Kim Müller

Nu har Sydsvenskan kommit på att det planeras en gatufest i Rosengård. Jag har läst vad arrangörerna har skrivit och är ganska positiv till prylen, och eftersom det är bättre att ha arrangörernas egna ord som underlag för en diskussion än en Sydsvenskan-artikel så kommer här deras uttalande. Det har jag helt enkelt snott från deras egen blogg, som heter Reclaim Rosengård. Det har funnits en hel del åsikter, de flesta psykologiserande, religösa eller rasistiska, till varför det röjs på Rosengård och ”Vad vill ungdomarna egentligen?”, så det ska bli intressant att höra vad folk har att säga när nu det kommit ett bra och välformulerat pressmeddelande om orsaker och åsikter.
Uppdaterat: Polisen stannar i Herrgården

Såhär skriver dom:

Reclaim Rosengård

I vilken annan stadsdel i Malmö skulle invånarna tvingas bo i söndermöglande lägenheter fyllda av kackerlackor, trots att kommunen känt till problemen i tio år? I vilken annan stadsdel skulle polisen avsätta resurser från hela Skåne för att inleda en permanent belägring? I vilken annan stadsdel skulle de sociala problemen konsekvent angripas med repression? Svaret är ingen. För det här handlar om Rosengård – men mest av allt handlar det om klass.

Rosengård, och i synnerhet Herrgården, beskrivs som ett segregerat problemområde, en grogrund för radikal islamistisk verksamhet och gängkriminalitet. Men i själva verket är det hela Malmö som är en segregerad stad, till följd av en rasistisk klasspolitik som medvetet gynnat de rika i Malmö. I Rosengård bor arbetarklassen, till stor del med utomeuropeisk bakgrund. De som har absolut minst makt över sina egna liv – på botten av klassamhället.

Det kostar ingenting att skita i oss.

Journalister, proffstyckare, polischefer och politiker gnäller när ungdomar på Rosengård attackerar polisen med stenar men håller tyst om att politikerna i Malmö stad egentligen bara skördar vad de sått när de i åratal bara svarat på de sociala problemen med ökad repression: fylla området med rasistiska poliser som trakasserar ungdomarna och kallar dem för “apajävlar”, “blattejävlar” och andra rasistiska förolämpningar.

Ska vi snacka organiserad kriminalitet så är de verkliga kriminella på Rosengård Contentus och Newsec, som vräker ungdomarna från deras fritidsgårdar och tjänar miljoner på att inte underhålla husen de förvaltar. Till de kriminella hör även MKB som putsar upp Malmö stads varumärke genom att med hjälp av höjda hyror i bland annat Rosengård, erbjuder rika människor subventionerade lyxlägenheter i Västra Hamnen. Det är kriminellt att som Malmö stad i åratal känna till att mängder med lägenheter på Herrgården är direkt hälsofarliga för de som bor där men ändå inte göra något åt saken.

Vad som däremot INTE är kriminellt är att slåss för ett värdigt liv, för rätten att bli behandlad med respekt och mot att tvingas leva som i en polisstat i sitt eget bostadsområde.

Den 22 augusti kl. 20 ordnar vi Reclaim Rosengård, en fet gatufest i rondellen intill bensinmacken på Ramels väg, som en protest mot de sociala förhållandena på Rosengård. Vi bor inte alla på Rosengård, vissa jobbar, andra studerar eller är arbetslösa, vissa har svensk bakgrund, andra icke-svensk. Men vi har ett gemensamt: vi är trötta på att bli behandlade som skit!

Därför kräver vi:

SNUTEN UT UR HERRGÅRDEN

SJÄLVSTYRANDE OCH FRIA FRITIDSGÅRDAR

Tidigare artiklar om Rosengård och stadsdelsmotstånd:
Följ med på safari till Malmös problemområden
Stadsdelsmotstånd – häfte som pdf samt lite gamla bilder
Om Rosengård, miljonprojekt och staden
Worlds dumbest cops
Dags att bränna lyxbilar?

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Svininfluensan och konspirationen, Björn Nilsson skriver Frikopplat från globaliseringen? – Knappast., Krastavac skriver En arbetsdag, boladefogo skriver 80-talets återkomst i Honduras, kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker

Läs även andra bloggares åsikter om rosengård, stadsdelsmotstånd, malmö, gatufest, bostadspolitik, segregation, politik, klass, gatufest

“Tyranny is not a matter of minor theft and violence, but of wholesale plunder, sacred or profane, private or public. If you are caught comitting such crimes in detail you are punished and disgraced: sacrilege, kidnapping, burglary, fraud, theft are the names we give to such petty forms of wrongdoing. But when a man succeds in robbing the whole body of citizens and reducing them to slavery, they forget these ugly names and call him happy and fortunate, as do all others who hear of his unmitigated wrongdoing.”
–Platon, The Republic (Staten), bok 1, del 1, sektion 344b-c.

Ja, ”gräddfilsdebatten”, korrumption och miljömuppsvinet Marianne Samuelsson är på tapeten nu. Man börjar lätt att nynna på ”Staten och Kapitaltet” i dessa dagar och ni kan ju dra era egna slutsatser om vad jag tycker. Jag hade egentligen tänkt skriva något själv men ville inte dra på mig en massa anmälningar om ”Olaga hot”.

'Statsfunktionär' av E.Kordish 1930

Gräddfilsdebatt gäller alltså det här också: 1 2 3 4
gt kvp ab svd svd2 svd3 sds

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, kamratwot skriver Politik i tecknad form, jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist

Läs även andra bloggares åsikter om samuelsson, klasshat, gotland

Ja, som en del av mina läsare känner till så är en hel del av min tidigare teoretiska utveckling och skrivande tät sammanbunden med gruppen Kämpa tillsammans! och i höst är det (tack vare kamrater i Pluribus Förlag.) dags för det mesta av den samlade textproduktionen att ges ut i bokform. Riktigt allt är det inte, då en del ”texter” i sig är satans långa häften och vi ju redan tidigare givit ut en bok (Vi vill ha allting!). Det kommer bli ett par olika släppe-arrangemang så håll ögonen öppna.

Som en teaser kommer här förordet, skrivet av Andrés Brink:
Förord

”Vi kallar oss inte kommunister – vi är kommunister”

Med jämna mellanrum brukar klasskampen dödförklaras. Ursprunget kan vara valpiga småliberaler som yrar om individen såväl som betydligt intressantare framlyftande av andra viktiga identifikationer. Gemensamt för både den smaklösa och den rimliga kritiken är en syn på klass som något kulturellt, en identitet bland alla andra. Vid ett snabbt ögonkast tycks kritikerna ha rätt. Dom stora organisationer vi förknippar med formaliserad klasskamp, vänsterpartier och fackföreningar, är onekligen på nedgång. Sossarna avvecklar den välfärd dom en gång byggde upp och LO-facken ägnar sig i sina sämsta stunder åt att skicka snuten på papperslösa arbetare samtidigt som allt färre ser sig själva som arbetare i kulturell mening i takt med att dom industriella massarbetsplatserna flyttar från västvärlden. För klasskampen eller arbetarklassen är inte död, dom har bara bytt skepnad. Borta är fabriksarbetaren med livstidsanställning och kollektiva förhandlingar, i dess ställe har den visstidsanställda arbetaren trätt och därmed behövs nya vapen i klasskampen.

Klasskampen pågår varje dag på alla platser där någon säljer sitt arbete. Den sociala relationen mellan arbete och kapital är den relation som hela samhället kretsar kring och den relationen är till sin själva natur en relation av klasskamp. För att förstå klasskampens mekanismer och för att kunna accelerera och sprida en konfrontativ inställning till kapitalet behövs teori. Inte en död teori, ägnad åt akademikers intellektuella onani, utan en levande teori, en teori som lever i själva klasskampens böljande vågor. Texterna i denna antologi är sådan teori, framväxt i samklang med att nya metoder för konflikt prövats på nya arbetsplatser. Det är också en teori som växt fram ur en vänster som agerat bortom parlamentariska partier och förhandlande fackföreningar. För att förstå Kämpa tillsammans! texter behöver man förstå den rörelse som producerade gruppen, den autonoma rörelsen.

Under nittiotalet hände det något med svensk politik. I skuggan av massarbetslöshet och sociala nedskärningar, regisserade av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, dök den militanta utomparlamentariska vänster som stundtals kallade sig själv autonom upp. Det nya med den autonoma rörelsen var inte så mycket ideologi som organisationssätt och val av politisk praxis. Tidigare vänsterrörelser i välfärdsstatens Sverige, exempelvis radikaliseringsvågen från 68 och en bit in på sjuttiotalet, sysslade mycket med studiecirklar, ideologiskt hårklyveri och propaganda. Trots romantiserandet av väpnade befrielserörelser i tredje världen och drömmar om den perfekta leninistiska revolutionen var 68-orna bäst på att anordna studiecirklar hos ABF och skramla pengar på stan. En sympatiskt inställd stat och ett väl utbyggt föreningsstöd skapade en extremvänster som höll sig inom det politiska systemets ramar.

Nittiotalets stat var inte alls lika sympatiskt inställd till revolt eller motstånd. Det fanns inte längre några pengar till generösa föreningsstöd eller utbildningar av nyckelpersoner. Tvärtom monterades mycket av det sociala och kulturella stödet riktat mot framförallt ungdomar ner under några års ekonomiskt stålbad. Där sociala protester tidigare setts som sociala problem sågs dom nu som polisiära problem och bemöttes därefter. Samtidigt går det inte att reducera den autonoma rörelsens avståndstagande från samröre med staten till ett ensidigt undandragande från statens sida. Det handlade minst lika mycket om framväxten av en social och politisk rörelse som satte direkta resultat i första rummet, en rörelse som inte nöjde sig med opinionsbildning eller fortbildning.

Det går såklart inte att reducera den nya utomparlamentariska vänstern till en direkt produkt av nya sociala förhållanden, men den dramatiska ökningen av arbetslösa och socialbidragstagare i kombination med försvinnandet av många stora industriarbetsplatser skapade förutsättningar för framväxten av ett nytt sätt att göra politik på. Utan att ha några hårda sociologiska fakta, det finns så vitt jag vet inga vetenskapliga undersökningar av den autonoma rörelsens sammansättning, vågar jag påstå att om sjuttiotalets radikaler hade sin tyngdpunkt bland universitetsstuderande hade nittiotalets sin bland vit socialt marginaliserad storstadsungdom.

Som historiker är det frestande att överhistorisera allt man studerar, det går med lite vilja att hitta långa linjer och historiska rötter till det mesta. Militant utomparlamentarisk vänster är inget undantag, det går att se likheter med allt från franska kommunarder, ryska nihilister eller tyska vänsterkommunister till nederländska Provos, engelska anarkister eller danska husockupanter. Idéhistoriskt har en utomparlamentarisk vänster funnits i Sverige åtminstone sedan ungsocialisterna med tidningen Brand blev uteslutna ur socialdemokratin 1903 och Sverige utmärker sig genom att ha en lång obruten syndikalistisk tradition. För den autonoma rörelsen var det dock inte idégodset som var det viktigaste arvet utan den tradition av självständig basorganisering i kombination med politisk militans som övertogs från den västeuropeiska husockupantrörelsen. Det var sammanhållningen, det kollektiva uppträdandet i gatustridssituationer och beredskapen att använda våld för att nå sina politiska mål som gjorde att dom autonoma stundtals kunde överraska i och faktiskt stundtals vinna konfrontationer med polisen, som till exempel på 30 november i Lund vid ett par tillfällen i början av nittiotalet.

Att hitta ett sätt att karakterisera den autonoma rörelsen är inte helt enkelt. Anledningen är att det, som i alla nya sociala rörelser, saknades en central punkt, ett manifest eller en organisation med formellt medlemskap. Istället rörde det sig om politiska fält som delvis överlappade där enskilda aktivister kunde vara autonoma och någonting annat, exempelvis feminister eller antifascister, samtidigt. Det går alltså inte att reducera den autonoma rörelsen till en enfrågerörelse eller ens en ungdomsrörelse. Istället är jag övertygad om att det är fruktbart att förstå dom autonoma som vilken annan ny social rörelse som helst, som en politisk rörelse med ett brett register av både intresseområden och handlingsrepertoar. Om man ska försöka ringa in den autonoma rörelsen finns det vissa nyckelord som drar stora penseldrag för att skapa en bild. Det blir självfallet inte en klar definition med skarpa gränser utan snarare en framställning utifrån några centrala begrepp. Det kanske viktigaste begreppet är autonom som i det här sammanhanget bör förstås som fristående från stat och kapital. Rent konkret innebar det att rörelsen var utomparlamentarisk till sin form och antiparlamentarisk till delar av sina uttryck. Man ställde inte upp i val och organiserade sig utanför den rådande partistrukturen. I kombination med en ofta uttalad misstro mot parlamentarismen som politiskt system ledde detta till att dom autonoma kunde utmålas som antidemokrater när dom bröt det politiska spelets ramar. Men det handlade snarare om en position mot staten, i alla dess former, i kombination med en demokratisyn som skiljde sig från den representativa parlamentarismens.

Friståendet från kapital fick under nittiotalet inte så stora praktiska konsekvenser för den politiska praxis rörelsen hade. Eftersom den inte hade sin bas på någon eller några stora arbetsplatser kunde rörelsen inte gripa in direkt i produktionsprocessen. Även om många aktivister var lönearbetande var det inte lönearbetet som var den gemensamma grunden för den förda politiken. Istället angreps storföretag utifrån, stundtals med goda resultat som det tidiga nittiotalets kampanjer mot Shell.

Det går alltså att karakterisera den autonoma rörelsen som både utomparlamentarisk och utomfacklig. Likt många andra nya sociala rörelser var inte den autonoma rörelsen organiserad i en eller flera formella organisationer med stadgar, styrelser eller medlemskap. Istället präglades den av basdemokratisk organisering där besluten fattades direkt i den lilla gruppen. Även om rörelsen stundtals uppvisade en stor samstämmighet och arbetade i landsomfattande kampanjer fanns det inga centrala organ likt kongresser eller centralkommittéer som styrde aktiviteten, hur mycket än säkerhetspoliser eller journalister letade och önskade. Det betyder inte att det helt saknades styrning eller riktning, bara att den utövades på ett annat sätt.

En traditionell folkrörelse kan liknas vid en pyramid där (i bästa fall) medlemmarna i basen väljer sin ledning i pyramidens topp. Sedan är det ledningen som stakar ut en riktning och som ytterst tvingar medlemmarna att följa den. En ny social rörelse kan istället liknas vid ett nät utan direkt mittpunkt eller tydliga gränser. I den typen av organisering finns det ofta olika punkter som förmår utöva större eller mindre inflytande på rörelsen som helhet. Nätverket överlappar dessutom andra både nya och gamla sociala rörelser och påverkar såväl som påverkas av sin omgivning. Det ena organisationssättet är inte nödvändigtvis mer demokratiskt än det andra, det rör sig snarare om två helt olika typer av demokratisyn där den autonoma rörelsen betonade direktdemokrati, självständighet och direkt påverkan på bekostnad av tydliga strukturer, formell enhet och valda makthavare.

Rörelsens något otydliga organisatoriska form och stundtals svaga gränsdragning mot andra sociala rörelser gör det svårt att hitta en gemensam ideologi som samlingspunkt. Under ett brett vänsterparaply kunde allt från anarkister och radikalfeminister till marxist-leninister och befrielseteologer samlas och även om tyngdpunkten kan sägas ha legat vid en antistatlig socialism lyckades rörelsen i sina bästa stunder vara ideologiskt öppen och odogmatisk. Det var främst den stora ideologiska bredden som skiljde den autonoma rörelsen från den anarkistiska. Även om det fanns en stor överlappning och gemensam riktning går det att lite hypotetiskt dra en kulturgräns i Jönköpingstrakten, norr om gränsen dominerades den utomparlamentariska vänstern av anarkism – i södern var istället autonom den samlande beteckningen. Bredden innebar såklart inte att alla politiska riktningar levde under ett ideologiskt konsensus. Den sammanhållande faktorn var istället organisationsformen, dom ganska vagt definierade gemensamma fienderna (från abstrakta saker som världskapitalismen eller staten till högst konkreta nazister eller porraffärer) och den politiska militansen. Att rörelsen var militant ska inte förstås som att alla eller ens en majoritet av dess politiska praktiker innehöll våld. Som alla andra sociala rörelser var det istället klassisk propaganda och interna studier som utgjorde merparten av verksamheten. Det som särskiljer dom autonoma från all annan vänster var dock att dom inte tog avstånd från våld som politisk metod i Sverige.

Den autonoma rörelsen bör kännetecknas som en politisk och social rörelse. Därmed går den inte att reducera till en enfrågerörelse, oavsett om den stavas antifascism, feminism eller ungdomsrörelse. Som politisk rörelse agerade aktivisterna på en rad politiska fält där antifascism, feminism och antiimperialism kanske var dom tre viktigaste frågorna. Till skillnad mot mer traditionella politiska partier var den politiska repertoaren fast förankrad i en direkt form av politik. Det kretsade mycket kring direkta ingrepp för att förändra en konkret politisk situation, exempelvis genom att bryta upp nazistiska manifestationer, eller gruppens interna liv. Stundtals tog den utomparlamentariska vänstern det feministiska slagordet ”det personliga är politiskt” på extremt stort allvar.

Det går att lite grovt dela in rörelsens politiska repertoar i tre huvudsakliga delar. Den första delen var den internt riktade verksamheten. Här samsades traditionella folkrörelsestudier som studiecirkeln, föredraget eller helgkursen med mer socialt inriktad verksamhet. Den andra delen utgjordes av politisk opinionsbildning i form av exempelvis flygbladsutdelningar, tidningsförsäljning eller torgmöten. Här ryms också mindre traditionella medel som gatuteater, sprejmålade budskap och vissa aktioner. Den sista delen var den som särskiljde rörelsen mest från traditionella folkrörelser eller partier. Eftersom rörelsen inte tog principiellt avstånd från våld och såg sig själv i ett klart motsatsförhållande till staten begränsades inte dess politiska repertoar av lagen. I skydd av mörkret utfördes sabotageaktioner, både för konkret ekonomisk skadegörelse och för propagandistiska poänger, mot olika politiska mål, exempelvis porraffärer, multinationella företag och nazister. Den mest våldsintensiva verksamheten riktades mot den nazistiska miljön vars demonstrationer angreps och stundtals stoppades med resultat att den svenska nazismen under nittiotalet hade svårt att bygga upp en gatubaserad politisk rörelse likt den tyska.

Under det sena nittiotalet och det tidiga tvåtusentalet fick rörelsen ökat genomslag för sina problemformuleringar och sitt sätt att bedriva politik. Dom autonoma går knappast att karakterisera som en massrörelse men kunde trots det befinna sig i centrum för vissa politiska förlopp. Tydligast var det kanske under den framväxande globaliseringsdebatten där vänsterns kritik av en global kapitalism bröt igenom i breda lager. Politiskt fick rörelsen sitt tydligaste uttryck i mobilisering och konkret motstånd mot multinationella politiska institutioners kringresande toppmöten. I Sverige kulminerade rörelsen under några kaotiska dagar Göteborg 2001.

Det är självfallet svårt att som historiker analysera händelser som ligger så pass nära i tiden som dom senaste fem åren. Men en tydlig trend inom den utomparlamentariska vänstern efter toppmötescirkusen 2001 har varit ett ökat intresse för arbetsplatser och konkret klasskamp. Om det beror på att rörelsen kanske hade mindre gemensamt än vad deltagarna trodde, på en återvändsgränd för den gatubaserade politik som stod i centrum under nittiotalet eller på att folk tröttnade på att angripa symboliska mål låter jag vara osagt. Klart är att det tidiga tvåtusentalet har präglats av en ökad vilja att gripa in i den sociala relationen mellan arbete och kapital på ett handfast sätt. Här tror jag det är svårt att underskatta Kämpa tillsammans! roll som spridare av idéer och som etablerare av ett nytt sätt att se på utomparlamentarisk politik.

Som läsare av dom tidiga texterna är det värt att veta att Kämpa tillsammans! etablerade ett nytt sätt att förstå hur autonoma kunde göra politik. Texterna bröt med tidigare symbolpolitik och ett starkt fokus på den enskilda individen. Istället sattes lönearbetet som sådant i centrum och teorin blev ett sätt att utveckla verktyg för klasskamp som varken var formellt politiska eller kompromissande fackliga. Detta förde med sig en tydlig förändring av den autonoma rörelsen. Även om stora industriarbetsplatser där rörelsens arbetssätt fått ett erkänt genomslag saknas så har rörelsen allt mer vänt sig mot just arbetsplatserna. I den vändningen har man tagit med sig dom styrkor rörelsen haft, en förmåga att mobilisera förhållandevis många människor, kompromisslöshet och ett undanglidande arbetssätt som gjord det svårt för arbetsköparna att effektivt bemöta eller ens veta var deras fiender befunnit sig. Det är inte någon avslutad process, vilket klasskampen aldrig är, men den öppnar upp för ett intressant gränsland mellan social aktivism och ansiktslös arbetsplatsbaserad klasskamp som bär vissa likheter med den radikala arbetarrörelsen innan andra världskriget.

Förändringen är självfallet en kollektiv process och kanske mer av en tendens än ett historiskt faktum men det går att placera Kämpa tillsammans! i centrum för förändringen. Återigen är kanske nätverket en bra liknelse, Kämpa tillsammans! var inte en skuggornas centralkommitté som utfärdade order och drog i trådar. Istället vill jag se gruppen som en stark nod i den autonoma rörelsens idémässiga nät. Ur denna nod etablerades klasskampen som konkret praktik som den centrala frågan för den utomparlamentariska vänstern.

För mig som historiker är detta en viktig bok/dokumentsamling. Alla rörelser förtjänar att få sin utveckling dokumenterad och kanske kan texterna visa att det går att använda politisk teori till högst konkret aktivism. Inget dödar radikala tänkare så snabbt som universitetet, därför är det glädjande att Kämpa tillsammans! förmedlade erfarenheter och tankar till en aktivistkader. Marxismen som tradition mår bäst i händerna på intellektuella som kommer ur och ställer sina tankar i en rörelses tjänst och det gjorde Kämpa tillsammans!.

Ur ett snävare akademiskt perspektiv är det glädjande att något som annars riskerade bli helt bortglömt dokumenteras och bevaras. I nuläget finns det, såvitt jag vet, ingen forskning om den svenska utomparlamentariska vänstern med undantag för viss uppdragsforskning bedriven av socialpsykologer vid Linköpings universitet. Förutom att jag som historiker har mycket att invända mot det psykologiserande och stundtals patologiserande anslaget finner jag det smaklöst att bedriva sin forskning på uppdrag av polismakten, för mig kan inte akademikerns uppgift vara att ställa sin forskning i det beståendes tjänst. Vi behöver inte veta mer om sociala rörelser för att staten ska kunna desarmera dom. Tvärtom måste historikerns uppgift vara att lyfta fram och förstå rörelser på deras egna villkor, i valet mellan stenkastaren och polismannen väljer jag, som den romantiker jag är, alltid stenkastaren. Förhoppningsvis kan denna textsamling stimulera till mer undersökningar av den utomparlamentariska vänsterns historia och utveckling.

Andrés Brink

Denna text bygger på en helhetsbild som i stor utsträckning hämtats genom studier av material från den utomparlamentariska vänstern, främst Alarmkalendern, Storm och Brand. Som förordsförfattare har jag tagit mig friheter att måla en väldigt grov bild med stora och svepande drag.

Från Konfliktportalen.se: boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport, Björn Nilsson skriver Minnen av Fredells, Jinge skriver The Pirate Bay – Igen, Kaj Raving skriver Pervers kapitalism! 3.0 – dunplockning i tyskland, Anders_S skriver Underbart i Grekland, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, Jinge skriver Bortgjord landshövding – Miljöpartist,

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, klass, samhälle, politik, kämpa tillsammans, klasskamp, historia, autonoma, marxism

Vi lever i en värld där några få har betydligt mer än den stora massan och där staten gör det så enkelt som möjligt för dessa få att leva i egna reservat. Bellevueborna till exempel har 9 gånger mer yta per invånare än Möllanborna. MKB subventionerade hyrorna i Västra Hamnen med 10 000 per lägenhet och månad. I många andra delar av stan skiter fastighetsägare i sina hyresgäster och fösöker bara plocka ut så mycket som möjligt i vinst av hyran vi betalar.

Ibland tar man de förhållanden som man lever under för givna och tänker att det måste vara så. Här är några frågor som du kan fundera på. Diskutera gärna med dina grannar. Måste det verkligen vara såhär?

Hur stor del av din hyra blir ren vinst för dem som äger huset du bor i?

Hur mycket lånar du ut till din hyresvärd varje år (vi betalar
ju hyran i förskott)?

Var bor de eller den som äger huset du bor i?
□ I ditt hus/område
□ I överklassdjungeln
□ Någon annan stans långt borta från dig och dina grannar

Det här frågeformuläret delar Förbundet Allt åt Alla ut idag på Möllevångsfestivalen, man kan gå till deras bokbord som ligger utanför Parkmöllan, utmed cykelvägen. Där kan man även skriva upp sig om man är intresserad av deras safari till överklassdjungeln, samt hämta ett gratis ex av häftet om stadsdelsmotstånd.

Nyheter som berör ämnet:
SVD om hur Stockholms grönytor krymper.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver En ny parad, Jinge skriver Självklart reagerar Iran, kimmuller skriver Vestas stänger hellre istället att möta protester, Anders_S skriver Minskad rättsäkerhet inte rätt väg att gå

Läs även andra bloggares åsikter om svd, stadsdelsmotstånd, politik, möllan, malmö, boende, klass, autonoma, möllevångsfestivalen

English summary:
30 labour and climate activists protested yesterday at Vestas northern European headquarter against the closure of the Newport plant. Vestas did not want to meet us and closed their office for the day, but we gave them some leaflets in their mailbox instead. After that we handed out some leaflets to the public instead.

Some links for the english readers:
The Swedish Anarchosyndicalist Youth Federation – one of the arranging groups
Kämpa tillsammans! – Texts by me and others
Notes from the Swedish Workers’ Movement

Gårdagens manifestation mot Vestas planerade nedläggning av fabriken i Newport på Isle of Wight var lyckad. Vestas hade valt att stänga sitt kontor för dagen och det var ju bra att vi såg till att några arbetare betald ledighet. Vi var ungefär 30 personer och efter att ha gått fram och konstaterat att det var stängt (och lagt flygblad i deras brevlåda) så begav vi oss upp 50 meter till Svågertorps station och delade ut flygblad till pendlare.

Det var ändå lite mesigt att välja att stänga istället för att möta demonstranterna, men alla ursäkter är bra ursäkter när det gäller att slippa jobba en dag så det gör inget.

Ett citat från arbetarnas blogg:
Why the mass support? Why the hundreds of pounds flooding in as donations? Why the coalition of scientists, students, dock workers, politicians, greens and socialists? Well, it’s partly because the proposed closure of Vestas was the beginning of an entrancing narrative. There were seven of us in a tent, to begin with, fomenting action at the factory gates. Now the stories are first up on the news websites of our biggest newspapers, broadcast on the radio waves and provoking lame, scared statements from the politicians in charge (Ed Miliband talks like his hands are tied, and we know this just isn’t good enough right now).

But it’s also because our claim to clean, renewable energy and our claim to jobs within that sector is a claim to social justice. We all know that now. Copenhagen looms; and what have we got to show except a few pieces of paper, Britain? And Ed, there is no better way of “developing capacity” than actually building blades.

Här kommer lite bilder:

Vid Vestas

Bloggat: Svensson Röda Malmö
Även Skånskan rapporterar.

Läs även andra bloggares åsikter om Vestas, Vindkraft, Vindkraftverk, Newport, Isle of Wight, Fabriksockupation, Strejk, Nedskärningar, Solidaritet, Klimatkamp, Klimathotet, Miljö, Malmö, Arbetarkamp, Samhälle, Politik

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Det behövs mer miljövänlig el, Jinge skriver Nära dubbel katastrof i Kroatien – Video, Björn Nilsson skriver ¨När börjar återhämtningen? – Aldrig”, Johan Frick skriver Att må som Kafka

– en resa in i överklassdjungeln

Malmös problemområden ligger inte i Rosengård

Det finns områden i Malmö där många invånare inte har några hederliga arbeten. Istället lever de på vad vi andra arbetar ihop. De har mer eller mindre valt att leva segregerat från resten av samhället. De bygger sina egna samhällen med folk med samma kulturella bakgrund och de vill helst inte beblanda sig med oss andra.

Vi talar såklart om överklassen, de som äger företagen vi jobbar på och fastigheterna vi bor i. De som skördar frukten av vårt arbete och lever ett liv i lyx i bostadsområden där vi sällan, om någonsin, rör oss.

För denna villa på Fridhem begärde ägarna 32 miljoner i vintras

Därför bjuder vi in till en guidad tur i Malmös problemområden. De stadsdelar där de som lever på oss bor. Vi tar en titt på hur de rika lever. Vi försöker få syn på deras stora hus, deras många bilar, deras inhägnade trädgårdspooler och vi ställer oss frågan: Vem har de rånat för att få så mycket pengar? Vad händer där inne bakom de stora murarna och vad har de gjort för att kunna leva i sådant överflöd? Tillsammans försöker vi ta reda på svaren. Följ med oss på en resa in i överklassdjungeln.

Kontakta klassbussen@alltatalla.com för att boka din plats. Det kostar 100kr och för det får du en plats i bussen, lite fika och merchandise som minne av resan. Du får också engångskamera för att kunna föreviga resan in i överklassdjungeln. Kanske kan vi till och med få en skymt av någon av dess invånare? Mer info kommer via e-mail när det närmar sig avfärd.

Lycklig resa!
Förbundet Allt åt Alla

Läs även andra bloggares åsikter om boende, autonoma, klasshat, malmö, politik, samhälle, stadsdelsmotstånd, överklassdjungel, turism

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Berlusconi, en clown, Fredrik Jönsson skriver Manifestation: Stoppa uppsägningarna på Vestas!, Kristoffer Ejnermark skriver Jan Guillous legalism och splittringsiver, Anders_S skriver Högerns våld och vänsterns skadegörelse, Bo Myre skriver Östersund, 24/7: Fuck EU!, Björn Nilsson skriver “Förr växte det rovor i Sverige, …

Problem i ett av Stockholms problemområden: Täby.

Stoppa uppsägningarna på Vestas i Newport!

Manifestation mot uppsägningarna vid Vestas nordeuropeiska huvudkontor i Malmö.

Det danska vindkraftföretaget Vestas fabrik i Newport på Isle of Wight ockuperas av ett 30-tal arbetare sedan i måndags i protest mot uppsägningarna av 625 anställda. Företaget planerar uppsägningarna trots att företaget, världens största tillverkare av vindkraftverk, är ett lönsamt företag.
Vestas är inte ett företag i kris. Tvärt om har försäljningen ökat med 59% det senaste kvartalet. Detta faktum, i kombination med ett överhängande och akut klimathot, gör beslutet om nedläggning helt oacceptabelt. Samhället borde tvärt om understödja och verka för en utbyggnad av vindkraften.
Över världen, i Sverige såväl som i England, försöker företag köra över och sparka arbetare, samma arbetare som skapat det välstånd som kapitalisterna lever gott av, med krisen som ursäkt förstör de människors liv, det tänker vi inte tolerera.
Vi kan heller inte acceptera den engelska polisen beteende, där man har spärrat av området kring fabriken och på det sättet försöker svälta ut ockupanterna. I Sverige har vi också sett liknande från polisen ge sig in i arbetsmarknadskonflikter, nu senast vid den vilda strejken på Lagena, men tidigare ofta mot syndikalister. Polisen ska helt enkelt hålla sig borta från fackliga konflikter!
Men andra anställda såväl som sympatisörer, bland annat från miljörörelsen, har inte accepterat detta utan forcerat polisens avspärrningar för att få in mat till ockupanterna. Sådant kan bara applåderas.

Arbetarna på Vestas kräver att få behålla sina jobb och menar också att om man menar allvar med klimathotet, förnyelsebar energi och miljöhänsyn är det orimligt att stänga. Och i England har miljöaktivister hörsammat deras argument och ställt sig på arbetarnas sida.

Solidaritet med arbetarna på Vestas!

Tid: Fredag den 24/7 kl. 12.00
Plats: Utanför Vestas lokaler, Grophusgatan 6, Malmö

Hur tar du dig dit? Från centralen så tar du enklast tåg mot Köpenhamn och hoppar av vid Malmö Syd/Svågertorp
Från Södervärn tar du buss 7 till Malmö Syd/Svågertorp, därifrån är det ungefär 100 meter och man ser en står Vestas-skylt. Vi samlas på Södervärn 11.15 för gemensam bussresa 11.34 för den som vill.

Från Svågertorp.

Arrangörer: Motarbetaren och SUF-Malmö

För mer information om konflikten, läs arbetarnas blogg:
Save Vestas

Eller läs på Libcom.org

Bloggat: Svensson Bola

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Stöd till husockupanter i Göteborg, boladefogo skriver Israeliska soldater vittnar, andread0ria skriver Westboro Baptist freakshow, Björn Nilsson skriver Kränkt? Heder?, Jinge skriver Globaliseringen orsak till svinpandemin

På fredag och lördag är det Möllevångsfestivalen, och speciellt fredagens politiska program är riktigt grymt, här är ett axplock:
15:00 Kampen om staden – SUF-Malmö
16:00 Med Lenin på byrån -normer kring klass, genus och sexualitet av Andrés Brink Pinto.
17:00 Antigentrifiering – hur vi bygger en autonom bostadsorganisering på Möllan.
18:00 Republikens avskum – föreläsning om de franska förortskravallerna.

För festivalens hela program så kolla in bloggen:
Möllevångsfestivalen

Läs även chatten med Hanna Hedvall på Sydsvenskan.

Mina tre artiklar om det stadsdelsmotstånd i Södra Innerstaden i Malmö (som skedde i Autonomt Motstånds regi) har nu jämkats samman till ett häfte, det omedelbara syftet var att Ebba höll ett föredrag om samma ämne på Alternativa Politikerveckan i Gotland nyligen. Roligt nog var ett av Malmös kommunalråd, Ilmar Reepalu, där och lyssnade också.

Artiklarna här på bloggen:

Stadsdelmotstånd del 1, Kamp mot lyxrenovering

Stadsdelsmotstånd del 2, Organisering och mål

Stadsdelsmotstånd, del 3 – boendepolitik och nedskärningar

Så nu är det bara att ladda ner och skriva ut häftet, om det är någon vänsterbokhandel som är intresserad av att sälja det också så gör det bara. Vi scannade in några gamla bilder också så jag passar på att lägga upp dom här.

Här laddar du ner häftet. Det är naturligtvis fritt fram för vänsterbokhandlar och distros att kopiera upp och sälja det vidare.

Bilder från stadsdelsmotståndet

Kampanj för att få tillbaks återvinningsstationer

Badaktion - i vattnet på väg in i Bo01

Gatuteater mot MKB för deras lyxbyggen

Utanför MKBs kontot på Triangeln

Gatufest för bostäder på Seved

Billboards i Bajsrondellen görs om till Folkets anslagstavla

Läs även andra bloggares åsikter om malmö, möllan, stadsdelsmotsånd, boende, klass, politik, autonoma

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Haninge – Dagens Slum, Johan Frick skriver Nationalism till vänster?, Anders_S skriver Protestera mot uppsägningarna på Vestas, Björn Nilsson skriver Fler bankkrascher i USA. Bandh i Indien, Tuss skriver 1984 har ett begränsat användningsområde som politisk metafor, kimmuller skriver Manifestation: Stoppa uppsägningarna på Vestas!

Min mormors mor jobbade som ung som hembiträde för en adlig familj, och en kunskap hon bar med sig efter det och förmedlade till mig var detta: Rika människor saknar hyfs och folkvett!

Samma lärdom kan man såklart också dra efter att ha följt badkriget nere i Falsterbo, men nu är det inte det artikeln ska handla om. Jag har flera gånger föreslagit att man ska ge girigbukar, korrumperade pampar och annat löst folk ett namn och ett ansikte, och nu har en ”illvillig och illojal” anonym arbetare med anknytning till Kockums tagit mig på orden och skickat in lite info samt en bild på VD´n tillika störste aktieägaren, nämligen Björn Widell, som i april varslade 24 anställda på ”produktionssidan” (bara arbetare alltså, inga tjänstemän fick gå).

Meddelandet saknar omdömen eller fördömanden, det är upp till läsare att själv tycka till:
Enligt årsredovisning så delade Kockums industrier Ab ut 2000000 kronor
till sina aktieägare. 65 % av alla aktier ägs av Björn Widell som utöver
detta har en årsinkomst på ca 1000000 kronor. Sen fick Kockums
industrier AB säga upp en del av sina arbetare i produktionen pga
arbetsbrist.
Vill man nå honom så är telefonnumret här:
Björn Widell, VD Kockums Industrier, 070-539 25 60

Den konstnärligt lagda knegaren har också skickat med denna bild. Jag antar helt kallt att den långa näsan syftar på att Björn Widell ibland skulle fara med osanning. Denna bild prydde en avskedstårta som en kickad arbetare hade med sig!

För den som är riktigt sur på sin chef rekommenderar jag att man varvar ner med spelet Whack your boss istället för att göra det på riktigt.

Jag tar för övrigt gärna emot mer tips om chefer och kapitalister, skriv gärna några rader som kommentar om inte annat.

Gillade du den här posten? Läs även Dikt om Chefers ångest.

Andra bloggar/sidor som skrivs av och för arbetare:
Urspårning
Mitt liv som spärrvakt
Funderingar i en kur
Veoliahora
Bussföraren
Hatautomaten
Hatbloggen (nedlagd)
Konsum
Lucknuckan
Ordningsvakt
Ordningsvakt – Krogen
Phonephucker (också nedlagd men kul ändå)
Motarbetaren – Ny hemsida!
Kvinnor – berättelser från arbetarklassen
Selvfolgelig
Contactcentret
Fastfoodrestaurangen
Matona
Polkagrisarna
Postverket
Arbetsförnedringen
Folkrörelselinjen
Far åt Helvete
Dom ljuger
Total avlöning
Vardagspussel

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Staten Israels upprepade brott, Anders_S skriver Fördomen om rasse-skåningen bekräftas, boladefogo skriver Ny strejkvåg över Egypten

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, nakenbad, klasshat, chefer, tårta, falsterbo, kockums

”Speak softly and carry a big stick”
Theodore Roosevelt

”Min uppfattning är att den radikala vänstern i Sverige och Europa i allmänhet har en på tok för hög hot- och militansnivå i relation till sitt politiska och sociala inflytande och i relation till klassens generella militansnivå. Men jag kan ha fel.”
Signaturen Alex från Suf-Sthlm i en kommentar i tråden ”Aktivisternas pressmeddelande – samt soudtrack”

Ja, hur trist det än kan låta är det här ett inlägg om den autonoma rörelsens förhållande till militans, på sätt och vis är det också en självkritik, då jag själv varit aktiv autonom i snart 20 år, och bland annat bidragit till en del av våldsromantiken (så var det sagt).

Ovan har jag alltså lagt upp två citat, och om Alexs citat är klart nog, så kanske Teddys kan behöva en närmare förklaring. Hans ”Big Stick”-tanke var att man, i utrikespolitiska förhandlingar, ska tala snällt men ha ett bakomliggande militärt hot.

I förhållande till det är de autonomas problem att man skriker jävligt högt utan att ha en påk bakom ryggen att backa upp det med. Jag minns speciellt två mobiliserande affischer under det glada 90-talet, där vi hade en extremt hög svansföring (30/11-94 och 1/5-98, bägge två i Malmö). Tanken var på något vis att med ”militanta” affischer (i den mån affischer kan ha den egenskapen…) med ett överflöd av påkar och röjarluvor, så skulle man locka till sig folk som ville, och var bereda på att, kravalla. På sätt och vis lyckades det också, problemet var bara det att de som dök upp och var bereda på röj var poliser.

I skarp kontrast till det mobiliserade vi för att jaga bort SD med en flyer med en käck bild på Nalle Puh och Nasse, de poliser som dök upp var då av Kling-och-Klang-dignitet och ungefär lika lättsmälta som en donut med chokladtopping.

För grejen är ju såklart, att om man verkligen har tänkt sig att t ex stoppa en nazi-marsch eller ett toppmöte i motsats till att bara röja och busa lite (ett röjande som bekant kan få ganska stora konsekvenser, både personliga och politiska) så är det väldigt dumt att tala om det innan. Jag kan omöjligt se det som en seger att man ”lyckats” få till en stor polisiär insats eller ett medborgargarde – det svåra och relevanta är ju inte heller att skrämma etablissemanget eller medelklassen, utan den verkliga utmaningen är att mobilisera arbetarklassen.

1. Om man tänkt sig att stoppa något på allvar är det ingen poäng med att gå ut hårt, då får man bara dit fler poliser
2. Om man inte tänkte sig att stoppa något är det heller ingen poäng att gå ut hårt, då skrämmer man bara bort folk som kanske annars skulle delta (och får dit fler poliser).

Generellt tror jag det är bättre att röja när motståndaren inte tror det och att ta det lugnt när de tror att vi ska röja. Att vara förutsägbara har vi inget att vinna på.

Nå, så får det vara slut för den här gången, detta inlägg handlar alltså inte om att autonoma ska sluta kravalla helt eller ens i vilka frågor. Även om jag skulle föredra en militans som var bättre förankrad i människors vardag, som i Frankrike där det är helt OK att hota med att spränga fabriker i arbetsmarknadskonflikter. Eller när det gäller lyxrenoveringar (kika mer i artiklarna om stadsdelsmotstånd) och nedskärningar.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Olagliga bosättningar och Google Earth, Kristoffer Ejnermark skriver Försäkringskassans jakt på svaga; ett tecken på borgerlighetens förhårdning?, Anders_S skriver Gängkrig i Halmstad, jesper skriver Brett engagemang mot Stockholmsprogrammet, Björn Nilsson skriver Ny intervjubravad av Mohamed Omar

Läs även andra bloggares åsikter om autonoma, sd, roosevelt, militans, våld, politik