Med vingslag från 30-talets politiska våld kommer här en post om dåtidens militanta kommunister.
Med den här posten tänkte jag börja tipsa om och lägga upp ett par historiska saker som jag vill rekommendera och tycker ska finnas på nätet. Först ut är Röda Front-förbundets faned (alltså den ed man svär till organisationens fana när man går med). Jag kan direkt här dräpa alla spekulationer om att jag skulle tycka att faneder är en lysande idé – det tycker jag inte. RFF ses ibland som en föregångare till AFA vilket är en sanning med viss modifikation. När det gäller att man med våld tog strid mot meningsmotståndare (och i RFF´s fall även strejkbrytare) finns det såklart en koppling, men det var knappast något unikt på 1930-talet. RFF´s starka koppling till Sveriges Kommunistiska Parti, dess mansseparatism och hierarkiska struktur särskiljer dom dock ganska mycket från dagens militanta antifascister. Jaja, här kommer i alla fall faneden, som jag snott från Andrés Brink Pintos utmärkta bok Med Lenin på byrån:
Vi klassmedvetna proletärer svär: att insätta alla våra krafter
i kampen för alla arbetandes befrielse från kapitalistisk utsugning,
förtryck och förföljelser. I järnhård disciplin och strängaste
självtukt underkasta vi oss alla befälets kommandon och
förordningar, som är nödvändiga i kampen för proletariatets
intressen. Den arbetande klassens skarpaste förakt och den
revolutionära domstolens strängaste dom skall drabba den
som sviker den Röda Fronten eller förråder proletariatets
intressen.
Res er Frontkämpar, höj den knutna näven.
Vi svär rött. Seger eller död.
Vi ägnar vårt liv åt klasskampens stora sak
Vi är den nya tidens röda pionjärer
Seger eller död, en helig ed.
Vi skall leva eller dö för Dig Du röda fana,
den proletära diktaturens symbol.
Läs gärna: Varför Skumrask inte röstar på Piratpartiet, Cvalda läser samma bok som jag.
Här kommer ett högst spekulativt och tramsigt inlägg, helt i linje med bloggens övriga innehåll. Endel av mina läsare har säkert sett eller hört ”Akta näsan!”-skivan och det här är väl i det närmaste en fortsättning på samma spår (fast med en stark och sund fokusering på ordvitsande), och frågeställningen här är lika enkel som genial -
OM det skulle komma ut en ”Akta gropen!”-skiva (som en fin uppmaning till poliser att inte trampa i klaveret, samt för att samla in pengar till dömda ockupanter), vilka låtar skulle du i så fall vilja ha med?
För min egen del så lyssnar jag mest på pop, motown, soul, blues och hip-hop, men mitt eget förslag faller svårligen under någon av dessa kategorier utan jag föreslår helt enkelt Tom Waits - Way down in the hole (även om Blind boys of Alabamas version är lockande så slår Tom dom blinda pojkarna på fingrarna helt enkelt).
En bit av texten, Waits använder här änglarna som en liknelse för ”Vita blocket” – som med sina sköldar skyddar lammen från Lucifer:
All the angels sing about Jesus’ mighty sword
and they’ll shield you with their wings
and keep you close to the lord
don’t pay heed to temptation
for his hands are so cold you gotta help me keep the devil
way down in the hole
Så skriv helt enkelt som kommentar vilken eller vilka låtar du vill ha med på en eventuell skiva!
I köket har vi börjat gå från målstyrning till detaljstyrning. Där vi tidigare hade som uppgift att skicka ut ovannämnda Mulle med tillbehör så den rent allmänt såg rätt snygg och aptitlig ut (”målstyrning”), med andra ord hade vi en viss konstnärlig frihet när det gällde grönsaker och garnering, så har vi nu fått instruktioner om exakt hur rätten ska se ut. Det innefattar alltså till exempel garnering med dill och citron, att purén ligger på klockan tolv (tänk tallriken som en klocka) osv.
The new dill
Själv tog jag emot dessa instruktioner med det naturliga saktmod bara ett löpande band kan åstadkomma. Jag brydde mig inte nämnvärt hur tallriken ser ut i vilket fall som helst, ser det för jävligt ut är det inte mitt problem. Dock är inte alla mina arbetskamrater lika institutionsskadade som jag, och dessa såg sin kreativitet och yrkesstolthet attackerad, de är mer intresserade av att ha inflytande över slutprodukten och därmed också få en stunds mental arbetsflykt i form av konstnärliga lekar (shit, ibland är jag verkligen den perfekta arbetaren!). Själv är jag inte intresserad av att slösa bort min skaparkraft under produktiv arbetstid.
Instruktionerna togs alltså emot med ilska och irritation (och det finns också ett långsiktigt fog för det, ett detaljstyrt arbete är ett sätt att göra sig av med yrkeskvalificerad arbetskraft till förmån för oskolade arbetare, genom att ledningen erövrar kockarnas tysta yrkeskunskap och för över den i manualer) och till en början ignorerades dom. Detta kom fram efter en månad efter att en chef varit ute och käkat, tyvärr missade den orutinerade servitrisen att tjalla till köket. Dagen efter togs detta ärende upp och stundens allvar var mycket stort – kockarna hade inte garnerat med en dillkvist utan med någon slags fluffig boll av strimlad nori och purjolök. Förklaring till detta elände var också undermålig, den skyldige tyckte att ”det ser snyggare ut och går bättre ihop med det japanska stuket på såsen”. Något sådant kunde naturligtvis inte tolereras. Rätten ska helt enkelt vara som ”vi” bestämt det. En del surmulet mummel avslutade tillfälligtvis mulle-jiddret. Bara för att två kvällar senare göra comeback.
Under lördagens genomgång och kaffe frågar hovmästaren den obligatoriska frågan om allt finns på menyn. Min kära kollega Urban svarar då, till min förvåning, att vi inte har mulle. Hovmästaren ser lite sur ut och undrar varför. Urban svarar att vi har slut på dill. Jag börjar skratta så det sprutar kaffe ur näsan på mig. Hovmästaren undrar vad fan det är frågan om. Urban, skitsur, svarar att rätten ska ut med dill, och har vi inte dill så kan vi inte skicka ut den, det vore tjänstefel och ett allvarligt brott mot restaurangens koncept; tänk om det kommer en gäst som tidigare har fått fiskjäveln med dill och nu får fisksatan utan dill – klart oproffsigt. Hovmästaren är nu apsur och menar att då får vi väl för helvete sticka ut och köpa dill. Urban svarar att det har vi inte tid med. Hovmästaren tittar på mig som nickar glatt och svarar ”vi sitter redan i skiten upp till öronen!”. Hovmästaren, som känner till hela mulle-jiddret undrar om vi inte kan skicka ut den utan dill, bara idag. Vi avvisar detta horribla och företagsfientliga förslag med emfas.
Hela cirkusen avslutas med att hovmästaren tvingar ut en av serveringspersonalens praktikanter att köpa dill, efter det ringar han till krögaren. Märkligt nog vill krögaren prata med oss också, men vi står upp för vår nit och vilja att följa företagets koncept till 100%. Maken till corporate warriors har sällan setts utanför Japan.
Support you local working class poet – Kallskänkan
Det känns en smula osannolikt att kommenterar något som Jonas Gardell skrivit, men nångång ska väl vara den första.
I ett tämligen hysteriskt inlägg på Sydsvenskans kulturdel skriver han om pöbelväldet på nätet – ”De ansiktslösa styr pöbelriket” – och han har faktiskt en del poänger, utan att förstå det själv. Jag citerar en bit: När de första städerna växte fram i det gamla Mesopotamien fyratusen år före vår tidräkning uppstod också ett behov av en ordning som reglerade hur vi levde tillsammans, lagar som skulle hindra människor från att ostraffat döda varandra, roffa åt sig annans egendom, helt enkelt en överenskommelse hur vi skulle uppföra oss gentemot varandra. Genom lagen sattes gränser som skulle skydda den svage från att alltför hänsynslöst utnyttjas av den starkare.
Det han faktiskt har förstått, det är att det finns en kontinuitet i klassamhället – från tidiga slavsamhällen till dagens kapitalism. Kruxet är väl att han gillar det, han verkar på allvar tro att lagarna, forntidens såväl som dagens, är och var till för att skydda den svage mot den starke. För enkelhetens skull kallar jag alla tiders styrande för ”överklass” och där finns såklart samma kontinuitet som i samhället i övrigt, Gardell bortser helt ifrån att det är överklassen som är ”den starke” och alltid har sugit ut ”de svagare”, bland annat med att skriva lagar som skyddar och organiserar upp deras egna samhälle. Förr var det slaveri som gällde och nu är det ”demokrati”. Här blir det väl också lite passande att jag flikar in att jag ser ägandet som det främsta medlet för dagens överklass, jag menar alltså att det i huvudsak är kapitalisterna som utgör överklassen och inte politikerna. De äger våra bostäder, våra arbetsplatser och även om vi köper en film eller skiva så är det fortfarande dom som äger den, och Gardell och diverse hysteriska artister utgör deras nyttiga idioter.
Jag skulle kunna dra en hel del retoriska poänger med det barocka i att jämställa att man i skydd av massan kan såväl ladda ner Gardells senare bok som våldta och mörda men för helvete… Precis som det enda som hindrade oss från att mörda varandra (eller t o m fildela!) var lagarna. Jag hoppas i alla fall att Jonas Gardell får rätt, vi behöver en comeback för pöbeln i stor stil – nu har vi harvat på md trista klassamhällen i 5000 år så Let’s try some pöbelvälde!
Med de hårdnade villkoren på arbetsmarknaden, i takt med flexibeliseringen och fler osäkrare arbeten, så behöver vi också en återgång till hårdare metoder för att försvara (och utöka) våra rättigheter som arbetare. Ordet “pöbel” för tankarna till 1800-talet och en farlig folkmassa, och det är såklart det vi är för borgarna, jag hoppas att vi ser en återkomst för pöbeln, den farliga klassen som hotar etablissemanget. För det handlar allt mindre om att ha rätt och allt mer om att få rätt.
Så var det dags för ockupantfestivalen i Lund att sätta igång, dagens datum är satt med omsorg, det är nämligen 40 års-dagen för Sveriges första moderna husockupation (som såklart var i just Lund). Och det absolut bästa sättet att följa den är att vara på plats, men för den som inte har möjlighet till det är den bästa möjligheten att följa Motkrafts liverapportering.
För er som tänkt demonstrera så är det kl 14.00 på Stortorget som gäller.
För det mesta blir jag inte så där jätteupprörd när jag läser om missförhållanden och elände, tyvärr har man blivit allt för van. Men det här rättsfallet, som startar imorgon, får mig verkligen att koka – ett skyddsombud som jobbade vid Tegs kyrka i Umeå blir delvis begravde under schaktmassor och skadar då benet…. Inget i sig ovanligt med olyckor och skador i jobbet kan man tänka. Men det absurda i det här fallet är att karln själv blir åtalad för olyckan!
Ja, en idiot till åklagare vid namn Kjell Jannesson har valt att åtala både Peab (vars bygge det var) och skyddsombudet. Skyddsombudet blir alltså åtalad just i sin roll som skyddsombud, då han enligt åklagaren inte skulle ha vidtagit de åtgärder som behövdes för att förebygga skada genom ras.
En fällande dom skulle vara illa, det är idag arbetsgivaren som har ansvar för arbetsmiljön, samt rätt att leda och fördela arbetet, att man, trots det, skulle kunna fälla fackligt aktiva skulle dels göra att mycket få skulle vara bereda att vara skyddsombud, dels att arbetsplatsolyckor och ohälsa därmed skulle öka.
Tycker du också att detta är vansinnigt, skriv då på protestlistan hos Dagens Arbete.
Konsekvenserna inom vården skulle se lite annorlunda ut inom vården, jag citerar ett Huvudskyddsombud som är sjuksköterska:
”Vi har haft rätt mycket diskussioner om PEAB-fallet i Umeå och dess konsekvenser för oss. För det blir konsekvenser om det blir fällande dom. Vi har ju oftast inte den tunga miljön som ger stora risker för kroppsskada. Hos oss är den psykosociala arbetsmiljö hårt belastad. Risken för fel i bedöming och behandling ökar ständigt och därmed risken för att skada våra patienter. Numera är det ju även populärt att bli dragen inför domstol också, och där bli granskad för om man hade brottsligt uppsåt när man gjort något av misstag (=läs stress). Om vi som skyddsombud ska hållas ansvariga för att vi inte skyddar våra kollegor från att bli utbrända eller att göra fel, så lär det inte bli många skyddsombud kvar inom våra grupper. Det kommer att bli intressant att se vad som händer i Umeå.”
För ett där det diskuteras utifall den fackliga kampen i sig är på väg att bli i det närmaste olaglig då utrymmet för reformer minskas så kika på tråden om Arbetarrörelsens död.
Folk är, med rätta, upprörda över den usla kvalitén på sjukhusmaten, den innehåller en massa tillsatser och smakar kasst, man blir visst mest sjukare av den. Efter att ha jobbat några år på storkök så kan jag ju inte säga att jag är förvånad. Det är så det är, eller rättare sagt, det är så det blir när man sätter pengar före människor. Sodexho eller sjukhusledningen eller politikerna vet alla vad som händer, man kan inte lägga ner de lokala köken, spara massor med pengar och flytta allt till större och större enheter utan att maten blir sämre.
Besparingar kostar, och det är vi som får betala, vi som ligger på sjukhusen, som jobbar i köken, vars barn är på förskolorna. Kom inte och säg att ni inget visste sen.
Eller för att citera en av Svenska Dagbladets artiklar:
Tommy Cederholm menar att det enda starka argumentet för att centralisera produktionen av sjukhusmaten är ekonomin.
– Allt annat talar för att laga maten så nära patienten som möjligt. Med produktion på distans är det svårare att få en bra mat.
Precis som att DN och SVD har någon jävla anledning att gråta krokodiltårar, detta är konsekvenserna av en politik de själva har förespråkat i åratal. Själva sitter väl de rika svinen på privatsjukhus och käkar anklever medan deras ungar är på privata dagis med en anställd kock på 15 ungar.
När jag jobbade på sjukhus var vi 4 tjänster som lagade mat till 22 avdelningar, sen fick vi 7 avdelningar till, allt det här har också gjorts möjligt genom lagar som t ex tillåter längre varmhållningstider (om jag inte minns fel kör man nu mat från Örebro till Lund…).
Läs mer om detta under Gula rosor från chefsjäveln.
Det är inte heller svårt att dra paralleller till skador i kollektivtrafiken i Skåne, busschaffisarnas pressade scheman gör att de startar körningen innan alla hunnit sätta sig och dom kör som tokar, vilket såklart resulterar i att folk skadar sig då och då, allt för att spara pengar. Besparingar kostar, men vem får betala?
I dagarna möter Obama presidenterna från Afghanistan och Pakistan, så det är verkligen aktuellt med en röst från Afghanistan som för fram perspektiv från människor som faktiskt bor där och kämpar för förändring. Med tanke på vilket slagträ ”kvinnor” varit i kriget i Afghanistan hoppas jag att folk tycker det är intressant att läsa vad en del av dom själva har att säga, även om jag inte till fullo delar varje sig RAWAs mål eller analys tycker jag ändå dom har en hel del relevant att säga. Ett stor tack till Ian Sinclair och Peace News för den här intervjuen med Mariam Rawi från RAWA – Revolutionary Association of the Women of Afghanistan:
”Freedom, democracy and justice cannot be enforced at gunpoint by a foreign country; they are the values that can be achieved only by our people and democracy-loving forces through a hard, decisive and long struggle. Those who claim to donate these values to Afghan people through force will only push our country to slavery.”
Established in 1977, the Revolutionary Association of the Women of Afghanistan (RAWA) is an independent women’s organisation fighting for human rights and social justice in Afghanistan. RAWA opposed the Soviet invasion and occupation of Afghanistan from 1979-89, aswell as the subsequent Mujahaden and Taliban governments, running underground schools for Afghan girls, publishing a journal and setting up humanitarian projects.
Mariam Rawi a member of RAWA’s foreign relations committee, answer’s Peace News’s questions about the current US-led occupation of Afghanistan.
1) In 2001 President Bush claimed the United States invaded Afghanistan to fight for ”progress and pluralism, tolerance and freedom”. Why does RAWA think the United States invaded and continues to occupy Afghanistan?
The US invaded Afghanistan to fulfil its geo-political, economic and regional strategic interests and to change Afghanistan into a strong military base in the region. Since Afghanistan is the heart of Asia, it would serve as a strong base for controlling surrounding countries like Pakistan, China, Iran and above all the Central. Additionally, as a superpower, it continues to occupy Afghanistan to combat rising powers like Russia and China, who are becoming greater rivals for the US in the economic, military and political fields. Asian Republics
Many argue today that the 2001 invasion was planned before 9/11, but it gave the war-mongers in the White House and Pentagon a golden opportunity to advance its agenda in the region. In the words of Tony Blair ”to be truthful about it, there was no way we could have got the public consent to have suddenly launched a campaign on Afghanistan but for what happened on September 11…”
Getting hold of the multi-billions drug business was another reason for invading Afghanistan and in the past few years we clearly see that the US and its allies changed Afghanistan into the opium capital of the world. Opium production increased more than 4400%, with 93% of world illegal opium produced in Afghanistan. Narcotics is said to be the third greatest trade commodity in cash terms after oil and weapons. There are large financial institutions behind this business and the control of the routes of narcotics was important for the US government and now they have reached their goal.
Furthermore, Afghanistan holds a rich source of gas, copper, iron and other minerals and precious stones and the big powers are of course interested in looting it the way they are doing in poor African countries. In the past few years there have been exploration efforts of our natural resources. The United States Geological Survey (USGS) estimates there are about 700 billion cubic meters of gas and 300 million tonnes of oil across several Northern provinces of Afghanistan. Also the world’s second-biggest unexploited copper deposit is located in our country with an estimated 11 million tonnes of copper. So besides routing the oil and gas from the Central Asian Republics through Afghanistan, the US is interested in exploiting Afghanistan’s resources too.
The ”war on terror” and ”liberation of Afghan women” were mere lies to cover the above and many other hidden agendas of the US in Afghanistan. Our peoples’ dreams for liberation were shattered in the very first days after the invasion when they witnessed that the war criminals and Northern Alliance murderers and rapists who destroyed Afghanistan, were backed and brought back to power by the US and its allies after the fall of the Taliban regime. When infamous criminals like Burhanuddin Rabbani, Abdul Rasul Sayyaf, Karim Khalili, Mohammad Mohaqiq, Yunus Qanooni, Mullah Rakiti, Atta Muhammad, Rashid Dostum, Ismail Khan, Haji Almas, Hazrat Ali and many more were decorated by the US as champions of freedom and were installed in power, everyone knew that Afghanistan had once again become the centre of a chess game of the US and its allies who made the slogans of ”democracy” and ”human rights” into painful jokes for our nation.
2) Can you describe what life is like for women in Afghanistan today? Is it better or worse than life under the Taliban Government?
Despite many a hue and cry about ”women’s rights” and the ”liberation of Afghan women”, Afghanistan still faces a women’s rights catastrophe.
There is no tangible change in the conditions of Afghan women; in certain parts of the country the life is worse than under the Taliban. The rate of kidnappings, rapes, selling of girls, forced marriages, acid attacks, prostitution and self-immolation by young girls and women has reached a record high, even compared to the Taliban regime.
Due to forced marriages and domestic violence, self-immolation by women aged between 18 and 35 is becoming an epidemic in Afghanistan. There have been hundreds of such cases reported mostly in the provinces of Herat, Farah, Ghor and Badghis. Where there is non-existent rule of law and legal support for women, they have no other option but to get rid of their misery by burning themselves.
Due to severe poverty which affects over 80 percent of Afghanistan’s population, life for hundreds of thousands of war widows and poor women is disastrous and in many parts of Afghanistan the level of prostitution and begging in the streets has risen to an unprecedented level. There have been many reports of parents being forced to sell their children as they can’t feed them. In the western province alone 150 cases of the selling of children, especially girls, were officially reported in 2008 — the actual numbers are much higher. of Herat
There are many more that are not reflected in the news as the media is strongly stifled under the shadow of guns and threats of the warlords.
In the past few years only some cosmetic changes were made in regard to women’s rights. For example, the Women’s Ministry and 68 women members of parliament was trumpeted as a big success. Meanwhile the Ministry has done nothing for women and is just a showcase. The majority of women in the parliament are pro-warlord and cannot represent Afghan women as they themselves are part of the problem.
Afghan women have been badly betrayed in the past seven years under the US occupation. Their plight was used to justify the occupation of Afghanistan, but not only were no steps taken to heal their wounds, rather the worst enemies of women’s rights were empowered, supported and installed in key posts.
When the entire nation lives under the shadow of warlords, Taliban, drug-lords, occupation forces and a corrupt, puppet and mafia government, how can its women enjoy the most basic rights?
3) Barack Obama, the new President of the United States, has pledged to institute a ”surge” in Afghanistan, increasing American troop levels by 30,000. Does RAWA support this?
Considering Obama’s plans for Afghanistan, we can clearly see that there is no difference between Obama and Bush for our country. Both are following a wrong and devastating strategy which has so far pushed Afghanistan and the region towards disaster and deeper conflicts.
Even if the US deployed hundreds of thousands of troops in Afghanistan, they will not be here to bring ”peace”, ”freedom” and ”democracy” for the people of Afghanistan. They will only serve the US’s regional interests and help the warlords, drug-lords and other US agents who are in power in our country; but for our suffering and war-stricken people, it will have a ruinous outcome.
Freedom, democracy and justice cannot be enforced at gunpoint by a foreign country; they are the values that can be achieved only by our people and democracy-loving forces through a hard, decisive and long struggle. Those who claim to donate these values to Afghan people through force will only push our country to slavery.
The very first outcome of the ”surge” for Afghan people will be an increase in the number of civilian casualties which have already sparked protests and opposition from Afghan people. In the past seven years thousands of innocent people have been killed or wounded by the US/NATO bombardments. In the past few weeks under Obama’s rule, around 100 Afghan civilians have been killed.
Today many people in Afghanistan ask for the withdrawal of troops and regard them as useless to do any good for Afghanistan. The surge in troops will result in a surge in protests against the US/NATO in Afghanistan and it will also push more people towards the Taliban and other terrorist groups as a reaction to occupation forces and their mistreatment of people.
The troop surge will also give reasons for the insurgency to increase their operations and attacks which in return will intensify the conflict in Afghanistan.
We think the 30,000 extra troops will only serve the US regional strategy in changing Afghanistan into its military base — it will do nothing to the fight with terrorist groups as they claim. The US and allies are playing a two-faced game in Afghanistan: on the one hand they are increasing troops, and on the other hand, they are supporting the fundamentalist terrorists of the Northern Alliance, and initiating talks with the Taliban and Gulbuddin Hekmatyar to share power with these brutal and criminal forces.
So now it is an open secret that the US is not interested in fighting terrorists. In fact no one can believe that a superpower is really incapable of defeating a small, medieval-minded and ignorant force such as the Taliban. Actually the US government needs an excuse to stay in Afghanistan for longer, so the presence of the Taliban and other terrorist groups give them an excuse for the Tom and Jerry game to continue for years — the UK have already announced that it will stay in Afghanistan for over three decades.
There are even some suspicions that the foreign troops provide some supplies and arms to the Taliban. Last March the Afghan media and local authorities in Arghandab district of Zabul province reported that NATO helicopters dropped three large containers full of supplies and ammunitions to a Taliban commander. In another move, a Taliban criminal commander named Mullah Abdul Salam, responsible for a massacre in 1998, was appointed as the governor of Musa Qala district in the Helmand province, the world’s largest opium poppy growing region.
A few months ago, an infamous terrorist from Gubuddin Hekmatyar’s party called Ghairat Baheer was released from the US prison at Bagram airbase. Recently media reports uncovered that he is engaged in secret talks to pave the way for a sharing of power with Hekmatyar who is on the US’s terrorist list. According to information revealed to Al Jazeera, Hekmatyar would be offered asylum in Saudi Arabia, after which he would be allowed to return to Afghanistan with immunity from prosecution.
These are just few of the examples that show the US’s double standards towards dangerous terrorist bands: whenever the terrorists are ready to work in accordance with its policies, they are regarded as friends of the US, no matter how many crimes and brutalities they have committed and continue to commit against Afghan people.
4) What solutions does RAWA propose to end the fighting in Afghanistan?
RAWA strongly believes that the withdrawal of foreign troops should be the first step, because today, with the presence of thousands of foreign troops from many countries in Afghanistan, the majority of our people are suffering from insecurity, killings, kidnapping, unemployment, rape, acid throwing on schoolgirls, hunger, lawlessness, lack of freedom of speech and many more awful disasters. Peace, security, democracy and independence can only be achieved by our own people. It is our responsibility to become united as an alternative against the occupation, to rise up, to resist and to organize our people.
Right now our people are sandwiched between three enemies. From one side we have the Taliban, from the other side are the US air strikes, and from another side are the Northern Alliance warlords in different provinces. With the troop withdrawal our people will at least get rid of one of these enemies.
The justice-loving people of the US and its democratic-minded allies should continue to pressure their government to change its fundamentalists-fostering policy and work for the disarmament of armed groups who are in the pay of the US.
We think the peace-loving people around the world should support democratic-minded individuals and forces of Afghanistan who are being suppressed and weakened by the US and its fundamentalist stooges. Only the emergence of a powerful democratic movement can lead Afghanistan towards independence and democracy.
Afghan people are deeply fed up with their current conditions and are on the verge of rising up against it. We have already seen protests and rising up of people in the face of threats and terror in a number of provinces of Afghanistan. In the future this wave will without a doubt gain momentum. With the emergence of a third front whose slogan is ”Neither Occupation Nor Taliban – Freedom and Democracy,” Afghans will rise up to get their rights with their own power. This is a long and painful process, but the only option to lead Afghanistan toward peace and prosperity.
Ilsken servitris – Vi har inte vinglas så det räcker, vi måste fan diska varje halvtimme om vi ska hinna under rushen.
Dumsatan till Chef – Där du ser problem, ser jag möjligheter!
De flesta av mina chefer är rätt pantade, så även Dumsatan här ovan. Och inte fan har han kommit på något så dumt själv, så jag utgår ifrån att den här klyschan har han fått ifrån högre makter, förmodligen någon kurs i organiserad dumhet aka en ledarskapsutbildning.
i övrigt: Ett nytt inlägg i ”Teori vs Praktik”-debatten.
Idag var det fint demonstrationsväder i Malmö, och det tar jag tacksamt emot. Min dag började lugnt nog med frukost och kaffe, men snart bar det iväg för att spana in radikal distros nya Bokcafé Amalthea i hörnet på Kristianstadsgatan/Nobelvägen. Väl där tog jag en kopp kaffe och inköpte Med Lenin på byrån, nyligen utgiven av Pluribus förlag. Amalthea var fint och en del av grannpubens Nobes besökare tittade nyfiket in. Bokens författare, Andrés Brink Pinto, kommer och håller föredrag i Malmö nästa lördag, alltså 9/5 klockan 20.30, på Glassfabriken (som också ligger på Kristianstadsgatan). Föredragets tema är samma som bokens, det vill säga:
Med Lenin på byrån handlar om normer kring klass, genus och sexualitet, hur de återupprepades i den kommunistiska veckopressen samt vilka effekter skildringarna kunde få. Genom att tillämpa en post-strukturalistisk feministisk teoriapparat i sin analys visar Andrés Brink Pinto en ny väg för den arbetarhistoriska traditionen, en väg som tar hänsyn till att klassnormer formuleras genom och i samklang med beskrivningar av genus eller sexualitet. Därigenom blir det möjligt att skildra hur den kommunistiska rörelsens propaganda möjliggjorde ett heterosexuellt arbetarklassubjekt.
Mitt orealistiska huvudmål är att ha läst boken till dess, mitt delmål är att ha läst tillräckligt mycket för att kunna låtsas att jag läst den.
Skämt åsido, efter föredraget visas passande nog Andrzej Wajdas Man of Marble. Arrangörer för detta är Ett annat krig är möjligt och filmen börjar 22.00.
Den nionde maj är en dag som det händer en del annat intressant på också. Hjältarna bakom en av Sverige bästa bloggar besöker nämligen Malmö och ”Makten på Jobbet”-kursen. Jag talar förståss om Postverket som skriver om sina jobb på posten, tillsammans med berättelser om strejker tidigare och på andra platser, relationen till chefer, arbetskamrater och ledningen osv:
Makten på jobbet – Kvarnby folkhögskola:
12.00 -Ännu en skitdag på Posten!
Folket från bloggen Postverket kommer och delar med sig av sina erfarenheter och kamper från terminaler och sortering på Posten. De berättar hur de byggt upp en arbetsplatsbaserad blogg och spridit den sedan 2006. Postverket
Kvarnby Folkhögskola, “Röda Huset”, Industrigatan 4
Arrangör: Makten på jobbet/Motarbetaren
Efter mitt besök på Amalthea var det dags att gå hem igen för att senare gå ner till ”Revolutionär Första Maj” på Möllevångstorget, traditionsenligt hade revolutionärerna en helt oläslig affisch.
Dagens paroll var ”Vi vägrar betala för kapitalets kris!” och naivt nog trodde jag att de få och oläsliga affischerna kanske skulle leda till färre deltagare i år. Men så blev inte fallet. Inte mindre än 900 personer hade dykt upp för att demonstrera i år, fler än någonsin tidigare om jag inte misstar mig. Men om det inte beror på ett föga imponerande propagandaarbete kan det bara bero på helt andra saker, dels kanske den ekonomiska krisen men dels något helt annat – nämligen att den utomparlamentariska vänstern i Malmö står starkare än någonsin förr. Det förvånar kanske inte efter en väldigt händelserikt år där den autonoma vänstern fått mycket skit men också skapat många nya kontakter – jag menar att antalet deltagare på Första Maj främst visar på vad man gjort det senaste året, och det är en hel del. I Malmö/Lund-området har det varit en febril aktivitet – ESF under september som sedan följdes av en ny våg av husockupationer, mobilisering mot nazisternas demonstration i Lund 30/11 och vårt eget Vår Makt-arrangemang, sedan röjet ute i Rosengård som även autonoma deltog i och sedan har våren präglats av mer husockupationer och Stoppa Matchen-demonstrationen samt 8/3-arrangemang. Och under hela tiden har det också ordnats en hel del mindre aktioner och föredrag osv. Nu står ockupantfestivalen och stampar för dörren och utgången på den kommer säkerligen påverka rörelsens inriktning en hel del. Men först kommer ett protestmöte mot stängningen av ett LSS-boende i Malmö.
För den som orkar är det fest på Utkanten ikväll kl. 21:00 – Industrigatan 20, Malmö.
Men nu kommer nu äntligen lite bilder.
SUF-Malmö med demons kanske snyggaste banderoll.
Avslutning på Möllevångstorget
Frontbanderollen – Vi vägrar betala för kapitalets kris!
