gick att etablera någon
kontakt. Men dom andra…
Alla mina far- och morförädrar hade gått bort för länge sen så man
behöver inte vara mästerpsykolog för att inse vilken funktion dom
fyllde för mig, men det gör det inte mindre magiskt. Jag hade aldrig
trott att arbete kunde vara så. Att det kunde ge en något alls. Men
den där sommaren gjorde mig övertygad om att det var i vården jag
hörde hemma.
Tänkte redan på ett tidigt stadie att som vårdbiträde fanns det ingen
framkomlig väg om man ville hålla i många år och ha någon sorts
levnadsstandard. Men jag var ju ung, jag kunde läsa till sjuksyrra
och på så sätt ha möjligheter att utvecklas och göra många saker. Det
var så intressant, det var som en värld av möjligheter.
Allt var givetvis inte rosenrött. Det finns en tydlig hackordning i
vårdsvängen i alla fall inom äldreomsorgen. Det var läkarna på
sjuksköterskorna, sjuksköterskorna på undersköterskorna,
undersköterskorna på vårdbiträdena och vi fick mest bita ihop, eller
förbittras och ta ut det på vårdtagarna eller varandra.
Sen är det ett tungt jobb. Varje dag när jag kom hem värkte ryggen så
att jag fick lägga mig ner och vila för att orka med fritiden.
Mot slutet av sommaren fick jag plötsiga illamåendesvallningar, fick
frossa och blev helt utslagen. Fick sjuka mig några dagar och så var
magkatarren ett faktum. Detta var inget som jag kopplade till arbetet
då. Jag trodde det var mitt fel för att jag inte var tillräckligt god
kondition för att orka städen och lyften. Jag trodde att jag fick ont
i magen för att jag drack för mycket kaffe. Mitt fel.
Efter sommaren började jag på komvux och drygade ut studiemedlet med
extraknäck i hemtjänsten under helgerna. Då fick jag vara
springvikarie över hela det området. Jag insåg då hur idylliskt
välmående området jag jobbat i innan var – om man jämför alltså.
Hemtjänsten på andra ställen hade hand om en massa människor som var
utslagna av olika skäl, handikappade, alkoholliserade, ensamma
utstötta.

Lite svårt att hantera sådär outbildad som man var. En kort
information av gamla garvade vårdbiträden på morgonen innan man gick
ut och sen fick man klara sig bäst man kunde. Det kunde man för det
mesta, fast idag undrar jag hur fan dom tänker? Skicka ut oerfarna
flicksnärtor hem till människor, med den enda förberdelesen att vi
fick gå en tre timmar lång utbildning om medicinering. Inga råd och
tips om hur man lyfte på ett bra sätt ingen förberedelse för vilka
arbetsuppgifter som faktiskt väntade.
Jag tror jag hade jobbat i tre månader när en arbetskamrat var vänlig
nog att upplysa mig om vad jag skulle göra om jag kom hem till någon
som avlidit (det är ganska troligt att det händer eftersom det är
äldreomsorg). Det var vad vår arbetskraft värd. Det var vad dom vi
vårdade var värda. Drömmen att bli sjuksyrra blev kanske lite
kantstött men var ändå stabil. Fast jag insåg att olika arbetsplatser
fungerade olika bra även om det var svårt att sätta fingret på vad
som gjorde skillnaden.

Några år senare flyttade jag till en annan stad. Jag behöde ett jobb helt
desperat och jag fick en 60% tjänst på ett privat vårdhem. 60% av den
enkla anledningen att företaget kunde inte rucka på lönerna eftersom
det var fackligt reglerat. Arbetstiden däremot kunde man göra lite
hur som helst med tydligen. Så kan man t.ex. klämma in uppgifter som
kräver 100% på en 60% tjänst.
Har ni hört uttrycket ”att springa fötterna av sig”? Jag har provat
hur det känns och det är inget jag rekomenderar. Här gick inte
arbetskamraterna in för att stötta varandra – tvärtom. Man skulle
vara en duktig, flitig flicka med toffelklädda fötter som smattrar
effektivt mot golvet när man hastar mellan alla olika vårdtagare och
gud nåde mig om jag inte hann springa på alla larm samtidigt.
Jag hade innan lovat mig att aldrig jobba på privathem eftersom rika
människor gärna förväxlar vårdare med pigor, men när hyran ska
betalas gör man vad man måste, trots att jag tyvärr hade rätt i min
teori om rika. I tre veckor hade jag min provanställning – utan
tvekan dom längsta veckorna i mitt liv. Sen fick det bara vara bra.
Sista veckan hörde en av de mest krävande vårdtagarnas anhöriga av
sig till min chef. Kunde jag tänka mig att använda blå plastskydd när
jag gick in till lilla mamma. Mina Birkenstock med korksula slet
tydligen på linoliumgolvet för mycket. Helst skulle jag väl leviterat
och svävat in till kärringen. För det var väl aldrig så att det
retade döttrarna att mamman var så förtjust i mig – och så duktig på
att manipulera människor mot varandra. Chefen var för feg för att
sätta ner foten mot den anhöriga utan valde i stället att säga ja och
precis i telefonen och sedan skämta bort det hela inför mig, som hade
fått ta konsekvensen om jag stötte på den anhöriga hos vårdtagaren.
Tack och ajö privata vårdhem.

Ja jag slutade och fick en tillfällig anställning på ett bageri. Räddad.
Att arbeta på en arbetsplats med manlig dominans gav mig helt klar
perspektiv på saker och ting. Att man kan ha arbetskläder t.ex. Som
företaget betalar. Men den stora chocken var när lönekuvertet damp
ner första gången. Min bruttolön hade fördubblats. Fattar ni? Dubbelt
så mycket värt att baka jävla limpor än att sköta gamla. Det fick mig
att börja fundera på hur jag skulle placera min arbetskraft i
framtiden kan jag lova.
Bageriet hade tyvärr inte behov av mig som heltidsanställd så jag
sökte upp hemtjänsten igen.

Den här gången som intermitentsanställd på en vikarierjour.
Interemitentsanställd är ett jävla fint ord som betyder att du som
arbetskraft inte har några garantier om hur mycket du kommer att få
jobba per månad och arbetsköparen behöver inte betala om du är sjuk.
Det innebär att du alla dagar i månaden bör vara tillgänglig för att
rusa iväg till ett jobb om du vill vara säker på att kunna betala
dina räkningar. I dom flesta yrken är den här typen av flexibel
arbetskraft högt värderad och bättre betald än dom fast anställda.
Det ses liksom som en bonus att man kan hoppa in på olika
arbetsplatser vid behov. Men i vården? Glöm det. För 71.50 i timmen
skalade jag stan runt som ett skållat troll. Hemtjänsten och sjukhem
(avdelningar där gamla ligger och väntar på att få dö) överallt samma
problem. För lite personal, för hög omsättning på personal,
sönderstressad personal, för mycket vikarier. För dåliga
arbetsförhållande rent fysiskt, toaletterna är för trånga för att man
ska kunna hjälpa rullstolsbundna, det saknas hjälpmedel i form av
liftar, kläder som sjukhuset ska stå för saknas eller finns bara i
fel storlekar och för att basa över detta kackalorum sitter odugliga,
inkompetenta mellanchefer som fullständigt saknar förståelse för hur
vårdarbete fungerar och bara har fått sin position för att dom är
duktiga på att spara pengar så att kommunen inte spräcker sin budget.
Vilken typ av ”vård” vi anställda gav dom gamla vill jag helst inte
ens tänka på.

Jag avslutade min karriär i vården med att jobba i kvällspatrullen.

Vår uppgift var att göra hemtjänstsysslor på kvällen. All
omvårdnad hade rationaliserats bort för åratal sedan. Vår uppgift var
att ge dom gamla medeciner, byta blöjor och stoppa dom i säng. Schemat
var sinnessjukt stressigt, vi åkte runt i bilar med tre eller fyra
vårdbiträden/undersköterskor i varje och sprang runt till dom olika
lägenheterna där vårdtagarna bodde. Jag menar sprang, det fanns ingen
chans att hinna annars. Samtidigt som vi skulle hinna alldeles för
mycket på alldeles för lite tid skulle vi även springa på larm. Dom
gamla har en larmknapp till en larmcentral som sedan kontaktar
kvällspatrullen. Det kunde vara hur mycket larm som helst, tempot var
outhärdligt och stressen i att försöka prioritera behov går inte att
beskriva.

En liten parentes om det här med mediciner förresten. Som en
säkerhetsåtgärd ska varje vårdbiträde / undersköterska delegeras
rätten att dela medecin av en ansvarig sjuksköterska, delegeringen
innebär att sjuksköterskan bedömer att vådbiträdet/undersköterskan är
kompetent nog att ge vårdtagaren medecin som redan är färdigfördelad
i en doseringspåse märkt med datum och tid för medecinering. Tanken
är väl helt riktigt. Problemet är bara att eftersom personalbristen
är så stor är varje springvikarie tvungen att bli delegerad annars är
hon inte till någon hjälp för den ordinarie personalen. Därför
uppmanar dom ordinarie en till att hävda att man kommer att stanna på
en arbetsplats en längre tid, annars tycker sjuksköterskan inte att
det är lönt att delegera någon som snart försvinner med sin kompetens
och så får dom bara delegera nästa. Man har alltså ett system där den
anställda måste ljuga om sina intentioner på arbetsplatsen för annars
fungerar inte vikariesystemet och vikariesystemet måste fungera för
sjukskrivningarna och omsättningen på personalen är så stor.
Detta är ett typexempel på hur vården är uppbyggd. Man har regelverk
som är ogenomtänkta och har lite eller inget att göra med hur
verkligheten ser ut. Det saknas dialog mellan dom som har
marktjänsten och dom som fattar besluten, vilket innebär att
marktjänsten får försöka kringå regler på olika vis bakom chefernas
ryggar och problemen kommer aldrig upp till ytan. Förfärligt för den
anställda, skönt för cheferna.

Åter till kvällspatrullen, ytterligare omstruktureringar och
besparingar ledde till att vår redan hårt pressade arbetsplats fick
60 nya vårdtagare och det tillsattes en halv ny tjänst för att
kompensera detta. Den ekvationen gick som ni förstår inte riktigt
ihop. Det enda vi orkade säga i fikarummet var att snart var
hjärtinfarkten nära (för oss vårdare alltså) och att vi skulle leta
rätt på ett annat jobb. Något organiserat motstånd eller offentlig
kritik mot den ökade arbetsbördan fanns inte.
En dag när jag var ledig gick jag på stan. Jag fick se en
funktionshindrad människa i en rullstol. Åsynen fyllde mig med hat
och äckel.
-Där åker du ditt äckliga vårdpaket, tänkte jag, din bajsande,
spyende kravmaskin som ska tvättas och kläs på och matas och ges
medecin. Fy fan för dig och alla dina jävla behov.
Det var fruktansvärda saker att tänka om en annan människa. Det är än
i dag fyra år lika vidrigt att tänka på jag skäms över att jag kände
så. Men det var vad vården hade gjort med mig. Jag kunde inte längre
se människor med vårdbehov som människor. Stressen, bristen på
mänsklig omvårdnad hade reducerat dessa gamla, sjuka och
funktionshindrade till bajs och kräk-maskiner inför mig.
Det var den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. Jag
insåg att jag fick välja, antingen jobba kvar i vården och bli som
alla dom bittra utbrända kvinnor jag mött på mina arbetsplatser eller
vända vården ryggen och aldrig återvända. För arbetet som det var nu
förvandlade mig till en känslokall fascistoid robot, till en människa
som jag inte ville vara. Begreppet alienation har aldrig varit
tydligare i mitt liv än i den stunden.
Jag tog den enkla vägen ut, jag gick direkt därifrån, utan att passera gå.

Agnes