Nu är det stora nedskärningar på gång (läs lite mer om hur de slår ute i stadsdelarna i Sydsvenskan). Men det finns folk som inte stillatigande går med på det. Och tidigare erfarenheter från motstånd mot nedskärningar visar också att Motstånd lönar sig. När det gäller personalen så säger man inte så ofta upp folk utan det är vikarier som inte blir inringda och vakanser som inte ersätts. Detta kommer drabba såväl brukare som timmisar och fast anställda (som får dra ett tyngre lass).
Demonstration mot nedskärningar i den offentliga sektorn
Malmö Kommun ska spara 200 miljoner under 2010 plus en procent i samtliga verksamheter. Den offentliga vården drabbas hårt: anställningsstopp och nedstängda enheter är följden. I skolorna sparkas speciallärare och de allra mest utsatta eleverna drabbas.
Nu är det nog!
Tid: Lördagen 5/9, kl. 15.00
Plats: Stortorget, Malmö
Arr: Stödgruppen för Knäbäcksgångens LSS-boende
Mer information: http://knabacksgangen.wordpress.com/
Så har det gått några dagar sedan den misslyckade reclaim-festen i Rosengård. Men jag menar på att de problem (även om alla inte ser problemen) för den autonoma rörelsen som blev aktuella denna dag har djupare orsaker än att t ex Reclaim-konceptet är problematiskt. Jag har inte tid att skriva något själv men publicerar en gammal text från Tyskland, förhoppningsvis kan det också visa på att det inte är första gången vi ser samma problem. Speciellt början av texten är bra. Håll till godo:
I
Den autonoma rörelsens historia är en historia om kampanjer. Även vi hoppades att det skulle växa fram en kontinuerlig politik ur dessa enfrågerörelser. Sedan antikärnkraftrörelsen 1986 har vi bedömt detta koncept som helt ödelagt. Trots detta har vi i brist på alternativmed gnisslande tänder deltagit i IMF- och Shellkampanjen, även om vi anade att de strax skulle bryta samman. Vi tyckte att en otillfredsställande praktik var bättre än ingen praktik alls.
Med detta inlägg tar vi ställning mot de senaste kampanjerna. När vi tar upp exempel, då framförallt anti-OS-kampanjen, så går vår kritik att överföra även på till exempel toppmöten- och flyktingkampanjer.
Vi har inget principiellt att invända mot en OS-, flykting- eller toppmöteskampanj. Men kampanjerna måste vara ett resultat av en strategisk diskussion och inte en ersättning för den.
II.
En politisk rörelse måste utarbeta en analys av samhället, och därigenom delta i ett permanent offentligt meningsutbyte (så långt repressionen tillåter det) med varandra såväl som med andra grupper i samhället. Ur denna analys måste man bestämma vilka medel och vilka betoningar som är lämpliga under de rådande förutsättningarna.
III.
Den autonoma praktiken ser som bekant annorlunda ut. En heltäckande samhällsanalys ägnar man sig åt varken inbördes eller i dialog med andra samhällsgrupper, varken offentligt eller internt – i alla fall inte i de egna smågrupperna, som för sig helt saknar politisk handlingskraft och i ännu mindre grad skulle kunna uppnå samhällelig relevans.
IV.
Så fortsätter ständigt denna väntan på yttre händelser – på stora projekt, politiska motståndares möten, angripande fascister, utrymda ockuperade hus. Egentligen borde vi då och då bjuda våra motståndare på middag, eller ordna en kvartersfest till deras ära; hur långtråkig skulle inte hösten 1988 ha varit utan IMF, hur tråkigt skulle det inte vara i München utan toppmötet 1992 och hur segt skulle inte livet i flera av de ockuperade husen vara utan attacker från snuten.
När alla blir lättade av en anledning att få demonstrera och samtidigt klagar över det utåt, blir det schizofrent. Men sysselsättningsterapi är tyvärr inget politiskt perspektiv.
V.
När såväl ansatsen som formen (högsta militans på alla plan) för politiken ligger fast, uppstår nödvändigtvis ett instrumentellt förhållande till teorin. Teori används bara för att ge sin välsignelse åt den på förhand beslutade praktiken. Detta leder till en minskad förståelse av teorin; teori är inte längre beskrivandet av samhällsförhållanden och de därur följande möjligheterna att ingripa, utan blott en beskrivning av motståndarens intriger. Till och med rena faktauppräkningar får beteckningen teori. Som konsekvens slår det självavslöjande begreppet ”innehåll” genom: formen är redan given, den behöver bara fyllas med innehåll. Vari detta innehåll består är närmast likgiltigt, bara formen är intressant. Vi tror att även våra beryktade tysta stormöten hänger samman med detta falska förhållande mellan teori och praktik. För den som redan på förhand bestämt praktiken, så att det inte längre är möjligt att diskutera strategi, för den återstår bara de tekniska detaljerna: de gamla kära diskussionerna om kedjor eller ej, maskering eller ej och så vidare.
VI.
Vi förkastar kampanjerna av flera skäl: både politiska och personliga. Våra personliga skäl är dock generaliserbara och därigenom också politiska.
Att inte kunna lära sig av sina erfarenheter är att tvingas göra om sina fel, eftersom det helt enkelt inte finns några bestående forum där erfarenheter bortom ren manöverkritik kan diskuteras, och att inte kunna diskutera Hur utan bara Om en kampanj ska bedrivas; det kanske man står ut med personligen en eller två gånger. Men efter det hjälper inte ens uppmålandet av fienden i de vildaste färger längre.
Denna politik är fullkomligt oanvändbar till att upphäva de enskildas samhälleliga objektförhållande; tvärtom förstärker de dem ytterligare. Då politiken inte utvecklas från en självbestämd utgångspunkt utan endast motsätter sig fiendens strategi, blir vi själva i vår politik fortfarande bara offer för deras planer och tidsmässigt handikappade. Även en fisk som nappar på betet och stretar emot är ett offer för fiskaren.
Vi är inte heller längre beredda att utjämna politiska fel genom subjektivt ökat engagemang. Om det inte är politiskt önskvärt, som nu vad gäller den autonoma delen av Anti-OS-kampanjen, att bedriva ett intensivt offentlighetsarbete, så att verkligen tiotusentals människor kommer på fötter, går vi trots magknip inte till demonstrationen bara för att det inte ska se så beklagligt ut. Det leder bara till en bekräftelse av tesen att det räcker att mobilisera inom rörelsen.
Politiskt tycks oss praktiken under tiden inte bara otillräcklig, utan allt från falsk till kontraproduktiv. Som otillräcklig betecknar vi till exempel en radikal praktik som endast sträcker sig till en delfråga (internationalism, fångar etc), och som knappt eller inte alls försöker utarbeta ett samlat revolutionärt projekt. Men hellre en sådan praktik än ingen alls.
En politik med heltäckande revolutionära anspråk, som istället för strategiska diskussioner bedriver ett krampaktigt sökande efter anledningar, som är fången i önsketänkande och därigenom skapar illusioner (”kanske tar vi med denna kampanjsteget till kontinuitet”), som inte leder till ett tillägnande av politiska begripligheter utan snarare till politisk oduglighet, kan på längre sikt bara föra oss bakåt även om till exempel själva OS likafullt kan vältas omkull. Vi kan då även konstatera en varaktig skadlig efterverkan av kampanjpolitiken: det finns visserligen kvar en aning om den egna hjälplösheten, men det fattas varje instrument för att förklara den eller överhuvudtaget kunna föreställa sig politik på ett annat sätt. ”Vi gör ännu en kampanj, vi vet visserligen att detta inte är det optimala, men vi kommer inte på något annat” är en politisk bankrutt-förklaring.
VII.
Den som bara bevakar och angriper fienden under deras offensiv, har redan förprogrammerat sitt eget nederlag. Att angripa den starkaste punkten leder högst sällan till framgångar. Även om man uppnått några sådana vinster behåller vi ett märkvärdigt ointresse för dem. Då fienden alltid är på offensiv någonstans, blir framgången knappt noterad och än mindre till nytta, utan snarare skyndar man vidare till nästa fråga. (Endast rent militära framgångar noteras, som 1 maj 1987 och 1989; dessa blir till myter). En sådan politik, som inte kan notera några framsteg, måste leda till demoralisering eller smärre psykologiska störningar. Bilden av fiendens allomfattande makt förstärks. En politisk teori, som bara ser fienden i angreppsögonblicket kan bara leverera en ofullständig bild av samhället. Då den militanta vänstern håller denna bild för fullständig, blir det i grunden fel. Tesen att samhället blir alltmer fascistiskt har här sitt urprung, och denna legitimerar i efterhand den ständiga konspirationstänkandet och leder därigenom till fortsatta avgränsningar från verkligheten. Likaså legitimerar det en underskattning av alla andra aktionsformer än det direkta angreppet. Så blir hela frågor där det vid första anblicken inte verkar finnas några utsikter för direkta aktioner överlåtna åt reformisterna (till exempel sjukvård, arbetsplats-, skol-och universitetskamper). Därav följer att det är slut med politiken som rör de egna behoven, utom på de få punkter där det verkar möjligt att göra ett militant angrepp. Detta hör till de faktorer som förklarar det ringa intresset för framgångar i de pågående kampanjerna.
VIII.
Alltså är den autonoma kampanjpolitiken en de facto-reformism. Efter antikärnkraftrörelsens sista höjdpunkt gick det inte att förneka: det autonoma konceptet, att intervenera genom militanta angrepp i delmålsrörelser, att driva kampen från kravaller till revolution och från enskilda frågor till kamp mot hela systemet, gick i spillror. Istället blev de autonoma De Grönas beväpnade gren.
Medan de autonoma kom ut svagare ur kampanjerna än de gått in i dem, trots eller snarare på grund av de delframgångar som tillkämpats inte minst genom deras egen insats (då föll ansatsen bort och rörelsesvackan trädde in), så ökade De Grönas röstsiffror och gick från enfrågeparti till heltäckande samhällskraft. De autonoma stod för rubrikerna, för de politiska trycket, medan De Gröna visade fram politiskt konkreta begrepp och förstod att binda in delkamper i ett mer långsiktigt politiskt arbete. Historiskt sett är detta ingen ny konstellation. Vid flera tillfällen har det funnits massrörelser, som använts av ledare/andra samhällskrafter för deras egna mål. Detta kommer ur att massrörelser på grund av sin klassammansättning inte kunnat utveckla politiska koncept. Det nya är bara att de autonoma försöker sälja den situation som alltid föds på nytt ur nöden som politiskt recept, och därmed frivilligt ställa massan till svars, på vars axlar historien skapas. Och detta fastän man utifrån sin materiella situation egentligen vore fullständigt kapabel att utveckla egna koncept.
Vad företogs då åren efter 1986, inte för att vricka omkull saker utan bara för att undfly de-facto-reformism-trots-den-revolutionära-förpackningen?
- Miljöfrågan övergavs, då reformisterna här var mest genomorganiserade.
- Andra frågor togs upp allt starkare: flyktingar, omstrukturering etc, då man hoppades att reformisterna inte skulle kunna ockupera detta område.
- En ilsken gränsdragningsiver gentemot enstaka reformistiska analyser och fasthållande vid förment radikalare analyser, för teser som förklarade fienden som ondare. Så höll vi den ekonomiskt-maktstrategiskt analyserande gulfkrigsparollen ”Inget blod för olja” för mer realistisk än försöket att tolka kriget som ett ”förintelsekring mot den arabiska befolkningen”. Försöket att avgränsa sig gentemot reformisterna i analysen av fiendens planer istället för i de samhälleliga perspektiven, ledde till konspirationsteorier som inte lät sig beläggas alls.
- Man övergav ställandet av några som helst konkreta krav (”Vi är bara där”)
- Man övergav alla förbund med reformister, nämligen alla som inte hörde till den militanta vänstern.
Framgången är lika med noll.
Antingen övade man sig i politisk existentialism och kunde inte formulera något politiskt mål överhuvudtaget vid sidan om stojets omedelbara angreppspunkter (första maj) vilket i slutändan innebär att man förlorar hela det politiska perspektivet. Eller så måste man göra erfarenheten att reformism inte är en fråga om tema, och att varje tema i slutändan då låter sig ockuperas av reformismen. Följden blev då återigen den gamla arbetsdelningen, som nu visar sig en gång till i OS-kampanjen: de autonoma gör aktiviteterna på gatorna och iallafall ytterligare ett arrangemang i ”Ex” (Berlins Kafe 44) för dem som redan var insatta, Alternativa Listan, Naturskyddsförbundet och andra organiserar offentliga debatter, pressarbete etc, och tolkar då också de autonomas aktioner gentemot pressen (”Polisen ville få fram övergrepp”).
Efter att det uttryckliga avvisandet av varje samarbete med reformisterna i IMF-kampanjen 1988 var lika splittrat som den intensiva allianspolitiken fram till 1986, så existerar inte alls någon gemensam linje längre: varje grupp bedriver allianspolitik efter vad de själva tycker är bra och med ett klart godtycke. Framgången med OS-kampanjen kommer att vara följande: Alternativa Listan stiger stärkt ur konfrontationen, som de behöver för att bli kvitt sin nödtvungna image- och profilförlust. De autonoma kommer i slutändan rådlöst vänta på nästa möjlighet till militant angrepp, och de kommer hursomhelst att se med ro på de personella förlusterna, eftersom deras politik alltid kostar. Alltså, Alternativa Listan går politiskt stärkt ur kampanjen hur den än går, medan de autonoma inte blir stärkta ens om de uppnår sitt omedelbara politiska mål, stoppandet av olympiaden.
IX.
Den flåsiga kampanjpolitiken är en följd av vägran att föra en organiseringsdebatt. ”I sin planlöshet och därför perspektivlöshet låtsas scenen vara en organisationsform för känslan av att komma framåt (det skulle då vara så att själva rörelsedynamiken inger oss den känslan även utan vår medverkan). Min tes är då att det även för sig i rörelsens djup är nödvändigt att prata om något så abstrakt som organiseringsfrågan, eftersom vi annars knappast längre kan förnimma något annat än oss själva och aldrig kommer att uppnå någon samhällelig relevans”. (Teser om kulturbegreppet, Interim 155/1).
Också reformismproblemet går inte att komma åt på något annat sätt. En revolutionär rörelse kan inte ta formen av medborgerliga initiativ (hur underjordiska de än må vara) eller så kommer den bara kunna uppnå de mål som sådana har: att förhindra vissa projekt och därmed säkerställa och befästa det samhälleliga normaltillståndet.
Den politiska seismograf-funktionen som proteströrelser under tiden har för det tyska systemet, den har också de autonoma. På samma sätt som dessa visar var den samhälleliga konflikten står på ett tidigt stadium, så visar den också ett korrektiv till den härskande linjen i rättan tid, utan att kunna bygga vidare organisatoriskt på den konfliktpotential som uppstått. När reformistiska koncept drivs genom är detta oftast en fråga om svaghet och oförmåga hos den revolutionära vänstern. Det är ingen lösning att inte resa fler konkreta krav. Det är en lyx för dem som inte tycker det är nödvändigt att uppnå framgångar som lägre hyra, ingen olympiad, uppehållstillstånd för flyktingar. Det som skiljer är vem som går stärkt ur konkreta kamper. Det kan en politisk formation göra bara när den lägger fram koncept som rör hela samhället, när den kan vinna dem som deltar i kampen för långsiktigt arbete. Kampanjer kommer att äga rum trots vår kritik. Detta är vänsterns konservatism: när det är dåliga tider, där allt runt omkring oss förändras, klamrar man sig alltmer förtvivlat fast vid det gamla. Åtminstone på lång sikt ger detta upphov till haveri. En grupp som inte tar sig an de historiska förändringarna kommer bara leva vidare som sekt utan politisk relevans, om den lever vidare alls.
”En av de allra viktigaste frågorna som rör det politiska partiet hänger ihop med denna rad av fenomen; nämligen huruvida partiet är kapabelt att reagera mot vanans makt och tendensen att mumifieras och bli anakronistisk. Partier uppstår och konstituerar sig som organisationer för att bemästra situationen i historiskt livsviktiga moment inom sin klass, men inte alltid förstår de att anpassa sig till de nya uppgifterna och epokerna, inte alltid förstår de att utvecklas i relation till de komplexa styrkeförhållandena (och de motsvarande positionerna för respektive klass) i ett visst land eller i internationell skala. I analysen av den här utvecklingen hos partierna måste man göra åtskillnad mellan den samhälleliga klassen, partimassorna, byråkratin och partiets generalstab. Byråkratin är den farligaste vanemässigt konservativa kraften. Om den i slutändan bildar en storhet som är solidarisk, självtillräcklig och känner sig oberoende av massan, så blir partiet anakronistiskt och i ögonblicken av akut kris töms det på sitt samhälleliga innehåll och svävar fritt i luften.” (Antonio Gramsci)
Heinz Schenck
Översättning: M Wåg & M Forshage / Stockholms Autonoma Marxister
Så var det lördag och dags för fest. För den som vill komplettera medias ful-rapportering med the real thing så rekommenderar jag att följa Motkrafts liverapportering. Ta gärna en titt på Reclaim Rosengårds blogg också, jag tror de kommer twittra också. Jag kanske har en udda humor men jag tycker brevväxlingen mellan reclaimarna och polisen är jävligt rolig, läs den här.
På deras blogg kan man också skaffa sig numret som man ska ringa om någon blir gripen och det finns information som kan vara nyttig att veta innan festen.
Idag får en polis tramsa loss ordentligt på Sydsvenskan, lipsillen ondgör sig över de ”anonyma rykten” om polisvåld som finns efter att hans kollegor tokflippat utanför RomanoTrajo. Han antyder att det inte förekommit något övervåld eftersom det inte kommit in några anmälningar. Det är naturligtvis inte sant utan ska ses som det propagandautspel det är.
Det finns ett par mycket lätta anledningar till att man inte anmäler övervåld från polisen :
1. Polisers ord väger i rättegångar tyngre än andra medborgare, i kombination med den beryktade kårandan gör det att det är mycket svårt att bevisa något om man inte har teknisk bevisning. Vilket man sällan har då polisen ofta har förstånd att välja tid och plats för misshandeln: inne i polisbilen, hissen på snuthuset eller undanskymda platser är populärt.
2. Att det är så svårt att få någon fälld gör såklart också att det inte ses som lönt att anmäla.
3. En anmälan innebär ofta bara obehag för en själv, man kallas till förhör och kan ibland räkna med att poliser på sta´n jiddrar med en (vilken dom har väldigt stort legala möjligheter att göra, de har trots allt våldsmonopol).
4. De som utreder brott begångna av poliser är, till skillnad från en del andra länder, också poliser. Hur villiga är de att sätta fast sina kollegor? Inte ofta.
Mellan tummen och pekfingret får jag ibland intrycket att Sveriges poliser kommer undan med ännu mer än sina kollegor i andra länder, där kan det till och med förekomma fängelsedomar (som efter Genua 2002). Medan i Sverige så har de väl aldrig ens dömts för de mord eller dråp de begått? Jag tänker till exempel på fall som Osmo Vallo och Johan Liljeqvist.
Men det här ska inte vara ett ensidigt inlägg, utan en polis ska också få komma till tals: ”Jag har sett så många fördomsfulla och onödigt brutala kolleger kränka, sparka och slå försvarslösa medborgare att jag mår illa.”
- Claes-Göran Hellsten, polisinpektör, som jobbat inom polisen i 30 år, DN 990426
Som Sydsvenskan rapporterar om har det varit presskonferens om Reclaim Rosengård och idag har också arrangörerna släppt en video på youtube där de berättar om arrangemanget och sina tankar om parollerna. Så hör vad dom har att säga istället för att basera dina åsikter på någon fantasi-person i ditt huvud eller en journalist.
På samma tema – i Lund har folk protesterat mot att fritidsgården Romano Trajo ska stänga genom att ockuperat den. I morse så gick snuten in avbröt ockupationen. Nu är dock alla ockupanterna släppta.
Imorgon, onsdag, så är det demonstration i Lund så slut och och protestera mot stormningen och mot nedskärningarna
- Stoppa prishöjningarna, inför avgiftsfri kollektivtrafik!
- Stoppa varslen, arbete åt alla!
- Öppna fler fritidsgårdar!
Vi ses 19/8 kl 18.00 på Stortorget!”
För övrigt har jag lagt till en kategori här på bloggen som handlar just om Kampen om staden som handlar just om reclaims, ockupationer och stadsdelsmotstånd. Läs och förkovra dig!
Är du trött på degamla trista idioterna på golfklubben? Gillar du tanken på proletära atleter med golfklubbor i välbärgade villaförorter? Eller tycker du att hela konceptet med Reclaim the Streets behöver en förnyelse? I vilket fall som helst kanske Urban Golf är något för dig!
Jag har tidigare skrivit bejublade inlägg om sport och lek, som till exempel McDonalds – Nio saker att göra när det är dött och en hel massa inlägg om alternativa sätt att använda gaturummet, som gatufester och ockupationer så nu är det dags att kombinera dessa fascinerande ämnen.
Det finns massa olika sätt att använda stadsmiljön, och för det mesta är det tänkt att använda en viss yta på ett bestämt sätt – trottoarer är till för att gå på etc. I mångt och mycket kan demonstrationer, gatufester och ockupationer ifrågasätta användningsområden, men det som jag kanske tycker är intressantast är när folk bara använder en yta utan att göra ett stort statement av det, ibland förändrar det gatubilden och tvingar fram en förändringen av själva arkitekturen (som Scaniabadet på Bo01 som byggdes om till badplats, trots de boendes protester, för att folk helt enkelt badade där ändå).
Sedan ett par år tillbaka har folk runt om i världen sysslat med en slags fattigmansgolf i stadsmiljö, vilket har varit ett kul budgetalternativ till ”riktig” golf (vad jag vet har det inte gjorts i Sverige än, rätta mig om jag har fel) utan töntiga klädkoder och dyra medlemsavgifter och klubbor – jag talar om Urban Golf. Gärna i ganska folktomma stadsdelar som hamnområden och rikemansghetton.
Nu ska jag inte skriva mer, läsarna får undersöka och prova sporten närmare själva (skriv och rapportera!).
Under hösten planeras bland annat Vår Makt-konferens i Malmö under helgen 31/10-1/11 och i december blir det filmvisningar till minne av Gruvstrejken för 40 år sedan.
Övrigt: Håll ögonen på Hamn4ans hemsida, de har varslat om strejk nu på måndag den 17/8.
Without taking a closer look, the Swedish workers’ movement may, for an outside observer, look very strong and well organized. Many workers are union members, and the collective agreements and strong labor laws should ensure some basic rights, but the laws are seldom very effective and not used in real workplaces, and the union is very centralized and makes it hard to act out self-activity among wage workers. Make no mistakes, the swedish working class is very hard pressed with the highest unemployment seen in many years. But more and more workers is also taking actions outside of the traditional ”Swedish model” – using wild cat strikes and more hidden forms of direct action.
I have made an interview Ronan (or ”handsome irish anarchist” as he likes to call himself) who works with the blog Notes from the Swedish Workers’ movement. The blog looks into the different currents of the radical Swedish workers’ movement.
Kim
Hi, handsome irish anarchist, wanna tell me a bit about the project you work with?
Ronan
Right now I’m doing a lot of research and writing about the Swedish workers movement. I’m writing a blog with some shorter pieces and observations, and have just written a longer essay for an Irish journal, and am in the process of writing another long piece which I hope will be published in the English journal ‘Black Flag‘. The intention is to eventually produce a pamphlet called ‘Notes from the Swedish workers’ movement’ which will summarise the recent history of the movement, and present some of its most interesting ideas and practices.
Kim
How come you have this focus on Sweden? Does the movement differs from other similar countries that much?
Ronan
My main experience is with the English speaking movement, through active participation in Ireland, and a lot of discussions and reading about it elsewhere, so I can’t really speak for the movement in non-English speaking countries like France or Spain (I also have experience with the movement in Denmark). My focus on Sweden is because I think that the movement is generally on the same track, but is quite far ahead of what has so far developed in the English speaking movements. I want to take some of the lessons that have been learnt there, and bring them to the English speaking movements, which will hopefully provide some kind of ‘booster shot’ and help to speed up the development.
To be more precise, what I think is special about Sweden is the way in which it has developed a revolutionary theory and practice centred around the workplace as it is constituted today, not as it was twenty or thirty years ago. In the English speaking countries over the past few years there has been a very long internal discussion about issues such as organisation and the relation to the class struggle. I think these battles have now been won, and what the movements are struggling with is developing a real practice. In some cases people are very interested in working with unions, even when conditions make this impossible, , in some cases there is a strong critique of unions, but no practical alternative proposed. It’s these kind of discussions that I’m hoping to help develop with this research.
Kim
What do you see as the ”real practices”, theory and alternatives that can be ”borrowed” from the swedish movement
Ronan
As I said, I think the movement has developed a theory and practice rooted in the modern working place, and the modern class composition. This is seen in practices such as the Registry Method and the reorganisation of the SAC, the Faceless Resistance promoted by Kämpa Tillsammans!, and in the promotion of ‘social factory’ struggle by Planka.nu or Piratbyrån for example. I am also interested in Folkrörelselinjen’s particular approach to working within union structures to build militance, which still recognises the problems with unions. All these different practices really go hand in hand with a polyamorous approach to theory, which has cannibalised classical Marxism, ‘autonomist’ reinventions, anarchism, syndicalism, left communism, etc etc. This has meant that there is no single political thread which is primary, but a lot of different ideas, taken and re-contextualised to suit the needs of the present.
Kim
Haha, I like the language
Ronan
Poly-amorous cannibalisation?
Kim
We usually prefer to say ”pragmatic” instead of polyamorous. But that can change…
At the same time, there is very few open struggles like wildcats and occupations going on. I can imagine that LOs firm grip have forced us to look elsewhere and try different things… (not really a question, more like thinking…)
Ronan
Yes, unfortunately I haven’t really been able to find figures for strike days and things like that. My impression was that a lot of disputes were happening through SAC?
Kim
Yes, in number of strikes SAC is high i think, but not in ”strike days” since the strikes very often is small.
Ronan
Ok
Kim
But the lack of open struggles also have a lot to do with class composition, high unemployment and unsecure jobs and so forth.
Ronan
Yes, in that sense it would be consistent with much of the rest of the world
Kim – Can you tell me about the posts so far?
Ronan
On the blog I have both assembled some different stuff, and written some original things. Bear in mind that with this blog form, I don’t mean the posts to be the decisive work on something, but a prelude to more discussion and development.
So, I have assembled some of the different articles written in the ESF reader, which was very useful. I have published a translation a friend made of a Folkrörelselinjen text, I have published a short description of the Registry method (written by Altemark), an original piece about the Batko group, and just recently an interview with a former Folkmakt member about the history of that group.
Kim
And what are you planning now?
Ronan
I am hoping that the pieces about Batko and Folkmakt will inspire some discussion, which will provide more information. I am also planning a piece about whether SAC struggles are too conflictual. I would like to write something about the 1990 recession and the turn towards autonomism, something about school strikes. I would also like to write something about Kvinnopolitisk Forum, more about Piratbyrån, something about class composition, etc etc… That is, the class composition in Sweden
I will also publish the longer essays I told you about at some stage.
Kim
It seems to me that the swedish movement have been good at taking use of people real life experiences of workplace struggles, through discussions, interview, inquires and storytelling. How do you think about that?
Ronan
Yes, I definitely agree with you on this question. In common with a lot of other countries, the idea of the ‘militant inquiry’ from Italian operaismo (where radicals formally investigate the conditions of work in order to learn lessons about the class composition and methods of struggle which can then be circulated among other workers) was much discussed in Sweden, through Riff-Raff for example. Your group, Kämpa Tillsammans was also influenced by this discussion, but instead of making a formal inquiry into the lives of other workers, you preferred to discuss how you personally learned lessons from struggles in your own workplaces. I think this is quite an important shift, moving from looking at the working class from the outside, to looking at it from the inside as participants in the struggle.
One of the results of this is that these pieces, anecdotes rather than essays, are a lot more digestible, they are not just something for left wing academics (who anyway don’t matter that much!), but they are something for average pissed off workers who are looking for something to do in their workplaces. Stories can give us much more than academic work, they carry morals and norms as well as statistics and graphs. It is not an accident that reading children stories is one of the first acts of socialisation, it is about learning values, rather than simply facts.
It is worth noting that starting with everyday life as the basis of an opposition to the system is something that is common with the US feminist practice of ‘consciousness raising groups’, these groups connected women to the movement in a way that abstract sloganeering could not do, and it became the backbone of the feminist movement during that time.
This tendency has been aided by the internet, which has made it easier for people to publish their own stuff, while blogging has at the same time made it more acceptable to write in this informal style, of half finished thoughts, pieces in an ongoing discussion.
To sum up, I think this is again connected with what I discussed earlier, the importance of returning the focus to everyday life, rather than in the tired old clichés from 1917, 1936 etc. It empowers people, it makes the struggle something that occurs in their everyday life, and it makes revolutionary politics a lot more easy to grasp.
Kim
Anything else to add?
Ronan
Yes, it’d be really great to hear from people involved in the movement, to hear what they have been involved in, and what they think is important. The more people that participate, the better the work will be.
They can contact me at: swedishzine(at)gmail.com.
And that was all, readers should feel encouraged to comment in english so the poor souls who don’t know swedish may read as well.
As a tribute: a swedish demolition worker does the riverdance.
John Hughes är död, han regisserade filmer som The Breakfast Club och Pretty in Pink (bägge med Molly Ringwald). Det var filmer som jag såg i min ungdom och dom gick utanför hur den normala ungdomsskildringen såg ut i collegefilmer eller skitnödiga pekoral som Filmen G.
Här är en scen från min favorit; Breakfast Club. Det speglar bra den konfliktfyllda enighet som både kan finnas på skolgården eller i arbetsplatsen. Filmen handlar om fem ungar som alla är del av olika klassiska subkulturer på en vanlig skola, resten får ni se själva.
RIP John Hughes.
OBS! Youtube har gjort så man måste surfa dit för att se klippet, klicka bara igen på klippet här.
Debatten om Reclaim Rosengård har mer och mer kommit att handla om polisen och dess roll i samhället. Det här inlägget ska få funka som ett diskussionsunderlag tänkte jag. Det är ursprungligen ett flygblad som gavs ut av gruppen Autonomt Motstånd som fanns i Malmö ungefär 1997-2003:
Om du ser någon få stryk utav polisen -vad tänker du då?
Att det antagligen är rätt åt dem?
Att polisen skyddar dig?
Eller blir du förvånad över att polisen är brutal?
Polisens brutalitet mot människor är inget nytt och inte heller förvånande när man tänker på vem det egentligen är som polisen ska skydda.
Polisens roll i samhället bestäms av kapitalisterna som styr och bestämmer lagarna. (Politikernas roll är bara att organisera samhället efter de rikas önskemål.) När andra sätt att disciplinera folket inte räcker till använder den härskande klassen polis och militär. Det år därför så lite resurser läggs på att sätta fast åldringsrånare, våldtäktsmän och ekonomiska brottslingar. Desto mer resurser läggs på att skydda de rikas ägodelar. En tjuv från arbetarklassen får sitta på kåken medan en tjuv från överklassen får fallskärrnsavtal!
BEHÖVER VI FLER POLISER?
Vårt svar är NEJ! Att polisen inte prioriterar sexuaIbrott, eller brott mot arbetare och invandrare är inte för att polisen har lite pengar utan för att pengarna satsas på att skydda de redan rika. Orsaken till att polisen misshandlar och trakasserar invandrare, ungdomar och missbrukare, men t.ex. skyddar nazisternas manifestationer är inte för att dagens polis fungerar dåligt, utan för att det är så den fungerar!
ELLER FÄRRE?
Att bara ta bort alla poliser är ingen lösning. Om vi såg till att polisen jagades bort från våra kvarter måste vi ha något annat istället. Istället för överklassens ordning och lag måste vi sätta våra egna lagar och vår egen ordning. Till exempel så har vanligt folk på Irland gått samman för att köra bort heroinlangare från sina stadsdelar. Genom att hålla ett vakande öga på pedofiler och andra våldtåktsmän kan vi tvinga dem att sluta.
INGEN POLIS – ARBETARMILIS!
Detta flygblad är gjort av Autonomt Motstånd. Vi är en grupp revolutionära socialister som kämpar utomparlamentariskt och utomfackligt för ett klasslöst samhälle utan förtryck. Vi arbetar även med andra frågor än polisbrutalitet.
Bloggat: Salka har skrivit och kolla även in de tjusiga affischerna som Skumrask lagt upp.
