För ovanlighetens skull kommer idag en längre dikt. Den är skriven av författaren Pär Thörn och starkt influerad av fackförbundet Ledarnas forum och har chefsångest som bärande tema, och visst osar dikten av ångest. Personligen, som den hjärtlösa arbetare jag är, är naturligtvis chefers ångest ett kärt ämne, jag minns ännu med glädje den gång min hjärndöda chef förtvivlat utropade - Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef! Den gången var det en inplanerade försening från vår sida som föranledde svadan. Men dikten är faktiskt också inte bara rolig utan också lärorik, som knegare på golvet känns det nämligen ibland som cheferna är satan själv, i själva verket är de snarare satans hantlangare som köpts för några kronor extra med syftet att piska oss. Cheferna är så att säga placerade mellan en sten och en hård plats, för några tusen extra i månaden har de placerat sig mellan kapitalisterna och arbetarena, mellan ledning och golv, mellan historiens huvudsakliga antagonister; ett val de ofta får anledning att ångra. Jag skulle helst inte ha någon chef alls, men medan vi fortfarande har chefer så får vi helt enkelt försöka få cheferna att frukta oss mer än de fruktar sina chefer.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Vi är som en båt med vatten upp till relingen och det slår in vågor hela tiden!

Jag har en anställd som ofta är sjuk och aldrig mer än
en till tre dagar och ibland upp till en vecka.
Hon är sjuk cirka en gång i veckan.
Ett par personer på mitt företag har sagt att de
tycker att morgonmötena blir tråkiga eftersom vissa
medarbetare ofta tar upp klagomål på disk, städning
och liknande, även om det inte är ett stort problem.
Jag blir bombarderad med utskick om en ny lag om att
varje arbetsplats måste ha ett brandskyddsombud.
En av mina medarbetare har varit besvärlig för mig
under flera år på olika sätt.
Jag har i omgångar haft samtal med honom och han har
tidigare i år fått en skriftlig erinran. Sedan dess
har han lugnat ner sig men hans förrakt mot
auktoriteter finns latent fortfarande.
En av mina anställda kommer så gott som alltid sent,
han går också ofta för tidigt.
På en period av sjutton arbetade dagar har han femton
avvikelser i form av sena ankomster, förtidiga
hemgångar, uteblivit hel dag utan att meddela eller
göra sig kontaktbar via telefon eller spelat sjuk på
arbetsplatsen.
Jag börjar misstänka att han är narkoman.
Jag har fått ett anonymt brev som säger: “vi vill inte
ha dig här” och uppmanar mig att: “ta din breda häck
och förpassa dig härifrån”.
Vad gör man?
Tystar ned eller tar upp med personalen (fyrtiosex
stycken)… eller polisanmäler… eller
lokaltidningen…
Nån som har erfarenhet?
I min arbetsgrupp finns en man, fyrtiotre år, som
konstant kommer en och en halv till två timmar för
sent till jobbet.
Under dagen försvinner han en till två timmar utan
någon förklaring till varför.
Jag har grubblat och grubblat och kommit fram till att
han helt enkelt inte förstår, eller vill inte, eller
lever i en värld där arbetstider inte är viktiga.
Han driver mig till vansinne och det har gått så långt
att jag har svårt att tygla mitt humör.
Mitt ledarskap utgår från att jag som person är
styrande men även till stor del stödjande.
Jag vill att de ska ta eget ansvar och få växa i det.
Jag kan bara inte styra och ställa över minsta detalj
då de själva inte får något som helst utrymme att
utvecklas.
Vi har haft diskussioner kring detta vid ett antal
tillfällen som tyvärr bara har lett till att några
inte tyckt jag varit klok, i princip.
Jag har med diverse “knep” verkligen försökt få dem
att inse fördelarna men då vänder de det genast till
att bli en ersättningsfråga.
“Ska vi göra det här också, då vill vi ha löneökning!”

Enligt mitt sätt att se det så handlar det om saker
som varenda människa på mina tidigare (sex stycken)
arbetsplatser klarat av själva.
Det ingår ju liksom inte bara EN sak i anställningen.
Måste jag byta arbete för att inte drunkna själv i
kraven på ledarskapet som ställs och som inte jag
varken kan eller ens är intresserad av att leva upp
till?
Verksamheten lider av en extremt dålig ekonomi.
Medarbetarna har tidigare hållits på gott humör genom
små extra lönetillägg och personliga favörer på
bekostnad av verksamhetens ekonomi.
När jag nu ska städa upp i detta och bland annat ta
bort extra lönetillägg, lediga halvdagar etcetera så
är såklart flera medarbetare missnöjda med det och
riktar mycket ilska mot mig. Jag har en pressad
arbetssituation och har inte så mycket tid att prata
med var och en utan försöker vara tydlig och rak.
Men det går inte.
Vad gör man när man känner att jobbet bara tar energi
istället för att både ge och ta?
Vad gör man när man känner sig ifrågasatt (kritiserad)
underifrån och inte känner något stöd uppifrån?
Vad gör man då?
Det är någon som har klottrat www.arbetarmakt.com i
närheten av vår arbetsplats.
Jag undrar om det är något hot eller liknade?
Jag har en medarbetare som detta år haft tretton
stycken frånvarotillfällen, vissa längre än två
veckor, vissa strödagar.
Min fråga är helt enkelt: Vad krävs för att kunna säga
upp medarbetaren?
Vi har haft personliga samtal.
Jag har delat ut skriftliga varningar men han verkar
helt likgiltig.
Jag har sett honom i ögonen.
Hur ska jag gå till väga för att på ett vettigt och
lagenligt sett “bli” av med problemet?
Jag har en före detta medarbetare som angett mig som
referens.
Personen är mycket ambitiös och duktig men har under
en längre tid varit sjukskriven på grund av stress.
Nu har personen ett nytt arbete på gång och den nya
arbetsgivaren har hört av sig för att informera sig om
hur personen är.
Nu till mitt dilemma: Skall jag nämna sjukfrånvaron
eller skall jag bara svara på frågor i egenskap av
referensperson?
Är det oärligt att bara berätta om någon frågar eller
skall man tala om vad man vet?
Häromdagen fick jag höra att den av mina medarbetare
som har till uppgift att svara i växeln “alltid låter
så sur” “att hon låter som en citron”.
Jag har ingen anledning att betvivla det
uppgiftslämnaren säger.
Hur ska jag hantera detta som chef?
Hur kan en person “sluta låta sur”?
Verksamheten har rasat i botten, den förre chefen har
misskött detta och det lär finnas och det finns en
massa oreda och kunderna är totalt bortklemade.
Jag instruerade en medarbetare att hon skulle delta i
informationsträffar som vi anordnar för våra kunder
för att hon ska få lära sig mer om vad verksamheten
verkligen handlar om.
Trots upprepad instruktion deltog hon vid samtliga
tillfällen bara en stund och gick sedan och gjorde
något annat.
En annan arbetsuppgift är att alltid se till att
datorn fungerar inför våra informationsträffar. När
jag tjugo minuter innan träffen frågade om datorn
fungerade var svaret nej.
Trots att hon visste att datorn inte fungerade
meddelade hon varken mig eller någon annan och tog
inte heller initiativ till att åtgärda felet på egen
hand.
Trots tydliga (???) instruktioner om att det är hennes
ansvar att se till att det fungerar.
Trots upprepade instruktioner om att förbereda inför
informationsträffarna flera timmar i förväg så gör hon
det i sista sekunden.
Jag vill inte ge upp utan att undersöka om det kan
finnas något kulturfilter eller liknande som man kan
komma åt genom att ändra metod.
Det har gått över tre månader utan framsteg och med
nuvarande prestation kan hon inte jobba kvar hos oss.
Och om beteendet håller i sig ser jag inte hur hon
skulle kunna arbeta på någon annan arbetsplats.
Jag får ta mycket “skit” och detta gör att jag får ont
i magen.
Jag brukar kunna hålla distans, men ibland går det
inte.
Någon som har tips om hur man “gör”?
Den tjugoandre december skickades ett mail till min
makes jobb där någon, “anonymt”, informerade honom om
mina påstådda förehavande på krogen.
Mailet med dessa lögnaktiga påståenden visade sig ha
sänt från min arbetsplats(!)
En utredning med säkerhetsavdelningens IT-personal
bevisade att mailet skickats från en av terminalerna
på mitt jobb.
Det är också bevisat från min makes jobb att mailet
gått från en av terminalerna på mitt jobb.
Hela avdelningen är i chock och stämningen är oerhört
dålig.
Nu har jag kallats in till enskilda samtal där jag ska
komma fram med en lösning hur man ska gå vidare och
lägga detta bakom oss.
Är detta verkligen min uppgift?
Till saken hör att jag under hösten upprepade gånger
utsatts för att kallas för tillmälen på möten som vi
haft för att komma tillrätta med problemen på just min
avdelning.
Jag har fått mina arbetsskor insparkade under
klädskåpen i omklädningsrummet samt även blivit
hindrad att utföra mina arbetsuppgifter.
Då jag påtalat detta för min närmaste chef har hon
bara viftat bort problemen.
Problemen på avdelningen beror på mig enligt vissa av
mina medarbetare.
Ska jag utses som syndabock på grund av dåligt
ledarskap av chefen
och ska jag skylla mig själv för att jag trakasseras
och för att min make får denna typ av mail?
Mailet är polisanmält.
Ska jag lämna mitt jobb, som jag trivs med och där jag
uppskattas av cheferna högre upp i organistationen?
Jag tror att syftet med trakasserierna är att få mig
att sluta.
Ska jag begära omplacering?
Produktionen går på knäna.
Jag försöker hålla mig flytande, men jag hinner inte
ens med mina egna arbetsuppgifter.
Vi är som en båt med vatten upp till relingen och det
slår in vågor hela tiden!
Genom att inte utnyttja resurserna optimalt blir jag
dessutom hindrad i mina speciella uppgifter, som ska
utföras när det ordinarie arbetet är utfört.
På det psykosociala planet är det en katastof.
Själv har jag exempelvis minimerat mina kontakter med
övriga i personalrummet.
Jag har de som tror på mig och står på min sida, men
att behöva dela samvaron med övriga är något som jag
håller på en så låg nivå som möjligt.
Den närmsta chefen tror inte ens att mailet skickats.
Hon tror inte på att övriga påhopp har ägt rum.
Vid olika möten där jag tillskrivits tillmälen som “en
riktig jävel” och “svin” och “idiot” (och där man
anser att jag inte sköter mina arbetsuppgifter) så har
hon inget att invända.
Det är alltså helt OK att säga så.
Trots att jag under alla år fått utmärkta betyg på
prestationer och resultat, både avseende kvalitet och
produktion så säger hon inget när det påstås att jag
inte sköter mina arbetsuppgifter.
Slutar jag nu så har den andra sidan vunnit.
Nu verkar det som ett annat fackförbund kommer att
utöva påtryckningar för att få mig omplacerad eller få
mig att säga upp mig själv!
Grattis till mig!

Pär Thörn

Annat: Dom ljuger, Svensson om problemet med tillfälligt anställda.

Läs även andra bloggares åsikter om dikt, poesi, pär thörn, chefer, ångest, management, ledarna, klasshat, arbete

Uppdaterat: länk till Sydsvenskans artikel om demonstrationen i Malmö.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Igår var ett gäng från Förenade Vårdare ute och delade flygblad på Malmö Allmänna Sjukhus. Jag tänkte jag skulle sprida texterna så andra också kan kopiera upp och dela ut, samt läsa och diskutera. Läs om flygbladsutdelningen på Motkraft. Motkrafts samlar för övrigt in pengar till Vårdupproret så donera.

Annars lite blandad kompott - Sydsvenskan skriver idag om att Strejken kan bli långvarig, vill man läsa mer om strejkerna i Danmark är Politikens temasida en mycket bra utgångspunkt. Här finns länkar till fack och arbetsgivare och mängder av artiklar. Danskarna är lite “vildare” och det har förekommit rätt mycket vilda strejker och annat smått och gott, till exempel har blivande förskolepedagoger varit och slängt blöjor på finansdepartementets trappa se länk. Danmark visar vägen!

Flygbladen (ett till strejkande och ett till allmänheten)
Till sjuksköterskor och berörda: Ta lärdom från strejken i Danmark och öka
trycket på Vårdförbundets toppskikt!

Samtidigt som Vårdförbundet varslade till strejk så varslade även danska
Fag og Arbejde (FOA) och Sundhedskartellet till vårdstrejk. Situationen
där har många likheter med den i Sverige. De danska vårdfacken var
tandlösa i förhandlingarna och löneutvecklingen är helt åt helvete, men de
danska vårdarbetarna lät sig inte slås ner utan bestämde sig för att
själva öka trycket på sin fackföreningar. Under hösten gick de ut i flera
vilda strejker för sätta press på toppskikten inför förhandlingen. Det gav
resultat.

Medan flera andra danska fackföreningar gick med på kraven om 12,8 %
lönehöjning över en treårsperiod kunde inte FOA och Sundhedskartellet
riskera sina medlemmar som redan visat sig vara stridbara. De var tvungna
att säga 15 % lönehöjning och inte mindre. Samtidigt hamnade andra grupper
i konflikt med sina fackföreningstoppar när de skulle ut i sympatiåtgärd
med vårdarbetarna. Det danska pedagogfacket BUPL har länge varit kända för
sina kämpande gräsrötter. BUPLs ledning försökte förhindra sina medlemar
från att gå ut i strejk samtidigt som de danska vårdarbetarna, vilket har
medfört att pedagogerna har gått ut i flera vilda strejker och
egenorganiserade demonstrationer i kritik mot sin fackförening. Vilda
strejker,som vi på golvet organiserar själva, ökar alltså trycket på våra
fackföreningar och tvingar de att höja ribban ytterligare.

Vi vet att Vårdförbundets ledning har varit tandlösa och inte tagit vara
på sina medlemmars intressen. De enda som kan tvinga dem att lyssna på oss
är vi på golvet och det påtryckningsmedlet som gör att de lyssanar på oss
är det som arbetsgivaren kallar vild strejk. Endast genom att utöka
konflikten till de avdelningar som inte är varslade kan vi skapa ett
riktigt tryck på SKL, det tryck som kommer att hindra Vårdförbundet från
att sätta sig vid förhandlingsbordet när opinionen vänder och acceptera
ett mycket sämre avtal än det som krävs. Kommunalarbetarna gjorde detta
misstaget under strejken 2003; de satte inte press på sin fackförening.
Och vad fick de? Bortförhandlade risktillägg för grupper inom
autismverksamheten. Borttagna pedagogiska luncher. En pinsam lönehöjning.
Det grodde ett enormt missnöje bland arbetarna i den kommunala vården
efter strejken som tog sig uttryck i mängder lokala kamper. Kommunal och
SKL vågade då inte göra samma misstag igen och i den senaste
avtalsrörelsen höjdes lönerna avsevärt, men inte tillräckligt. Nu är det
sjuksköterskornas chans!

Kalla till möte på er avdelning.

Bestäm vilka arbetsuppgifter ni ska sätta i blockad.

Försök att sprida detta till andra avdelningar som inte är varslade och
håll gemensamma möten för att koordinera er.

Kontakta media och framför era krav.

Ni kommer att behöva mycket stöd utifrån för att vinna det här och vi kan
erbjuda er stöd!

Kontakta oss på info@forenadevardare.se

—————————————–

Till allmänheten: Stöd sjuksköterskornas kamp!

Den svenska offentliga vårsektorn har gått igenom stora förändringar de
senaste 30 åren. I takt med att industriell produktion flyttat från
Sverige på jakt efter lägre löner och högre avkastning, så har både kraven
på omskolning av arbetskraften ökat och osäkra anställningar brett ut sig.
I sjukvården har detta visat sig genom ett allt större vårdbehov.
Klyftorna i Sverige ökar och de arbetarna som förlorade sina jobb under
70- och 80-talet (och som tvingas in i omskolningar genom AMS för att
behålla sina a-kassor och tvingas arbeta i nya branscher under osäkra
anställningar) blir i större utsträckning sjuka. Samtidigt försöker
Landstingen att allt mer banta sjukhusens budget. På många större sjukhus
infördes anställningsstopp redan för flera år sedan. Det ökade vårdbehovet
möts inte med mer personal.

Landstingens och sjukhusledningarnas lösning har istället funnits i
omorganiseringar av sjuksköterskornas arbete. De tar över allt fler av
läkarnas uppgifter och ansvar. Samtidigt belastas undersköterskorna allt
mer med sjuksköterskornas arbetsuppgifter. Sjukhusledningen genomför
omorganiseringar av arbetet influerade av Lean Production från industrin.
Detta innebär att avdelningarna slås ihop i team som ska arbeta gemensamt
med tex en patientutredning, medan en utredning tidigare låg på olika
avdelningar med deras specifika kompetensområden. I praktiken innebär
detta att ännu mer ansvar förflyttas till sjuksköterskorna (och
undersköterskorna), alltså fler arbetsuppgifter och en större
arbetsbelastning. Denna ökade arbetsbelastning har inte alls varit
sammankopplad med en löneutveckling. Trots att flera av de sjukhus som
infört Lean Production ökat sin produktivitet med över 100% har lönerna
stannat på samma nivå som innan.

Vi lägger skulden på Sveriges Kommuner och Landsting, men även på
Vårdförbundets toppskikt. De organiserar inte bara sjuksköterskorna på
golvet utan även deras avdelningsföreståndare och olika chefer. Medlemarna
i Vårdförbundets gräsrötter knöt länge sina nävar i fickan, medan de såg
sin fackförening möta arbetsmiljöproblem och löneutveckling på det mest
tandlösa vis, ofta sittandes på två stolar alltså både som arbetsgivare
och facklig representant i förhandlingar. Slutligen fick ett gäng
sjuksköterskor på Centrallassarettet i Västerås nog och började ställa
krav på Vårdförbundet i de centrala förhandlingarna. De startade
Löneupproret 2008 där de krävde att Vårdförbundet kämpade för en rimlig
lönenivå i förhållande till kompetens, utbildning och arbetsbelastning.

Visa Löneupproret ditt stöd och skriv på listan!

www.upproret.se

Kampen för en dräglig lön inom vården är bara början! Nästa steg är att vi
ger oss på den hela tiden ökande arbetsbelastningen!

Om Förenade Vårdare:
Vi är Förenade Vårdare; en samling vårdarbetare och folk som sympatiserar
vårdarbetarnas kamper för en dräglig lön, mindre arbetsbelastning och mer
resurser inom den kommunala-, landstingsstyrda och privata vården. Vi har
blivit svikna av Kommunal, Vårdförbundet och de flesta andra
organisationer som säger att de ska ta tillvara på våra intressen. Vi tror
att det bara är vi själva, som jobbar på golvet i vården som vårdare,
aktivitetsledare, personliga assistenter, ambulansförare, sjuksköterskor
osv, som kan ta tillvara på våra egna intressen genom att organisera oss
själva. Vi måste ställa våra egna krav och inte förlita oss på att
fackföreningarnas avbetalda toppskikt, som ofta sitter i förhandlingar
både som arbetsgivare och fackliga representanter, kan göra det åt oss. De
arbetar inte med oss på golvet. De vet ingenting om vår arbetssituation.
Nu har vi fått nog av chefernas rovdrift med oss och de tandlösa
fackföreningarna som bara nickar åt deras försämringar!

Nytt roligt i bloggsvängen: Idealitet om Situationisterna och skådespelets utsida med utgångspunkt i Roland Simons kritik, den gamle seriehjälten Tumac har dykt upp och skriver om sina äventyr, Folkmakts Vitblogg är åter uppdaterad.

Konflikt och annat: ekonomikommentarer om matkrisen, Bola om klassamhällets geografi, AK menar allvar, ett kort inlägg från Petter är en bra utgångspunkt om man vill följa den senaste “brott och straff”-diskussionen, aku om privat och politiskt, redundans om första maj, även dom ljuger skriver om första maj.

Läs även andra bloggares åsikter om vårdförbundet, strejk, klass, arbete, politik, sjuksköterskor, danmark

- Kim, kan du baka en kaka till konferensen imorgon?
- Visst, vad vill dom ha?
- Vi har ju afrikanskt tema så du kan väl baka en tigerkaka?
- …
- Förresten, kan du laga till nåt afrikanskt, Kim?
- Är det inte bättre att Nancy gör det, hon borde väl ha bättre koll eftersom hon kommer från Uganda, jag kan inget om afrikansk mat.
- Men hon lagade nåt förra gången som dom inte alls gillade, det var alldeles för starkt också. Kan du inte göra nån gryta med kyckling och jordnötter eller nåt?
- Banan kanske?
- Ja! Det är en jättebra idé.

Av någon outgrundlig anledning hör det till den svenska medelklassens privilegie att definera sig själv (och allt annat också men det är en annan fråga) och självklart är man inte rasister utan för ett etnisk mångkulturellt samhälle. Ta det här med integration till exempel, det var först efter ett gräl med Mona Sahlin på en konferens med Storstadssatsningen (jag var där i egenskap av boende i ett fattigt och segregerat område i en storstad) som jag fattade vad dom menar med integration. Jag trodde, naiv som jag är, att områden med 150+ nationaliteter kunde räknas som mer integrerat än ett vitt rikemansghetto som Västra Hamnen, Askim eller Danderyd. Men då missade jag att integration är ett strikt ekonomiskt begrepp (där den “vita” ekonomin räknas, inga svarttaxis eller langare här inte). Att vara integrerad innebär typ att man har ett jobb och betalar skatt för lönen.

Men åter tillbaka till mitt jobb som kock. Vad jag inte fattar med medelklassens mångkulturalism är vad man tänker? Vad är poängen med att sitta och ha en affärskonferens med afrikanskt tema? Man sitter på en kohud utlagd på en bänk, tuggar på sin tigerkaka och tittar på en afrikanskt mask på väggen och pratar om aktiekurserna och det jag undrar är vad som liksom händer i huvudet. Känner man sig fin och mångkulturell och lär sig nåt om en främmande kultur? Tänker man på bongotrummor, tropikhattar och stora negerkukar? Tror man att tigerkaka är basmat i Afrika? Tror man att tigrar lever i Afrika? Rasist är man i alla fall inte, tigerkaka är ju gott och det är bara arbetare som är rasister.

Om man känner sig lite som turist är det i alla fall ganska nära sanningen, för på något sätt lyckas man alltid med att vara just det - turist i tillvaron. En gång träffade jag en tysk turist som berättade för mig att Sverige hade 30-40 miljoner invånare och det högsta berget hette Sarek. Där ser man, man lär sig nåt nytt varje dag.

Det retar mig att medelklassmänniskor så ofta ska vara experter på precis allt, och såklart gäller det även vänstern och arbetarrörelsen. Efter att ha jobbat i en månad är man visst knegare och vet hur det går till, rest lite i Sydamerika och “upplevt fattigdomen” eller min favorit - att, som kille, klä sig i kjol på åttonde mars.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Ingen kan illustrera det här inlägget såsom Birgit Friggebo

Ny blogg: Insomnia

Linda Skugge gillar glada invandrare som kommer hit och jobbar hårt.

Konflikt: Under täcket, AK, Vida Latina, redundans

Läs även andra bloggares åsikter om tigerkaka, rasism, medelklass, arbete, afrika, mångkultur, integration, mona sahlin

You play to win the game!
Med anledning strejkens start idag så frågade jag Herm Edwards om hans syn på strejker. Efter att först ha kritiserat en rad större svenska strejker, som Storstrejken och Kommunals strejk, där han menade att ledning för fackföreningarna (dock inte medlemmarna) egentligen inte ville strejka alls och inte strejkade för att vinna. Han hävdade helt enkelt att ledningen för facket ofta inte strejkade för att vinna utan för att medlemmarna tvingade dom till det, att fackbossarna såg mer till “samhällsintresset” att inte öka inflationen samt att de i lön och levnadsvillkor har så lite gemensamt med sina medlemmar att de över huvud taget inte tillhör samma klass längre, de är inte längre arbetare. Slutsatsen blev att man ibland måste strejka vilt och ta till utomfackliga medel för att vinna . you play to win the game!

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Saker jag tidigare skrivit i ämnet: Stöd vårdupproret och Internet och klasskamp.

Läs även massor om vårdarbete och strejken på Förenade Vårdare

Här hittar du Motarbetarens Vårdnummer

Bloggat: Hell-man, Jinge, Trotten

Ss1, Ss2, SS3,
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5

Danmark: Pol1, Pol2

Konflikt: Syrran, Vida Latina, Slutstadium, Petter Partikulärt, Samhällsfeber och Vardagspussel

Annat: Sydsvenskan om åtalet mot de 26 strejkvakterna i Malmö (som jag skrivit om här, här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om Vårdstrejk, Vårdförbundet, Sjuksköterskor, Strejk, Varsel, Avtal, Konflikt, Löneförhandling, Vård, Sjukhus, Lön, Undersköterskor, Utbildning, Arbete, Facket, Samhälle, Politik, Herm Edwards

Jag har precis fått Vårdupprorets nyhetsbrev och tänkte helt sonika lägga ut det för vidare spridning samt uppmana folk att skriva på deras lista och demonstrera med dom den 22 april. Som bonus får ni lite länkar om strejkerna i Danmark och Sverige:

Sverige: Vårdförbundet utökar varslet, Förenade Vårdare, Sydsvenskan2
Danmark: Sydsvenskan, Politiken1, 40 000 demonstrerar, Politiken2

Mina tidigare artiklar: Internet och klasskamp, Vårdupproret
Bloggat: Trotten, Kommunisterna, politikerna som inte vill höja lönerna har också fått en del välförtjänt skit - för riktigt rolig läsning rekommenderas denna moderat

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Nyhetsbrevet:
“Hej alla ni från allmänheten som stödjer oss!

Vi har haft stora problem med att skicka detta nyhetsbrev till så många mottagare (ca 30000 st). På grund av detta så har vissa av er fått brevet flera gånger - vi ber om ursäkt för det och hoppas att ni har överseende, det är viktigt att brevet kommer fram till alla mottagare.

Först vill vi tacka för det enorma stöd vi fått från så stora delar av Sverige. Tack även för alla uppmuntrande epost, brev och kommentarer vi fått på hemsidan. Nu börjar vi närma oss tidpunkten då vi planerar att lämna in en tryckt kopia av namnlistan till berörda instanser, samt göra en offentlig manifestation då vi samtidigt överlämnar namnlistan till regeringen.

Ni i allmänheten kan också fortsätta stödja oss och denna kamp om bättre löner för våra yrkesgrupper genom att delta i den kommande manifestationen den 22 April i Stockholm. Vi är även tacksamma om ni skriver insändare till olika dagstidningar
där ni motiverar värför våra yrkesgrupper bör få bättre lönepåslag.

Lite kommentarer om löneavtalet:
Sveriges kommuner och landstings (SKL) bud på 8.5% löneökning över tre år ett absurt hån mot hela vår yrkesgrupp. Ingela Gardner Sundström, ordförande i förhandlingsdelegationen på SKL verkar leva i en helt annat verklighet, då hon fortfarande menar att vi haft en fantastisk löneutveckling och borde vara nöjda med vad vi har. Det är nog dags för henne att lyfta blicken från skrivbordet och hennes förvrängda statestik och inse att hon faktiskt har fel. Varför går annars 3500 personer ut i strejk och över 10 000 personer gör sig beredda att säga upp sig? Det Ingela Gardner Sundström och SKL vill erbjuda oss i Sverige skulle inget annat land i västeuropa acceptera. Danmark, trots att de har mycket bättre löner än i Sverige, tackade ju nej till 12.8% löneökning (de kräver ju minst 15% löneökning) och har därför varslat samtliga 70.000 arbetande till strejk. Finland tackade år 2007 nej till 12.7% löneökning (och gav sig inte tills de fick igenom 24-28% löneökning). Jämför man ingångslönerna med andra länder i västvärlden ligger Sverige sämst utav 10 länder.
Vad fick SKL och Vårdförbundets styrelse att tro att vi i Sverige skulle acceptera 8.5% löneökning över 3 år. HELT VANSINNIGT!

Ni får även gärna skriva kort eller brev, SMS:a eller ringa till Sveriges Kommuner och Landsting och uttrycka ert missnöje med hur de värderar vår yrkesgrupp.

Ingela Gardner Sundström, ordförande i förhandlingsdelegationen
tfn 070-315 07 29
Staffan Löwenborg, förhandlingschef
tfn 08-452 76 11
e-post staffan.lowenborg@skl.se

Address:
Ingela Gardner Sundström
Sveriges Kommuner och Landsting
118 82 Stockholm

Vi upplever även att Vårdförbundets styrelse värderade våra yrkesgrupper för lågt när de började förhandlingarna. Vi tycker ju att de borde ha lyssnat mer på den arbetande personalen innan de gick ut och formulerade sina lönekrav i media. Lönekrav ska sättas efter vad de yrkesverksamma tycker de är värda, inte vad man tror SKL skulle gilla. Vi är inte rädda för SKL! Till vår stora lättnad valde ju dock kongressdeltagarna att förmedla vad majoriteten av Sveriges yrkesverksamma anser vara oacceptabla skambud. Vi som initiativtagare till löneupproret stödjer naturligtvis strejken som troligtvis nu träder i kraft den 21 April. Vi behöver ju arbeta på flera olika nivåer för att kunna få SKL och regeringen att förstå att vi verkligen menar allvar den här gången. Vi är fortfarande besvikna på att Vårdförbundet trots att de nu har chansen, inte vill höja sina ursprungliga lönekrav, men det finns ju fortfarande tid kvar…

Vi tänker inte ge oss den här gången. Vi har redan gett SKL lång tid på förhandlingar och ett nytt avtal får inte ta hur lång tid som helst. Vi är ju trötta på att vänta. Vi har väntat i leda på en bättre löneutveckling.

Det har varit mycket lokala demonstrationer runt om i landet på sistone vilket naturligtvis är glädjande. Detta måste ju även fortsätta. Vi anser dock att de lokala landstingen fortfarande verkar fortsätta att blunda för situationen och hånar oss med sina kommentarer i media. Vi anser att frågan om vår eftersatta löneutveckling måste upp på regeringsnivå om vi ska kunna få igenom våra lönekrav.

Därför planerar vi en gemensam manifestation/demonstration den 22 April i Stockholm. Vi tror och hoppas att denna manifestation kommer att bli en av de största någonsin. Men för att förverkliga detta behöver vi er hjälp både praktiskt och ekonomiskt.

Tisdagen den 22 April, kl. 11:00 kommer vi att samlas på Sergels torg (”Plattan”). Kl. 11:30 vandrar vi sedan med plakat ned för Hamngatan, Kungsträdgårdsgatan, över Strömbron, Slottskajen och stannar slutligen på Mynttorget (närmast riksdagen). Här kommer sedan fyra delegationer med 3 personer i varje grupp vandra med namninsamlingslistan till alla ansvariga ministrar i följande departement: Socialdepartementet, Finansdepartementet, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, Statsrådsberedningen. Vi kommer att demonstrera på Mynttorget då vi vet att flera av de politiska partierna träffas i riksdagen den här dagen. Vi har tillstånd från polisen i Stockholm att demonstrera fram till kl.16:00 så ta gärna med er matsäck eftersom det blir en ganska lång dag då vi belägrar oss på Mynttorget. Vi kommer även att göra en pressinbjudan så att media kan bevaka vår manifestation.

Vi hoppas att så många som möjligt kommer att kunna delta. Bjud gärna även med dina vänner, grannar och släktingar som ni vet stödjer oss.

Några praktiska saker:
* Gör gärna egna plaket där ni från allmänheten visar ert stöd för våra yrkesgrupper.
* Om ni har möjlighet ta gärna med en megafon om ni vill göra er hörda.
* Vi kommer att tillhandahålla kopior på vårt manifest som vi kan dela ut till de vi möter.
* Kan någon av er få med en/flera gamla sjukhussängar vore det effektfullt om vi kunde dra dem med oss hela sträckan fram till Mynttorget. Polisen i Stockholm har gett oss lov att göra detta.
* Frivillig person som vill spela nerbäddad patient kan vi säkert ordna på plats. Vi uppmanar er naturligtvis inte att stjäla en säng från sjukhusen, utan bara om ni vet var ni kan få tag på en som redan är kasserad. Även ni som har möjlighet ta gärna med rullstolar.

Vi kommer fortlöpande även att lämna ut viktig information på upprorets nyhetsida:
http://www.upproret.se/nyheter.aspx
Här finns även Pelle Höglunds gamla kampsånger att ladda ner och lyssna på. Det är bra om ni kan öva lite på texterna då vi tänker sjunga dem på Mynttorget!

Vi träffar förhoppningsvis många av er den 22 April i Stockholm!

Med vänlig hälsning,
Fatma Aslan Rolf Forslund
Leg. Sjuksköterska Leg. Sjuksköterska

PS. Som ni vet är vi ingen etablerad organisation. Vi är bara två sjuksköterskor som startat en namninsamlingslista på nätet. Tidigare har alla kostnader för upproret och hemsidan tagits ur egen ficka, men nu är våra egna resurser tömda. Vi är nu i slutfasen av vårt arbete. Den tryckta namnlistan kommer att väga 2,6 kg och ska tryckas i 30 exemplar á 500 sidor (tryck på båda sidor). Detta blir totalt 30.000 sidor tryck på 15.000 sidor papper. Med kraftiga rabatter blir tryckkostanden 7500 kr inkl. moms. Till detta tillkommer porto + kuvert som blir ca 4000 kr. Så totalt behöver vi samla in minst 11.500 kr. Vi kommer att handleverera 5 listor till berörda ministrar i regeringen den 22 April. Övriga listor kommer att postas till de 21 olika landstingen, SKL´s ordförande i förhandlingsdelegationen Ingela Gardner Sundström, medlarna samt Vårdförbundet.
Vill du vara med och stödja oss ekonomiskt så mottager vi gärna ett bidrag. Sätt in frivilligt belopp på vårt förfogarkonto som heter UPPRORET.
Bank: NORDEA
KONTONUMMMER: 3099 20 58929

Vi söker nu även frivilliga som kan ta på sig ansvaret att leverera namnlistan till kommunerna. Vi tillhandahåller länkar där ni kan printa ut namninsamlingen och sedan skicka den lokalt till er kommun. Tyvärr kommer vi inte från Västerås ha möjlighet att posta den till Sveriges alla 290 kommuner. Men om vi får någon från varje kommun att göra detta så skulle det underlätta vårt arbete enormt. Det rekommenderas att ni har tillgång till en snabb laserskrivare eftersom det blir många sidor att skriva ut. Intresserade att hjälpa till med detta kan emaila oss på: info@upproret.se”

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, danmark, klasskamp, löneförhandling, skl, strejk, uppror, vården, vårdförbundet

På konflikt:den udda vinkeln om dårskap.

I vintras var jag i Norge för att prata om hur internet används och kan användas i kampen på arbetsplatserna. Då blev jag också intervjuad och den intervjun finns att läsa här.

Jag berättade om bloggar där det skrivs och diskuteras, utifrån den egna situation, om arbetet och klasskampen. Att arbetarklassens “tekniska sammansättning” påverkar hur kamperna förs är helt naturligt, och i det här fallet gällde det då hur arbetarklassens kommunicerar. Medan det i vintras mest fanns ett par olika branschinriktade bloggar (till exempel Postverket) och allmänna sidor som t ex publicerade rapporter från olika arbetsplatser så har det den senaste tiden sett större, mer kampanjliknande initiativ. Dessa initiativ har varit utomfackliga och delvis vänt sig mot “sina” fackföreningar. Jag tänker till exempel på de svenska sjuksköterskornas vårduppror(nu över 30 000 underskrifter!), de danska pedagogernas mobilisering mot det nya löneavtalet och förra veckans strejk i Egypten.

Jag tror absolut att den här formen för utom-facklig arbetsplatskamp kommer öka, jag skulle tro att det här bara är början. Enligt min åsikt har de svenska syrrornas vårduppror redan haft verkan, jag kan inte tro att vårdförbundet hade lagt så höga bud om de inte kände pressen från golvet på det sättet. Att inför de centrala löneförhandlingarna mobilisera från golvet (både av folk som är med i eller står utanför facket) är något som förenklas väldigt mycket av internet. Som det ser ut i Sverige, där ofta de lokala fackklubbarna domineras av lojala sossar, är det väldigt svårt att kommunicera mellan olika arbetsplatser, men med internet blir det mycket lättare. I Danmark verkar de upproriska pedagogerna ha nåt över 14 000 (mestadels kollegor får man anta) på bara två dagar. De oftast passiva och arbetsgivarvänliga fackföreningarna bygger mycket av sin representation och styrka på att folk känner sig uppgivna och isolerade, och här kan faktiskt internet fungera som ett sätt att bryta den isoleringen.

Mobiliseringen av de danska pedagogerna har också en del möjligheter som oftast inte finns i Sverige, i Danmark så går nämligen löneavtalet ut till omröstning hos medlemmarna (om jag förstått rätt). Och av de över 400 som skrivit inlägg på de upproriska pedagogernas hemsida är det bara två som skriver att de ska rösta ja (detta finns att läsa mer om på Politikens hemsida). Dessutom mobiliserar man till att demonstrera mot sitt fackförbund imorgon, som protest mot att de gått med på ett så mesigt bud, initiativet har bland annat uppmanat folk att sjukskriva sig eller strejka för att delta i demonstrationen.

Att pedagogernas avtal går ut på omröstning nu innebär att de inte kan strejka tillsammans med de 100 000 vård- och omsorgsanställda som går ut i strejk idag.

För övrigt är det imorgon strejken sätter igång på allvar i Danmark, men i frustration över att inte vara uttagna i strejk har en del strejkat vilt redan idag.

Förenade Vårdare har skrivit en bra artikel om strejken i Sverige.
Här finns Vårdförbundets varsel att läsa.
Min förra post om Vårdupproret.

Mer om Danmark: Fogh förhåller sig passiv.

Uppdaterat: SvD och Sydssvenskan om Danmark, Sydsvenskan om Sverige. Flera ledare inom andra fackföreningar visar sitt sanna ansikte och hoppas på förlust i Politiken medan 5 av 7 danskar däremot stödjer strejken, också det i Politiken.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Konfliktbloggar: Autonoma Kärnan gör reklam för aktipedia, vida latina skriver om SAABs snuskiga affärer, Vardagspussel skriver om jobb. Ett gäng av skribenterna har även startat Dagens Konflikt, den udda vinkeln om Barack Obama

Bola de Fogo och Kvinnor (som skriver mycket om vården) är två av de bästa nya bloggarna.

Läs även andra bloggares åsikter om danmark, vård, vårdförbundet, sjuksköterskor, vård, strejk, arbete, facket

Skriven av J.Shunt

Denna morgon märkte jag att jag drömde i kod igen, det var i det där tillståndet när man precis håller på att vakna då man kan vara medveten om vad man drömmer. Det här har pågått från och till i några veckor nu, de flesta gånger som jag blivit medveten om mitt undermedvetnas vandringar så har det på något abstrakt sett varit relaterat till mitt arbete. När jag jobbade på call center minns jag att jag hörde ljuden därifrån när jag låg och slumrade mellan sömn och vaket tillstånd och jag kommer ihåg vänners berättelser om att “göra ett extra skift” från att de gick och la sig tills de vaknade – om hur de hörde pipande från en snabbköpskassa som slet sönder natten. Men att drömma om jobbet är en sak, att drömma i sitt jobbs logik är något helt annat. Visst är det tråkigt om ens undermedvetna inte har något bättre för sig än att återvända till ens världsliga arbete och jobba, eller att ens sinnen är så präglade av de kvarvarande intrycken av en dags arbete. Men i den slags drömmar jag haft så är har själva rörelserna i mitt medvetande förändrats: det har blivit samma som mitt jobbs. Det är som om de vanemässiga, upprepande tankemönstrena, och den speciella logik som jag använder på jobbet har fastnat på hjärnan, som om den blivit den default logik som jag tänker med. Det är skrämmande.

Det som ligger närmast som jag kan komma på är erfarenheten av att snabbt lära sig ett nytt språk, när man nått den nivån att man drömmer och undermedvetet tänker på det språket. Här är det också en ny “logik” som hjärnan anpassar sig till – en logik av ett språks mönster och strukturer, och också här kan hjärnan scanna sina egna processer med en pseudo-objektivitet och bestämma logikens natur som något partikulärt – något som ännu inte kontrollerar hela hjärnan, men finns där och använder hjärnans resurser. Man får aldrig riktigt detta perspektiv på sitt eget språk: man blir aldrig riktig medveten om hur partikulärt ens egen sinne är. Men just nu så upplever jag det som en klar skillnad; mellan jobb-logik-jag och mig själv som åskådare till samma fenomen.

Jag jobbar med IT, mer exakt är jag webbutvecklare. Det betyder att jag skriver saker i HTML, jag stylar hemsidor visuellt och dessutom programmerar jag logiken till webbsidors användargränsnitt. Jag jobbar i ett litet företag där jag är förste webbutvecklare men jag jobbar också med en annan som håller på med grafisk utveckling. Min närmsta chef är IT-chefen som, förutom att själv programmera också leder och samordnar våra projekt. Ovanför honom finns våra högsta chefer, som är två kufiga pånyttfödda kristna med en seriös lutheransk arbetsmoral. De frågade mig om jag var troende under anställningsintervjuen och satte därmed igång mina varningsklockor ordentligt. Jag svarade att jag inte såg det som ren vidskepelse som “banala ateister” gör utan att att jag ser religion som ett konkret uttryck för en speciell livssituation, med sitt eget meningsfulla innehåll. Jag kunde ha lagt till att religion är “hjärtat i en hjärtlös värld”, men jag verkade redan ha övertygat dom om jag var en av dom goda, om än inte en av dom.

När jag jobbat ett tag så började historierna dyka up: en av cheferna säger att han är en före detta gangster som såg “den levande Guden” i en chockartad upplevelse medan han planerade ett nytt bedrägeri där det ingick att starta en påhittad religion. Den andra chefen var en framgångsrik affärskvinna strax före eller under it-boomen, som drabbades av en personlig kris när fadern till hennes barn lämnade henne och blev i ett svagt ögonblick frälst av sin nya partnern – den andra chefen. Under julfest fyllesvamlade de om känslosamt om “den levande Guden” med det där “jag var blind men nu kan jag se”-tänkandet som är kännetecknet för alla galna pånyttfödda. Tidigare så brukade de försöka få nya anställda att vara med i “The Alpha Course”- ett projekt med inslag av karismatisk kristendom samt arrangera “Gud-dagar” varje månad, då alla anställda skulle få ledigt under dagen på villkoret att de spenderade dagen fikades med en präst. Föga förvånande så hoppade många anställda över dessa dagar och föredrog att jobba hellre än att vara med om något slags frälsningsförsök.

Dom hade lugnat ner sig lite när jag börjat, tydligen hade någon berättat för dom att de kunde få juridiska problem om de fortsatte använde sitt företag som en missionsverksamhet. Men Gud kommer fortfarande till jobbet från och till. Mitt tydligaste exempel var när jag hade fixat ett problem som gällde hastigheten på våra hemsidor. Företaget hade hållits tillbaka av en sanslöst låg hastighet på samtliga av de små hemsidor vi driver, och folk hade letat efter ett svar. Med den låga hastigheten så kunde vi bara hantera en väldigt begränsad mängd trafik och således ett väldigt begränsat antal potentiella kunder. När jag fann en lösning var cheferna såklart väldigt glada, plötsligt kunde vi på våra sidor hantera ungefär 30 gånger fler kunder, men istället för att tacka mig direkt, så sa den kvinnliga chefen helt enkelt att jag inte kunde ta åt mig hela äran eftersom hon hade bett för en ökad effektivitet, och alltså måste vi också tacka Gud. Jag svarade med att stamma fram ett konstlat försök till skämt, som ledde till ett meningslöst mumlande.

Det värsta med mitt jobb, så där från dag till dag, är nog att hantera den paranoia som följer av att jag vet att mina chefer är så vansinniga att de kanske inte agerar med företagets bästa för sina ögon: en vanlig kapitalist som agerar utifrån kalkylerade risker i sitt eget intresse vet man i alla fall var man har. När det är så att “den levande Guden” har tolkningsföreträde i att bestämma företagets policy, som historierna om slumpmässiga och oansvariga avskedanden som när en anställd fick sparken eftersom hans fru inte höll med om chefernas syn på homosexualitet, så har man hela tiden känslan av att gå genom ett minfält. Min närmasta chef är en märklig dubbelnatur som ena dagen stutsar runt kontoret som en galen hoppjerka ena dagen för att nästa dag bete sig som om han tränade marinkårssoldater, men han är ok när man väl lärt sig hur han funkar.

En av de mest anmärkningsvärda egenheter med “politiken” för det här slags arbete är en annan form av dubbelhet – motsättningen och skillnaden mellan två delar: ekonomidelen och den tekniska delen. Teknikerna tycker alltid att ekonomidelen tar godtyckliga beslut baserade på dålig kunskap om hur det verkligen fungerar, och att det skulle funka så mycket bättre om vi som visste skulle fixa det själva. Ekonomidelen känner alltid att teknikerna är petiga, pedantiska och motsträviga. Medan ekonomidelen önskar de kunde expandera obehindrat, och slippa sina motsträviga tekniker, så önskar teknikerna att ekonomifolket bara kunde lämna dom ifred så dom kan göra jobbet ordentligt. Teknikerna känner att motsträvigheten helt enkelt motsvarar den verkliga världen och dess krav. På en del sätt blir det lättare att ha att göra med mina närmaste arbetskamrater eftersom kontakten med ekonomiavdelningen mest ska gå igenom en speciell “projekt manager”, det innebär att jag i första hand arbetar med dom som är på min sida i denna splittring. Så det är till och med möjligt att ha en viss “vi-mot-dom”-attityd med min närmaste chef, och att gömma sig bakom de formella kanalerna när det går åt helvete.

Vår sida av splittringen delar delvis samma världsbild som det produktiva kapitalet: ekonomidelen och dess behov framstår som en parasitär utsida som påtvingats vårt företags verkliga funktion, den stora produktionen av bytesvärden. På vår sida är vi på ett märkligt sätt bundna till en speciell normativitet: att inte bara göra ett bra teknisk jobb utan också i form av att erbjuda riktiga tjänster, av att tillvarata användarnas erfarenheter och att uppmuntra det fria flödet av information. Det här leder ibland till regelrätta konflikter med ekonomiavdelningen, som när de föreslår ett övergrepp på språket och sanningen för att marknadsföra produkten, då försöker teknikerna å andra sidan vrida tillbaks det till ärlighet, anständighet och uppriktighet. ‘What goes around comes around’ verkar vara den allmänna åsikten inom webbutvecklingen i perioden efter “Web 2.0”: erbjud tjänster billigt eller gratis, verka för fri information, öppna upp allt, var anständig och hoppas på nåt sätt att pengarna kommer in. Om ekonomiavdelningen agerar som finanskapital och möter verkligheten som en motsträvighet som den önskar sig fri ifrån, och om då en tendens till att försöka sälja skinnet innan man skjutit björnen uppstår så följer då, i denna märkliga värld, att teknisk stolthet motsätter sig kapital som kapitalets egna super-ego, där bytesvärdet härskar utifrån ett gammaldags samvete, där allt är “sanity checked” (för att använda min chefs uttryck) och det ihopsamlade värdet framstår som en slumpmässig bieffekt.

Jag har alltså inga illusioner om att den antagonism som finns i företaget utgör någon grund för romantiska revolutionära förhoppningar. Den solidaritet som vi utvecklar gentemot ekonomiavdelningen utgör, förutom att den ger oss skydd och anstånd från individuell repression, en “sanity check” för företaget självt. Och ledningen är väl medveten om den situationen, de syns mer eller mindre i skapandet av positionen “projekt manager” vars uttryckliga roll är att verka som en medlare mellan teknikerna och ekonomiavdelningen. Motsättning mellan de två avdelningarna är produktiv för kapitalet, uppmaningen att skapa värde hindrar teknikerna från att sväva iväg för långt ut i sina utopiska intresse, medan det grundläggande behov av realism påtvingas ekonomiavdelningen av teknikerna som insisterar på nödvändighet av att jobba mer eller mindre “vetenskapligt”.

Det finns lite utrymme för maskning i det här jobbet, när det är så individualiserat, tekniskt och byggt kring projekt så skulle det bara innebära att det jobb som man inte gjorde den ena dagen skulle man få göra nästa, och då med ännu mer stress. Frånsett det, så finns det en stark press från den övriga personalen som har sitt ursprung i yrkesrollen: eftersom det mesta av arbetet hänger ihop med de andras arbete på nåt vis, så innebär det att om man kommer för sent, maskar eller sjukskriver sig så känner man skuldkänslor mot den övriga tekniska personalen. Medan jag såg mina tidigare arbeten som skitjobb dit jag kunde komma bakfull så måste jag nu anpassa mitt sociala liv för att inte göra arbetet helt eländigt. Sabotage är knappt att tänka på heller, inte på grund av någon “yrkesstolthet” som utbildad arbetare utan på grund av karaktären av den produkt jag tilllverkar, medan sabotage kan vara en rationell kampmetod på ett löpande band så liknar mitt jobb mer en konstnärs, om jag saboterar gör jag det mest svårare för mig själv. Man hör talas om programmerare som, för att hålla sig själva i arbete, med vilje skriver programvara som är omöjliga att sköta. Denna metod kan vara vettig om arbetet är väldigt individualiserat men om man arbetar i ett team där man jobbar samtidigt med uppgifer och det är väldigt byggt på feedback, samt att “ägandet” av ett projekt alltid är kollektivt är det svårt. Att skriva läsbar kod med hög kvalitét har en normativ prioritet helt oavsett vilka känslor man har kring att att göra ett bra jobb.

Men självklart så finns den nivå där jag drar mig ur sängen, stämplar ut så snart jag kan och är så försenad jag vågar; den nivå där jag försöker göra arbetstiden till “min tid” så mycket som möjligt genom att lyssna på min iPod, smygläser på jobbet och har diskreta konversationer med vänner på nätet under arbetstiden. Det är den sortens saker som utgör det verkliga materialet för en arbetsplatsundersökning. Men den grundläggande motsträvigheten att arbeta är just det. Det är mer eller mindre samma motstånd som den mänskliga kroppen har till pressen att arbeta: kapitalet har aldrig varit förmögna att tvinga folk att jobba 24 timmars om dagen, eller ens i närheten, och människor kommer alltid pröva de tillåtna gränserna för sin egen arbetsdag. Det ingår i den grundläggande logiken mellan arbete och kapital och det behöver man inte den pseudo-sociologiska arbetarundersökningen för att lista ut. Sådana aktiviteter sker bara inför ramen av vad som är tillåtet i en given situation och definieras av detta ramverk. Den uppenbara olydnad som mina återkommande förseningar innebär skulle snart sluta om det hotade mitt livsuppehälle. Den sociala pressen att vara närvarande på det här jobbet innebär att all tid som jag kan “ta tillbaka” genom att slappa återgäldas ännu mer när deadlinen närmar sig och jag jobbar övertid gratis långt in på kvällarna eller börjar jobba med servrarna mitt i natten när ingen använder dem.

Det är bara när jag blir sjuk, och därmed ofrivilligt oförmögen att utföra mitt arbete, som jag verkligen får tillbaka någon extra tid “för mig själv”. Det är en märklig känsla att känna glädje när influensan sätter igång med den feberdimmiga tanken att man kanske äntligen ska hinna med en del av de saker man skjutit upp på grund av arbetet. På det sättet kan faktiskt sjukdom verka som ett “vapen”, men då ett vapen som strider själv och inte svingas av den tidigare kombattanten. Jag undrar ibland om sjukdomen i sig kan ses som en placebo-effekt. När sjukdomen kommer känns den nästan ibland framkallad av en ren viljeanstränging – som en semester som kroppen kräver åt sig själv. Kanske finns det en kontinuitet mellan den “äkta” sjukdomen och den hypokondriska som en arbetsförmedlare en gång anklagade mig för när jag gladeligen undvek en veckas arbete och hävdade att jag var svårt sjuk. Det är i alla fall klart att om sjukdom är allt vi har så finns det lite hopp för meningsfullt “motstånd”.

Om meningen med militanta undersökningar är att visa en dold historia av mikrokamper, att finna möjligheterna för kamp genom erfarenheter, och därigenom att själv få och sprida medvetande till andra arbetare, så är det här en cynisk form av undersökning. Vi kämpar och vi stretar emot, men vår kamp och vår motsträvighet är en integrerad del av kapitalets rörelse. Våra dagliga intressen som arbetare är, för det mesta, praktiskt sätt i linje med detta specifika kapital. Om programmerare är förtruppen för bevarandet av bruksvärdet, av teknologisk frihetlighet, av kollaborativ arbete, av moralistisk ‘effektivitet’ och av fri information så är det bara för att dessa saker är nödvändiga för kapitalets flöden. Den systematiska normativiteten som finns i vårt arbete är enbart att kapitalets egen logik blivit universell.

Precis som det samhälleliga kapitalet formerande sina egna begränsningar i form av staten för att inte förstöra själv genom det rovgiriga självintresset från varje enskilt kapital, så kan man göra samma jämförelse med internet, efter en period med fulkod på grund av fragmentiseringen av internet till ett myller av olika plattformar, språk och webläsare så uppstod ett konsensus bland utvecklarna att “standardisering” var viktigt. Något centralt för denna standardisering var tanken om universalism: allt som kunde användas till dessa standards som fungerade skulle stödjas. Om du inte ansluter dig till dessa standards så ber du om problem, och det är ditt eget fel om du märker att du slösar bort ditt kapital i en teknisk återvändsgränd. Microsoft blev en paria på grund av sitt förakt för dessa normer, och deras förkärlek till att utveckla tillbehör som de hävdar äganderätt till på det stora allmänna rymd som internet är. Utvecklare började stolt lägga in symboler för standardisering på sina personliga sidor, och började öppet förespråka program som Mozillas “Firefox” som förutom att det alltid slår Internet Explorer på fingrarna när man jämför standardkompatibel så är det “öppen källkod”. Men standards är till och med mer införlivat i utvecklarens moraliska universum än open source. Att ansluta sig till standards är att ta en moraliskt absolut ståndpunkt, medan att inte ansluta sig innebär ett ovärdigt fall till de partikulära intressena av specifika grupper. Praktikerna i arbetet blev det uttalade allmängiltiga intressen för den specifika del av kapitalet som är informationskapitalet, en plikt till internets “osynliga kyrka”.

Som frilansare så försvinner en del av yrkets speciella karaktär men å andra sidan så tenderar “att vara sin egen chef” att man tvingar sig att göra saker som andra vanligtvis gör. Jag har frilansat lite innan det här jobbet, och även frilansat en del under tiden, och nu får bara tanken på sånt arbete min själ att dö en smula. När man frilansar hamnar man lätt i en situation där man jobbar hur mycket som helst, sysslar med projekt på sin “fritid”, så till slut koloniserar “arbetet” ens liv tack vare den osvikliga tendensen att misslyckas med tvinga sig själv att separera liv/arbete som åtminstone låter en fly från livet som alienerad arbetskraft. Nu är det i alla fall så att när jag lämnar kontoret så går jag in i icke-arbetets värld.

Och för mig som “ måndag till fredag 9-5”-arbetare är det så att separationen mellan arbete och liv blir viktigare i mitt livs helhet. Medan söndagen gradvis sjunker ner som en tung vetskap om att återgången till arbetet närmar sig så öppnar sig fredagen som en kväll av begär som inte går att tillfredställa, en desperat jakt efter tillfredställelse vars slutgiltiga logik blir en berusad självförstörelse. Jag blir mer och mer en hedonistisk karikatyr av mig själv som bara lyssnar till nattens kall, som lockar andra att festa längre och hårdare. Jag bränner ännu mer av min fritid i ett stukat tillstånd av bakfylla. Det önskade tillståndet är den gammaldags rock’n’roll-myten: bortom arbetet som ett tillstånd av rena, oöverträffade begär och konsumtion, tomheten av en ren abstrakt tillfredställelse bortom att enbart reproduceras som arbetskraft. Det är vägran att enbart reproduceras oss själva som arbetare samtidigt som det är en önskan att förstöra oss själva som människor. Det är det här som the Stooges’ ‘1970’ handlar om.

Men när jag ligger och på morgon efter en natts festande, slumrandes in och ut ur ett drömmande tillstånd, och när den föregående nattens flyktiga försök till befrielse försvinner, så märker jag ofta att jag drömmer i kod. Det kan variera vilken slags kod det är, vilken som helst av dom jag jobbar med. En sekvens kan dyka upp i hjärnan och snurra där, upprepa sig som en melodi eller en konversation som har fastnat i huvudet, För det mesta skulle det nog vara nonsens, om jag var medveten nog att kunna undersöka det. Jag har nog problem med det i vaket tillstånd och jag misstänker att mitt undermedvetna inte har lättare för det. Men ibland är det meningsfullt.

En morgon vaknade jag med tanken på en felaktighet i kod som jag skrivit som jag inte hade upptäckt. Min sovande hjärna hade gått igenom en veckas arbete och hittat en felaktighet. Eftersom jag arbetar med hjärnan och eftersom att identifiera och lösa sådana problem är min huvudsakliga arbetsuppgift är det rimligt att säga att jag hade utfört faktiskt arbete i sömnen. Det här är inte nån magisk konskevens av någon generell kreativ kraft som får ut nåt “värde” ur socialt kapital, bortom och ontologisk före arbetsprocessen. Det är verklig arbete för kapialet, omöjligt att skilja från det jag gör under arbetsdagen, men som skett i min sömn. Helt plötsligt så verkar idéen om att det i den reella subsumtionen ingår en förvandling av medvetandets struktur vara meningsfull. Jag har faktiskt märkt att “standard” sättet tänka mer och mer bränns in i min hjärna; när jag upptäcker ett problem med vad som helst så flyter min tanke iväg till att undra vilken bit av kod problemet finns i, innan jag medvetet drar min tanke tillbaka ur kodens värld och till insikten att “bugfixing” inte löser alla problem. Hur komiskt det än kan låta så finns det någonting skrämmande här.

Bortom det specifika syntax ett språk har, är det inte en partikulär logik, eller ett sätt att operera som genomförs när man tänker på det här sättet? Ett sätt som jag misstänker inte är neutralt: den abstrakta, instrumentella logik av högteknologisk kapitalism? En logik knuten till specifika “ontologier”: föremål, klasser och instanser hos “avsiktsoriented programmering”, väsen som är definierade i språk som HTML. Det är denna logik som mer och mer bebor mitt sinne. Och när tanke blir en aktivitet som är produktiv för kapital – det arbete som man faktiskt är betald för – när den tanken blir en aktivitet som en vana som reflexmässigt sätter igång helt oberoende av ens vilja eller ansträngning då får det en att undra om arbetaren här är enbart det borgerliga subjekt som kapitalets alltid kallat till marknaden: om subjektet av den här arbetsprocessen är den centrala individ som skulle sätta igång att skapa sin egen värld om det inte vore för värdets alienerande, abstrakta makt? När jag observerar mig själv arbetandes när jag sover, så ser jag mig själv agera på ett alienerat sätt, tänkandes på ett sätt som är främmande för mig, arbetandes utanför den formella arbetsprocessen genom det mera spontana tankearbetet. Vem är det som säger att överkommandet av “alienationen” inte kommer bli att det språket tar över som modersmål: att alienationen inte helt kommer svälja det som den alienerar?

Om arbetsplatsen här är en plats utan hopp, och inte längre är den utsida där det är meningsfullt och möjligt för arbetaren att begå dagligt motstånd, att utveckla en möjlig “autonomi” i arbetarens själva utanförskap gentemot produktionsprocessen, utan istället är en produktiv antagonism där tekniker utgör kapitalets koll gentemot verkligheten, och där motsträvighet bara innebär att ett förkroppsligande av de material genom vilka kapitalets flöden rör sig, och om arbete bara utgör en tankens vana som kan ske när som helst – till och med i sömnen – vad finns det då för hopp för att revolutionärt störtande av kapitalismen? Hur ser vår revolutionära framtiden ut? Det måste i alla fall verka dumt satsa sina pengar på – åtminstone på kort sikt – naturen av detta mentala arbete och dess produkter; på internet eller på “immateriellt arbetet”.

J.Shunt
Översatt av Kim Müller

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, sömn, open source, programmering, webbutveckling, undersökning, arbetarkamp, internet, Läs även andra bloggares åsikter om öppen källkod,

“Toyotismen ersätter med ojämn hastighet den tidigare produktionsmodellen, fordismen.”
Kämpa tillsammans!, 1998

Jag läste nyligen en text av Aufheben ur senaste Riff-Raff och fick lite av en aha-upplevelse. Debatten som förts i Sverige har, till stor del, handlat om vad Théorie communiste tycker och inte tycker, vad de säger eller inte säger. Jag säger inte att det inte är intressant, för det är det, men det är ännu intressantare att försöka svara på de frågor deras teorier ställer upp. Att låta diskussionen handla om nya begrepp är djupt orättvist, för frågan gäller i huvudsak om klassrelationer och produktionsförhållanden har förändrats på ett radikalt sätt, eller inte, och därav också om nya begrepp är relevanta eller ej.

Så mitt lilla strå till den teoretiska stacken får i nuläget bli en del tankar om fordismens förmodade död, samt en del annat om arbetslivet. Jag har själv tidigare påstått (och läst satans många andra) att fordismen är så gott som död och ersätts av toyotism eller post-fordism. Men jag har börjat tvivla. Jag kan inte prestera nån undersökningen över som visar exakt hur fallet är, men som titeln syftar på menar jag att vi ska fortsätta undersöka våra jobb och arbetslivet i stort, för att kunna dra slutsatser och bättre kunna göra motstånd.

“Kommunerna har även börjat experimentera med arbetsledning på plats på boendena och upphöjning av lojala vårdare till förmansposition. Alltså börjar kapitalet föra in fordismens hierarkier och kontrollmekanismer i den toyotistiska verkstaden.”
Förenade Vårdare, 2007

Förenade Vårdare går på ett suveränt sätt igenom hur produktionsförhållandena har förändrats inom vården, från fordism till toyotism och nu på väg tillbaka, och jag tror att det gäller stora delar av tjänstesektorn. Hur det ser ut i industrin har jag sämre koll på. Men mycket pekar på att fordismen är på väg tillbaka med stora kliv in i tjänstesektorn. För mig som jobbar i restaurangbranschen ökar kontrollen mer och mer, men inte så mycket genom närvarande chefer som genom att kontrollmekanismer byggs in i maskinerna; vi har nu ugnar som “minns” när vi använde dom och på vilket sätt. Gratistidningen Metro hade nyligen en serie artiklar som visar hur övervakningen och detaljstyrningen av de anställda ökar. Stämpelklockor är på väg tillbaka, hemtjänsten ska ha GPS på sig, anställda ska ha “uppförandekoder” osv. För att citera Kurt Junesjö ur Metros serie om bevakning på jobbet:
– Det är ingen skillnad på svinen på en svinfarm och människorna på en fabrik. Arbetsgivaren har samma rättigheter att kontrollera dem.

Flexibelt för vem?

En av mina bekanta jobbar som revisor, det tyckte jag lät lite lyxigt först. Tills han beskrev arbetet med att de sitter i kontorkuber och skriver i siffror på löpande band. Delvis tyder det på att en del jobb håller på att proletariseras och delvis pekar det bort mot en toyotism/postfordism. Flexibelt och problemsorienterat är det ju knappast.

Bara för att det är så kul att spåna ska jag hoppa över till en del andra begrepp som hänger ihop med att förstå produktionsförhållandena. Man brukar säga att postfordismen inte begränsar arbete till arbetsplatsen, att gränsen mellan arbete och fritid blir allt mindre relevant, stämmer det och vilken vikt lägger vi i så fall till begrepp som kontrollsamhället, allmänt intellekt och immateriellt arbete?

“Arbetslinjen är således sedan dess uppkomst en politik för att inpränta individens skyldighet att försörja sig själv genom belöning av arbetsvilja. Ett belönande som förstärker det faktiska tvång till arbete som den kapitalistiska ekonomin vilar på. Det kan därför tyckas märkligt att arbetslinjen ansetts nödvändig under nästan hela moderniteten i Sverige emedan möjligheten att leva utan lönearbete är och har varit försvinnande liten.”
Arbetslinjen, regeringen och brytningskraften: André Gorz in memoriam (1923 – 2007), Mårten Björk

Jag menar att om det är rätt som Marx säger i Fragmentet om maskiner att denna nya kapitalism:
“(så) blir skapandet av verklig rikedom mindre avhängigt av arbetstiden och kvantiteten använt arbete, än av [...] vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg” så väcker det inom mig frågan om – vad fan gör vi på jobbet, och varför är den svenska regeringen så förbannat intresserade av att vi är där? Ett tänkbart svar är naturligtvis att vi inte är på jobbet för att producera mervärde utan att poängen med arbetet är att disciplinera och kontrollera oss. Men för min del kan jag inte se att det stämmer, jag har jobbat på bl a restauranger, tryckeri och bageri samt varit instängd på AMS vuxendagis och menar att det finns en klar skillnad mellan arbetsplatserna kontra vuxendagis. Att säga att vuxendagisen har som funktion att hålla mig instängd, disciplinerad och reproducera min arbetskraft är ingen överdrift. Men på jobbet är det väldigt relevant vad jag sysslar med, all övervakning och kontroll talar också för det. Poängen med “bevakningen på jobbet” är inte bara att vi ska vara där utan också att faktiskt producera. Att se kapitaliet som en stor vampyr som bara suger i sig levande arbete från samhällsfabriken är lite rolig, men jag tycker helt enkelt den inte stämmer så värst bra. Därför är jag också en smula tveksam till begreppet “kontrollsamhälle”.

Det Kristeoretiska Monstret
Gilles Deleuze skriver i sin suveräna och närmast profetiska text “Postskriptum om kontrollsamhällena” att det pågår en generaliserad kris i alla inspärrningsmiljöer; fabriken, fängelset, sjukhuset, skolan, familjen. Frågan det väcker hos mig är såklart om det stämmer eller inte. Nu har jag naturligtvis inte levt i samma samhälle som Gilles, han dog 1995 och skrev väl det minst tio år tidigare, men om de befann sig i kris då har jag svårt att se att de inte skulle rehabiliterat sig ganska bra. Eller är det helt enkelt så att vi befinner oss i ett konstant kristillstånd? Olle Rossander skriver i Japanskt Ledarskap att “i den moderna japanska ekonomiska historien har Japan visat sig fungera som bäst när krisen är som djupast. (…) Det är i kriser “Japan Inc” lättare än annars fått människor att ställa upp för Japan och för Företaget”. Kanske ligger det något i det hans säger och jag tänker spontant på den populistiska högerns hysteriskt uppskruvade tonläge.

Var är vi på väg?
När jag läser igenom det jag skrivit hittils framstår det lite som jag tycker att det inte är någon skillnad på dagens Sverige och det vi hade på 30-talet. Så är det inte. Fordismen har haft en kris, framtvingad av militanta arbetarkamper. Fordismen tvingade fram de starka arbetarkollektiv som försatte den i kris, men i dessa arbetarkollektiv fanns också fröet till vad som krossade dom. Jag läste nyligen en text från 1948 (har faktiskt glömt vem som skrev den) där författaren avslutar med att säga att en av dagens och framtidens viktigaste frågor är “Demokratiseringen av arbetslivet”. Jag blev förvånad, vem idag skulle tro att det är möjligt med något sådant. Det som krossade arbetarkollektiven var inte demokratisering av arbetslivet, snarare detta kravs verkliga slutsats – demokrati underställd arbetet. Men då frågan jag ställt är om fordismen är på väg tillbaka blir en naturlig följdfråga av det om arbetaridentiteten och arbetarkollektiven också är det? Själv tror jag inte de är på väg tillbaka på det sätt de fanns tidigare. En intressant sak är det senaste vårdupproret (inspirerat av de finska syrrorna kan man tänka) där man inte hotar med till exempel strejk utan med att säga upp sig och flytta – förvisso en kollektiv aktion när det sker i tusental, men inte en aktion som sker i gemenskap. Var och en agerar för sig själv. Söndagens strejk i Egypten kanske pekar på nåt liknande, med hjälp av facebook och sms organiserar man en strejk (och innesittar-dag) där man helt enkelt stannar hemma. Återigen kollektivt men utan gemenskap.

Slutkläm
Jag är medveten om att detta inlägg varit ganska spretigt och fyllt med svåra ord, en del av dessa kan man hitta på krigsmaskinen.se eller aktipedia.org. Egentligen är inte begrepp så värst svåra i sig, de behandlar vår vardag vill jag hävda. När det gäller spretigheten får jag hoppas inlägget kan fungera som ett diskussionsunderlag, det var i vilket fall som helst tankar jag var tvungen att få ur mig.

Min text om hur kommunisering syns i vardagskamper: Vi ville spela fotboll

Tyckte du det här var Intressant? Klicka då på länken så uppmärksammas artikeln mer och fler läser den.

Läsvärt: Ohyra, Bola de fogo spinner vidare om MLK jr och arbetares skötsamhet.

Konflikt: akuhujan om objekt och subjekt, Syrran om sexrevoultion, autonoma kärnan är flitiga. Slutstadium om rockborgen

Läs även andra bloggares åsikter om kommunism, riff-raff, marxism, theorie communiste, gilles deleuze, fordism, postfordism, toyotism, arbete, kris

Idag är det 40 år sedan Martin Luther King Jr mördades, och även om han inte är någon av mina förebilder så blir man lite illamående över hur omhuldad han är idag, eller framförallt av vilka människor. Det är därför lätt att tro att han var lika populär på den tiden det begav sig, och så är inte fallet. Många av de som idag talar om honom tillhör samma höger som hatade mannen för 40 år sedan.

Och eftersom så gott som alla som refererar till honom idag, till leda, kör på “I have a dream”-spåret tänkte jag presentera mitt favoritcitat av honom:
“I am only effective as long as there is a shadow on white America of the black man standing behind me with a Molotov cocktail.”

Där har vi en man som förstår kopplingen mellan reform och kravall!

Några andra som satt handling bakom orden, och lyckats, är den danska ungdomshusrörelsen. Det har varit tydligt att statens vilja att förhandla har varit kopplat till kraften hos rörelsen på gatan (fast staten hela tiden sagt motsatsen). Som nu drygt ett år efter rivningen har fått ett nytt hus. I och med att man nu fått ett hus så ställer det i mina ögon rörelsen inför ett vägskäl.

Frågan är om man nu, efter segern, kan hålla liv i den rörelse som varit extremt inriktad på just detta. Och i vilka frågor ska man då jobba med? Att skaffa fler hus, försvara Christiania eller solidaritet med rörelsens fångar är alla möjliga ingångar. Men för egen del har det varit lite frustrerande att se det gångna årets rörelse vara så fokuserad på att just få ett hus. Vad jag har sett har inga händer sträckts ut till möjliga samarbetspartners. Det har under de gångna året till exempel varit kraftiga protester mot nedskärningar i skola och barnomsorg, utomfackliga blockader från lastbilschaffisar osv. Även under själva kravallerna i Mars fanns det tendenser till plundring (och kanske därmed ett än bredare socialt uppror) som trycktes ner av ungdomshusaktivisterna - man ville begränsa konflikten till att handla om just huset, och därmed göra den ofarligare men kanske möjlig för staten att tillgodose. Jag vill här också passa på att inflika att jag inte ser våld eller kravaller som ett, i sig, revolutionär medel, det går alldeles utmärkt att kämpa för reformer på detta sätt. Man kan till och med hårddra det lite grann och se det som att en del av kravallerna kring Christiania har haft en väldigt tydlig kapitalistisk logik där man velat försvara sina jobb (som langare/pushers) och sin bransch (haschförsäljningen).

Läs även: Kollas Några reflektioner från upploppen på Nörrebro.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Om Martin Luther King Jr: DN, SvD

Om Ungdomshuset (och lite bus som varit inatt): Politiken1, P2, P3

Konflikt: Slutstadium, Undet täcket, Vardsgspussel, petter, Vida Latina-

Övrigt: Trotten tipsar om Creeper. Forever United skriver om fotboll, övervakning och klass. Dom ljuger om South Park. Som Jag Bäddar är rolig.

Läs även andra bloggares åsikter om christiania, danmark, kravaller, martin luther king jr, politik, ungdomshuset, usa

Som jag tidigare skrivit om är kampen för att få ut en skälig lön till Muhammad Riaz nu över. Några som dock inte givit upp är Moderata Ungdomsförbundet, MUF; i besvikelse över den syndikalisternas seger och att det egna stödätandet inte ledde någon vart har en del av de mer “hårdföra” bratsen bestämt sig för att hjälpa Lilla Karachi genom att stödjobba där. Ungmoderater som jag pratat med har dock lite skilda meningar om hur det ska gå till, en del vill jobba gratis, andra vill ha en låg summa som till exempel 33 kronor/timmen och en del andra vill att man helt enkelt ska jobba svart som en form av civil olydnad.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Konflikt: Under täcket tipsar om en blogg.

Bloggat: Resursbloggen gör påskuppror mot utförsäkring av sjuka.

Läs även andra bloggares åsikter om klass, lilla karachi, muhammad riaz, sac, syndikalisterna, papperslösa, facket, klasskamp, arbete, muf