Bartleby på Toyota

Denna tankeväckande och intressanta text har jag snattat från den suveräna sidan Krigsmaskinen (som man själv kan regga sig på för att bidra och vara med i diskussionerna). Anledningen till att jag publicerar den är att jag själv gått och funderat mycket på hur ett effektivt arbetsplatsmotstånd ser ut/kan se ut i en del av de nyare produktionsformerna. Jag ska försöka få tummen ur och skriva några rader om den ”planerade underbemanning” som finns på mitt jobb så småningom. Länkar till tidigare inlägg och funderingar:

Fordismens förmodade död och undersökningens återkomst
Mean production i sjukvården

Den senaste i raden av organisationsmodeller som slagit igenom på bred front från 90-talet och framåt är så kallad ”lean produktion” eller ”mager produktion” på svenska. Lean är en västerländsk tolkning av toyotismen, som nu inte bara tillämpas i bilindustrin. Mager produktion och toyotism innebär bland annat decentralisering av produktionen, Just-in-time, större kundanpassning, demokratisering av arbetsplatsen, ständiga förbättringar och teknologisk offensiv (särskilt informationsteknologi). I denna text fokuserar jag på de tre senare aspekterna och hur det påverkar utsikterna för arbetsplatsbaserat motstånd.

Verkligheten i den magra produktionen

Min arbetsplats (i tillverkningsindustrin) satsar nu hårt på denna strategi för att öka produktiviteten. Mer detaljerad utvärdering av produktionen (allt från stopptider till kvalitetsförbättringar) som också sker med kortare intervaller redovisas veckovis i mindre grupper på avdelningarna där sedan uppgifter delegeras, allt för att täppa till luckor och onödig tidsförlust. Syftet utåt är, föga förvånande, att ”jobba smartare inte hårdare”, och ”ordning och reda” och liknande. Den verkliga effekten är såklart att tidsrymderna blir allt mindre och tätare och att vi följaktligen blir mer stressade. Teknisk utrustning som loggar stopptider och maskinscykler ner till minsta detalj skapar en övervakning (även om de givetvis inte öppet erkänner detta, eller att det de facto kan användas på det sättet) som gör det extra svårt att smita undan ens de kortaste stunder.

Lyckligtvis jobbar jag i ett arbetslag som inte låter detta splittra oss genom inbördes konkurrens eller som låter misstänksamhet och angiveri ta rot. Men ändå går det inte komma ifrån ökad arbetsstress. Ett sätt att begränsa tidshetsen har varit det klassiska ”arbeta enligt regelboken” men den (mot)strategin är begränsad till några enstaka moment och i längden ganska frustrerande. Att ”råka” göra misstag i rapporteringen är också problematiskt då det å ena sidan delegeras tillbaka till oss själva att åtgärda och å andra sidan i stor (och allt större) utsträckning loggas automatiskt.

Demokratiseringen, det vill säga att vi delegeras ansvar och ett visst inflytande, i kombination av den teknologiska offensiven gör det ansiktslösa motståndet mer problematiskt. Småstriderna blir i många fall harmlösa och produktiva. Övervakningen gör det allt svårare att förbli ansiktslös. Det ansiktslösa motståndet som offensiv strategi för att bygga upp motmakt underifrån ter sig allt mer begränsad. Två möjliga svar på denna utveckling uppenbarar sig. Den första är öppen, synlig och orädd konfrontation. Den andra är passiv och intresselös vägran. Det är den jag här vill reflektera över.

»Jag skulle föredra att inte göra det»

Det är inte svårt att se hur mager produktion effektivt inlemmar mycket av arbetarmotståndet, krav på demokrati och medbestämmande och anställdas begär och gör det produktivt för företagen. I kombination med flexibla löner som är knutna till produktiviteten formas en företagskollektivitet som själv driver på utvecklingen och utarmningen av arbetskraften. Ett nytt viktigt ”slagfält” blir därmed våra attityder och inställningar, etc, hur motiverade vi är. Vi uppmanas vara öppna och diskutera förändringar. Även om det kommer fram i form av klagomål, gnäll och allmän negativ inställning så fungerar det utvecklande och uppmuntras. Bortsett från öppen konfrontation som när den är tillräckligt okontrollerbar fortfarande blir farlig, är organisationens största fara passivitet och ointresse. En sådan undflyende vägran är ”tom” i en mening då den tömmer de ständiga förbättringarna och demokratin på innehåll. Inte ens ett negativt motstånd finns att förhålla sig till. Karaktären Bartleby i Herman Melvilles klassiska novell med samma namn utgör ett exempel på denna sorts vägran. Bartleby säger inte »jag vägrar att göra det» utan det mer obestämda »jag skulle föredra att inte göra det». Han vägrar inget specifikt och föredrar heller inget alternativ. Han föredrar helt enkelt passiviteten, icke-deltagandet. Denna vägran blir därför mer absolut än det oppositionella motståndet då den inte är ett beslut om något, varken positivt eller negativt. Bartleby avstår.

Men är inte denna vägran suicidal? Är den inte lika tömmande och fragmentariserande av vad som skulle kunna bli en potentiell motmakt? Bartleby svälter till döds för att han till slut föredrar att inte äta. Det tycks vara ofrånkomligt att denna form av vägran tömmer alla parter i organisationen. Men är det nödvändigtvis något dåligt?

Smittor och kontroll

Det tog inte många veckor innan man kunde märka av att åtminstone mellanchefernas entusiasm har mattats av, framför allt på grund av det påtagliga ointresset och nonchalansen från oss på golvet. ”Ordning och reda” höll bara ett par veckor och snart var vi tillbaka i våra gamla rutiner. Inget händer på ”förbättringsmötena”. Försöket att engagera oss för företagets bästa kan i den här meningen alltså sägas ha misslyckats. Den intresselösa vägran har smittat av sig i hela organisationen. Som ett virus tär den på organismens immunförsvar. Den kan oftast hållas i schack, men mutationer sker i takt med de ständiga förbättringarna och den finns alltid där, beredd att bryta ut. Vad som dock kvarstår, och som är så nedslående, är att den tekniska offensiven likväl fortgår. Tekniken påverkas inte av mänskliga smittor.

Teknologierna finns överallt, i alla former. Jag talar om teknik i bred bemärkelse här. Via datorerna tilldelas vi arbetsuppgifter, hur lång tid vi har på oss, och där rapporterar vi vad som gjorts, hur lång tid det tog, var allt finns, etc. Robotar och CNC-maskiner är centrala i produktionen och det vi arbetar mest med. Till de som det går har det installerats utrustning som loggar arbetscykler, stopptid, stopporsak, etc. Dessa är dessutom uppkopplade på det interna nätverket och kan läsas av av flera personer, chefer och tidsstudiemän bland annat. Det är få – och blir allt färre – moment i produktionen som inte är beroende av någon form av teknik och med det noder i ett större kontrollnätverk.

När Marx i Kapitalet talade om hur maskineriets införande underkastade livets rytm till maskinernas rytm visade han inte bara hur det rent konkret gick till utan också hur våra medvetanden anpassades till rytmen. Mänskliga kroppar är dock sköra ting och teknifieringen har, i min erfarenhet, också gett upphov till flera smittor, av dem framför allt utmattningssmittan. Tekniken gör oss sjuka och utmattade. Smörj-, kylnings-, och rengöringsmedel ger oss huvudvärk, uttorkad hud, irriterade ögon, etc. Det konstanta bullret gör oss trötta, stressade och spända. Förutom den kroppsliga tröttheten kommer också den mentala och intellektuella tröttheten. Det hänger ihop med intensifieringen av arbetstiden. Chefer och andra som inte är aktivt delaktiga i arbetet på golvet talar gärna om hur “berikande” det är utmanande, tankekrävande och social problemlösning men verkligheten är att det inte finns något uttrymme för “kreativt tänkande” och “lek”: det finns ingen tid till det. Det finns bara tid till sådant när det går dåligt för företaget och beläggningen är låg; det vill säga “idealtillståndet” för mager produktion är en fantasi.

Pessimism

Vad jag har beskrivit här är min personlig erfarenhet och det är möjligt att den inte delas av andra. Den kanske låter överdriven men det är för att jag fokuserat på enskilda tendenser som jag anser särskilt viktiga, tendenser som bara är i vardandet. Det är min uppfattning att vi bara har sett början på denna utveckling.

Bartlebys vägran driver chefen nästan till vansinne innan han beslutar att flytta företaget till andra lokaler. Bartleby lämnas utanför, och hamnar till slut i fängelse. Verkligheten är, enligt min erfarenhet, lika hopplös som Melvilles berättelse, men en hopplöshet och praktisk pessimism som är destruktiv för hela arbete-kapital-relationen. Om det finns möjligheter till något uppbyggligt finns det i så fall utanför arbetsplatsen.

Läs även andra bloggares åsikter om toyotism, lean production, mager produktion, krigsmaskinen, bartleby, toyota, produktionssätt, melville, kapitalism, arbete

Från Konfliktportalen.se: Vida Latina skriver Fascism på riktigt, Baskien Information skriver Solidaritetsaktioner för de arresterade och fångarna, Björn Nilsson skriver Vem är förvånad …, Marlene Olsson skriver Hur hade situationen för sjukskrivna sett ut om sossarna haft makten?, Autonoma Kärnan om imperialism.