Jag har tänkt mig att i ett par inlägg skriva om de erfarenheter jag själv har av stadsdelsmotstånd i Södra Innerstaden i Malmö, främst som ett slags utvärdering av arbetet i Autonomt Motstånds Stadsdelsgrupp som pågick under de första åren av 2000-talet. I det här inlägget kommer jag främst skriva om varför vi drog igång och vilka våra influenser var, senare kommer jag mer fokusera på vad vi gjorde och samt ta upp en del konkreta erfarenheter av kvartersorganisering (som alltså inte är lika ideologiskt färgat och drivs tillsammans med grannarna). Förhoppningsvis kommer jag också att scanna in en del av de texter, flygblad och affischer vi producerade, t ex vårt informationsblad Info-214 (214 är alltså de tre första siffrorna i de flesta postnummer i området.). Jag svarar mer än gärna på frågor och hoppas texterna kan verka tankeväckande och inspirerande, kanske speciellt för grupper som Revolutionära Fronten och SUF, i och med att de kanske är nu där Autonomt Motstånd var 2001, men jag hoppas också att de som nu röjer i Rosengård eller Tensta inte är främmande för våra idéer om att ha bestämmanderätt i våra egna kvarter. Eller ockupantscenen heller för den delen. För de som befinner sig i Stockholm nästa helg så rekommenderar jag Stadskampshelgen på Tellus.
Från Göteborg till Malmö
Stadsdelsmotståndet tog sin startpunkt under sommaren 2001, det började strax innan EU-toppmötet men tog ordentlig fart när vi kommit hem igen. För mig och de jag jobbade med mest i och kring Autonomt Motstånd så blev kravallerna och den efterföljande repressionen och utdefineringen ingen enorm vändpunkt, utan snarare en bekräftelse på vad vi redan hade dragit för slutsatser: det var inte militansen i sig det var något fel på, utan vilka frågor vi hade riktat in den på. Det enda hållbara sättet att stå emot repressionen och var att ha ett folkligt stöd som gjorde att det var oacceptabelt att skjuta ner oss på öppen gata och fängsla oss, och det kunde vi aldrig nå om vi hela tiden engagerade oss i frågor som inte gällde arbetarklassens vardag. Denna ”vändning mot vardagen” kom att uttrycka sig genom främst två inriktningar, dels stadsdelsmotståndet och dels arbetsplatskampen (som jag skrivit om på många andra ställen så det utelämnar jag här).
Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det
Lite omständigheter…
Och det var lätt att se hur aktuellt det var med stadsdelsmotståndet, Malmö hade nämligen växt med över 25 000 invånare bara under 90-talet, samtidigt som det knappt byggts nya lägenheter, detta hade naturligtvis gjort att det var en mycket tuffare bostadsmarknad, med allt vad det förde med sig i form av diskriminering osv. Den stadsdel som många av oss bodde i, Södra Innerstaden, låg framförallt i skottlinjen. I Göteborg och Stockholm var det sedan länge så att arbetarklassen i stort sett var borttvingad från innerstaden, men i Malmö var det inte så då Malmö delvis är en förbannat fattig stad och köpkraften helt enkelt inte hade funnits. Ett par artiklar i Sydsvenskan klargjorde vad en del av fastighetsägarna hade för planer – de ville göra Möllan till ”ett nytt söder” – något som för oss var rena krigsförklaringen. Men av naturliga själv var det också omöjligt att genomföra snabbt, Södra Innerstaden tillhör fortfarande de fattigaste områdena i Sverige och fastighetsägarna var i många fall för små och oseriösa för att genomföra några större förändringar eller långsiktigare planer. Ägandet är väldig decentraliserat och det skulle innebära en fördel för oss.
”Stoppa lyxrenoveringen av Södra Innerstaden!”
Vi börjde med att dela ut ett par tusen flygblad mot lyxrenoveringar i området, och responsen innebar en omedelbar aha-upplevelse. Det märktes en enorm skillnad när vi faktiskt kritiserade ett problem som människor kände som något överhängande som gällde deras egen vardag, det var tydligt att vi träffat rätt. Hoten om att behöva flytta och att ”den fina staden” kröp närmare, butik för butik, kvarter för kvarter, var något som inte bara vi själva hade upplevt. De många diskussionerna med andra boende gav också andra infallsvinklar och vi stod delvis handfallna över responsen. Vi hade gått på någon (kanske delvis självodlad) myt om att våra åsikter var extrema och inte delades av folk i allmänhet. Andra aspekter var att vi fick diskutera med människor som hade andra erfarenheter och upplevelser när det gällde en del saker. Att unga autonoma känner sig trygga i ett område gör inte nödvändigtvis att pensionärer gör det och något förenklat kan man väl säga att ”Bilda arbetarmiliser” inte är något bra svar till en pensionär som är rädd för att bli rånad och faktiskt kanske känner sig tryggare av att se samma snutar som kanske trakasserar områdets ungdomar.
Badaktion – vi simmar in på Bo01
Vår första större aktion blev märkligt nog i en helt annat del av staden, nämligen i Västra Hamnen, det nybyggda mässområdet Bo01 där vi som bodde i Malmö inte ens hade tillstånd att vara om vi inte betalde inträde. Men kopplingar fattades inte, till stor del samma hyresvärdar som lät våra områden förfalla byggde nya, fina bostäder åt dom rika med pengar dom sugit ur oss. Som en extra spottloska i ansiktet subventionerade MKB (Malmös kommunala bostäder) sina lyxbyggen med 10 000 i månaden/lägenhet. MKBs (Malmö Kommunala Bostadsbolag – allmännyttan alltså) dåvarande vd och tillika moderaten Lars Birve kommenterade att alla vissa fick på i slum och mögel medan andra hade guldkranar på skethuset med orden ”alla barn springer inte lika snabbt”… Det svinet kan vara glad att han inte fick tillfälle att visa hur snabbt han kunde springa.
Med stiliga affischer på maskerade människor i badkläder och paroller som ”Flyttar de rika in i Möllan, flyttar vi till Bo01!” mobiliserade SKU, SUF-Lund och Autonomt Motstånd ungefär 70 pers i protest mot mässan, bostadsbristen och lyxrenoveringar. Med badringar och vattenpistoler (samt en uppblåsbar delfin) gjordes då försök till massplankning via havet. Vi kom upp på en pir men blev sedan inte insläppta av alla poliser som dykt upp. Aktionen hjälpte till att sätta frågorna på dagordningen och var därför viktigt, men det som senare skulle komma var ett mer kontinuerligt arbete i Södra Innerstaden, men det får ni läsa mer om senare…
badaktion
Förebilder, inspiration och organisation
Jag hade själv deltagit i diskussioner och läst om andra stadsdelar under min tid i Folkmakt, där artikeln Befria stadsdelarna! var lite av en utgångspunkt (en utgångspunkt som vi snart skulle passera i rasande fart när vi väl började jobba med frågan i praktiken kan tilläggas). Men även andra artiklar om t ex Hammarkullen var relevanta. Något annat vi tittat på var arbetet och artiklarna som brittiska Red Action och det näraliggande Independent Working Class Association (IWCA) hade utfört. De hade dock mer fokus på ”anti-socialt” beteende, något som vi inte uppfattade som lika akut när nu yuppiesarna stod för dörren.
På det stora hela ville vi i det läget vi var i starta en ideologiskt baserad grupp av aktivister, helt enkelt för att inte tappa vårt hårda klassfokus och perspektiv, det var kanske också beroende av att Möllevångsgruppen vid den tidpunkten inte sågs som ett alternativ, (de var rätt lama vid denna tidpunkt men har blivit bättre senare), de pysslade mest med att propagera för att folk skulle ta upp hundbajs efter sina vovvar och samarbetade okritiskt med fastighetsägare och butiksägare, något vi såklart såg som problematiskt och kortsiktigt. En annan anledning var att vi ville få bort det tramsiga fokuset på Möllevången som en ”unik” stadsdel, vi inriktade oss på Södra Innerstaden som helhet (alltså även Sofielund och Sorgenfri där de flesta av oss faktiskt bodde). Valet av Södra Innerstaden kom delvis också till som en konsekvens av hur en av våra potentiella motparter var organiserad. Södra Innerstaden är en geografiskt och administrativ enhet i kommunen, det innebar för oss att det var en lämplig enhet att jobba mot när det gällde eventuella nedskärningar i kommunal verksamhet (något som också inträffade senare). Det är med andra ord ett satans bra exempel på hur den tekniska och politiska klassammansättning samverkar.
Länkar: SKU har lagt upp affischer från badaktionen, och även rapporterat om det.
Folkmakt om Stadsdelsmotstånd i Hammarkullen
DN om Tensta.
Yelahs fotoreportage från badaktionen.
Malmö stads statistik-sida är en bra utgångspunkt för den som vill se hur Södra Innerstaden är uppbyggd mer demografiskt.
Konflikt: Jeppe om konst, AK om klassdefinition. Vardagspussel om superi.
Läs även andra bloggares åsikter om malmö, möllan, södra innerstaden, stadsdelsmotstånd, klasskamp, boende, gentrifikation
februari 17, 2009 at 11:31 f m
Bra grejer! Ser framemot fler texter. I Argentina blev just stadsdelsmotståndet en viktig del i upproret 2001 även om det dog ut efter nåt år i de flesta kvarteren.
februari 17, 2009 at 4:54 e m
Finns det fler bilder från aktionen? Det är ju sjukt tjusigt!
februari 17, 2009 at 7:04 e m
Herman: tackar! Lite OT kanske, men jag tror att i många av dagens städer (eller dagens situation allmänt kanske, är lite osäker) är det rätt komplicerat med massmobilisering kring stadsdelsmotstånd. Dels är det ganska svårt att kämpa framgångsrikt. Jag menar att det kanske är mest i kombination med andra kamper (arbetare och arbetslösa) som stadsdelsmotståndet kan bli riktigt stort, bara några tankar…
Hej och Hå:
Tack för frågan! För nu fick jag tummen ur och letade rätt på Yelahs gamla artikel med ett par bilder till:
http://yelah.net/articles/fotorep0813
Men annars finns det såklart en hel del bilder bevarade i diverse malmöitiska bankfack. Men på sikt ska jag fundera på att scanna in mer bilder – det fotades t ex väldigt systematiskt och koordinerat under 2000-2002 (vilket då resulterade i ett antal fotoutställningar, bl a med massa bilder från kravallerna i gbg.)
februari 19, 2009 at 8:17 f m
Organiseringen i vår stadsdel (södra innerstaden, särskilt möllevången) behövs mer än någonsin nu! Hyrorna höjs chockartat och det är inte pga av någon finanskris utan för att dom kan. Eller som Volyms hyresvärd formulerade det: ”det går ju bra för er så då vill vi ha en del av kakan”. Mat och dryck på i princip alla restauranger har höjts brutalt på bara ett år (vilket nästan uteslutande beror på hyresökningar), och det är ändå de som klarar sig bäst, om man jämför med bokcaféer som Röda Stjärnan som just stängt eller Glassfabriken som ständigt kämpar..
Nu senast verkar Sapla vara på väg ut: http://www.blocket.se/vi/20091811.htm?ca=23_11_s
Möllevångsgruppen är fortfarande lama och gör absolut ingenting. I den nuvarande styrelsen finns inte ens majoritet för att bostadsrätter är ett dåligt alternativ på möllan. Notera gärna att de har årsmöte 23 mars och söker folk till styrelsen…
Jag är engagerad i Möllevångsfestivalen (som är helt annan förening än Möllevångsgruppen), och vårt syfte är mycket större än att göra en festival. Tanken är att kultur är ett bra redskap att samla folk kring och att organisera boende och grannar utifrån de kontakter de får under festivalen, mot den utveckling av Möllan/Södra Innerstaden som annars ganska snart kommer att sluta i att kapitalstarkare krafter tar över.
Tanken med att hamra in ”av folket för folket” och att göra allt för att uppmuntra att ”allt är möjligt” är ju också att det ska kunna skapas en medvetenhet hos de boende här, som underlättar i organiseringen kring boendefrågorna…
Samarbete kanske?
februari 21, 2009 at 12:58 e m
214:
en tanke bara. ni tror inte att era kulturaktiviteter är en bidragande orsak till att möllan blivit så hippt att hyresvärdarna kan öka hyrorna och att dyrare krogar har råd att öppna? för 10+ år sedan var möllan mer eller mindre slummigt (med svenska mått mätt), nu är det malmös om inte sverige mest populära stadsdel. någon har lyckats jävligt bra med att marknadesföra området, och jag tror varken att det är hyresvärdarna eller malmö stad som gjort grovjobbet om jag ska vara ärlig. som sagt, bara en tanke.
februari 21, 2009 at 2:58 e m
214: jag är extremt positiv till organisering för att bemöta lyxrenoveringarna, men har själv lite tid. Hur det skulle te sig vet jag heller inte riktigt, men lärdomar av tidigare försök finns säkert att dra.
Johan – Nu känner jag mig tjatig, men en materialistiskt analys måste ta hänsyn till att malmös befolkning har ökat 23 år i rad, mellan 1987-2007 med 50 000 invånare. Från 230 000 till 280 000, jag antar helt kallt att det är fler än vad som får plats på Bodoni. Oavsett orsaker så sätter befolkningsökningen en extrem press på bostadspriser och hyror.
februari 22, 2009 at 9:10 f m
Jag tror faktiskt inte att förklaringen är så enkel, och som materialet måste man väl sätta dialektiken mellan ekonomiska och kulturella processer i samband med varandra? Min poäng är att det på vissa specifika platser trycket på bostäder har ökat som mest, och där tror jag södra innerstaden, och framförallt möllan, ligger i topp.
Om man tar en snabb titt på malmö stads egen statistik (finns på t.ex. biblioteket) så ser man att södra innerstaden har ökat sin andel högutbildade från knappt 20 % till över 40% på tio år. Detta beror såklart på Malmöhögskolan explosiva expansion, men det betyder också att 20% av de som bodde i området har flyttat någon stans (någon procent kan säkert förklaras med att fler personer i malmö skaffar sig en eftergymansiell examen nu än för tio år sedan). detta har INTE med befolkningsökning att göra, det har med att en grupp människor är på väg ut från stadsdelen och en annan på väg in. varför det är så kan man diskutera, men varumärket Möllan, laddat med sin alternativ kulturella stämpel, måste väl vara med i denna diskussion? till och med vår gode vän illmar har ju sagt att möllan måste bevaras som en alternativ stadsdel för att det bidrar så mycket till malmös image och är en resurs för hela staden (hittar inte artiklen just nu, men det var inte så länge sedan). jag menar inte att symbolen-möllan förklarar allt, men folk borde kanske reflektera över vad deras handlade får för konsekvenser.
sen tycker jag att bodoni liknelsen är ganska kass. om man kollar på alla nya uteställen och alla utbyggnader av gamla ställen som kommit de senaste 5-6 åren inom en kvadratkm från möllevångstorget så tror jag nog att det blir ett par tusen utgångplatser fler än de var (bara chokladfabriken och nya inkonst måste ju ökat möjligheterna att gå enormt). ändå är det alltid fullt överallt från 11 frammåt om man är i malmö en fredag eller lrödagkväll. så nog får det demografiska ekonomiska konsekvenser på samma sätt som kulturutbudet /nöjessektorns expansion fått demografiska konsekvenser. dialektik and shit.
februari 25, 2009 at 11:20 f m
Ja, det är just det du beskriver som är gentrifikation, ”att en grupp människor är på väg ut från stadsdelen och en annan på väg in”, och det är något som redan har börjat så klart.
Jag tror helt enkelt att små, billiga lägenheter (centralt belägna) överskuggar det kulturella utbudet med hästlängder, och det kanske är där vi har olika åsikter.
Sedan har Möllan varit ett slags krog/kulturellt center under hela tiden, det är inget som förändrats. Men det finns ingen direkt koppling till att lokalernas hyror höjs och om lägenheternas gör det.
Men min följdfråga blir också – vad ska man göra om man ser kulturen som ett stort problem? Smasha rutorna på Möllans Ost eller ha blockader utanför Tempo? Jag tror att man riskerar att hamna i ideologiska fallgropar om vad som är ”korrekt” kultur eller inte.
februari 27, 2009 at 7:08 f m
Jag vill verkligen inte måla upp nåra enorma skillnader mellan våra ståndpunkter, men jag tror verkligen att utgångskulturen är intimit förknippad med betydande förändringar i vad såväl med vad folk jobbar med som var pengar snurrar i ekonomin. Malmö stad har ju verkligen försökt att göra om sig till en ”service och kunskapsstad” och det är ju inget man bara kan stoppa – det är ju en strukturell förändring som är sammankopplad med globala och långsiktiga trender. Vad man däremot borde kunna stoppa är att arbetarklassen/den bit av arbetarklassen som inte pallar betala 4500 kronor för en ett-och-en-halva inte trängs ut ur innerstaden.
Problemet du lyfter kring HUR detta ska göras är ju intressant, och jag tror inte att det räcker eller ens funkar med lite destruktiv kulturkamp. Vem vill ha det sämre där man bor? Däremot tror jag att en stark, oregerlig och livlig arbetarkultur, gärna kopplad till en offensiv klasskampsrörelse, har möjligheten att vinna hegemonin i det offentliga rummet. Med andra ord, för att bevara innerstaden som en stadsdel för vanligt folk tror jag att vi måste vinna på andra områden först, och sedan förvalta dessa kamper genom att knyta dem till en stark närvaro på de platser vi råkar bo på (om det nu är s. innerstaden). Som det är nu är ju medelklasskulturen helt hegemonisk eftersom den allt mer integrerar och styr över andra kulturer. Visst finns det motsättningar, men hela hipster-scenen är ju beroende av att det finns ett litet skikt dödscoola heltids klubbkids som har råd att bränna 10 000 i månaden på rätt prylar/inträden/droger som kan se ner på en stor massa av fredagsklubbare som försöker vara lika coola. allt detta faller om andra kulturer, knutna till andra projekt, blir det dominernade och folk slutar bry sig.
bara för att klargöra, så menar jag inte att vi ska börja tvinga folk att röka rullcigg och supa sig fulla på folle i jesusparken – men när vi befinner oss i rörelse som klass tror jag att klasskultur uppstår, och att denna per definition måste utmana andras klassers kultursfärer. detta borde rimligtvis ske i största grad i gränsområden, som Möllan där folk möts över klassgränser på klubbar och caféer.
november 18, 2009 at 10:01 e m
Länkar till resterande delar i artikelserien:
Del 2:
http://kimmuller.wordpress.com/2009/02/24/stadsdelsmotstand-del-2-%E2%80%93-organisering-och-mal/
Del 3:
http://kimmuller.wordpress.com/2009/03/30/stadsdelsmotstand-del-3-boendepolitik-och-nedskarningar/