Vågar man gissa att du har ett längre medlemskap i SAP eller V bakom dig och att du gått en rad kurser där du tutats i det trams du nu försöker framställa som sunt förnuft (kontrasterat mot anarkistiskt tokeri).

Jag har fan aldrig träffat någon som hyst en genuin tro på den första arbetarrörelsens metoder, och som inte samtidigt gått en rad kurser givna av samma arbetarrörelses formella organisationer (SAP, LO, V, UV). Med andra ord en jävligt liten del av arbetarklassen, då dom allra flesta inte springer på byråkratmöten dagarna i ända.

Trist att detta inlägg blev personcentrerat – men det kan inte hjälpas då det alltid kommer sossar och framställer sin smörja som den typiska arbetarpositionen, när det i själva verket är nåt som ältas på byråkratmöten av olika slag som har mycket kort räckvidd.

Samtidigt ser man till att begränsa STREJKEN genom att undvika öppen konflikt med motparten och använda reglerna om “samhällsfarlighet” för att bakbinda vårdförbundet.

(Intressant är hursomhelst att strejkerna bryter ut i de BRANSCHER som alltmer utsätts för en toyotistisk och postfordistisk organisering av produktionen: slimmad produktion osv.)

Vem menar inte att det i sak handlar om vilka man tar ut i strejk, när och varför? (osv.) Kan det exempelvis inte vara så att vårdförbundets medlemmar, vilket visades på kongressen, inte har tillit till ledningen, åtminstone var man eniga om att buden var för dåliga.

I det här fallet är det antagligen så att arbetsgivarna kommer att trötta och vänta ut strejken, låta dagarna gå och nyttja det faktum att man inte behöver betala lön. Samtidigt ser man till att begränsa gränsen genom att undvika öppen konflikt med motparten och använda reglerna om ”samhällsfarlighet” för att bakbinda vårdförbundet.

***

Under många perioder, inte minst i Sverige, är det de vilda strejkerna som garanterat och burit upp fackens förhandlingsutrymme trots att dessa strejker ofta initierats mot fackens politik, det finns massor av exempel, speciellt på 60-, 70- och 80-talet. Ja, de flesta strejker under 1970-90-tal var vilda. De var ungefär tio gånger fler än de fackligt sanktionerade strejkerna. Flertalet av dessa var små och kanske retrospektivt
kan uppfattas som symboliska, men det är helt felaktigt. Strejkerna bar upp fackens och hela vänsterrörelsens handlingsutrymme,
det var exempelvis under denna period som LO lanserade sitt förslag om löntagarfonder, som man kan tycka vad man vill om, men det är ett tecken på att utomfacklig klasskamp skapar handlingsutrymme för hela vänstern. Klasskampen radikaliserar och stärker arbetets autonomi. I tider av stiltje, sedan nittiotalet, så sätter vänsterister istället sin slant på representation och ledning… löjligt och förvånansvärt ohistoriskt. (Eller så analyserar man det som att det är vänstern som burit upp klasskampsvågen på 60- och 70-talet, istället för tvärtom, vilket också måste sägas vara helt ohistoriskt: i Frankrike var det en konservativ regering 1968 exempelvis.)

***

Vore intressant att analysera strejkerna inom offentlig sektor på åttiotalet, i samband med avtalsförhandlingarna 1985 gick 20,000 TCO-S-anslutna tjänstemän i strejk i 16 dagar. 9000 läkare och andra kommunanställda akademiker strejkade i 18 dagar 1985 och samma år tog KTK (Kommuntjänstemannakartellen) och TCO-S ut 36,000 medlemmar i strejk. Konflikten varade i 13 dagar men följdes av flera mindre, både vilda och fackligt sanktionerade strejker inom den offentliga sektorn. Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) tog 1988 ut ca 40,000 medlemmar i en 14 dagar lång strejk. Den sista större konflikten under 80-talet skedde bland SACO-anslutna lärare vilka strejkade i drygt tre veckor 1989.

90-talet har inneburit en återgång till ett mönster som liknar arbetsfreden under efterkrigstiden, intressant är att de riktigt stora konflikterna varit inom offentlig sektor. 1995 utbröt en knapp månad lång strejk bland 11,000 kommunalarbetare och 5000 medlemmar i SKTF (Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund). 1999 strejkade 15,000 bussförare i februari och mars. Där slogs man bland annat för rätten till pauser. Sedan kom då kommunalstrejken den 23 april till den 28 maj 2003, där totalt 83,000 strejkade, men det är de stora konflikterna som skett, vilket måste sägas vara en hård tillbakagång, speciellt om vi tar hänsyn till vad dessa strejker de facto utmynnade i. (Intressant är hursomhelst att strejkerna bryter ut i de strejker som alltmer ustätts för en toyotistisk och postfordistisk organisering av produktionen: slimmad produktion osv.)

Strejkerna är dessutom fortfarande få till antalet, det verkar därför som om vi tjänar på många strejker, även om de är små, den svenska arbetarklassen var ”fransk” fram till nittiotalet, vilket utmynnade i vänsterpolitik. Göran Perssons, Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts nyliberalism möjliggjordes av strejkvågens sammanbrott, vilket också, förstås, försvårar framtida kampformer (eller de tar sig snarare andra uttryck).

Antagligen skulle man tjäna på vilda strejker inom vården nu, precis som man verkar göra i Danmark. Håller dock förstås med om att det är meningslöst att ropa på symboliska strejker (just symboliska och tandlösa strejker/fackförbund brukar dock motivera till vilda strejker), men det görs väl inte heller. Rimligtvis bör man istället sätta vårdupproret i relation till strejken, för att finna en parallell.

Som avslutning bör man väl också vara tydlig med att man i det här fallet antagligen också bör vara mer tveksam till Vårdförbundets ledning än på mycket länge, emedan kongressen blev tvungen att köra över ledningens dåliga bud. Det visar på en reell konflikt inom fackförbundet, att blunda för det är bara naivt och omöjliggör en fungerande taktik och strategi.

”Uppenbarligen går det ju att bygga upp tillräckligt tryck på förbundsledningarna för att få strejka ändå.”

och

”Men att köra “håhåjaja, förbundsledningarna tillhör EGENTLIGEN en annan klass”-argumentet är faktiskt inte alltför konstruktivt, utan syftar bara till att rättfärdiga en uppgiven “lika bra att symbolstrejka vilt” linje som i sin tur inte ger ngt resultat.”

Om vi tittar på ditt första påstående så berör Vårdförbundets krav lön och arbetstidsreglering. Ingenstans framförs krav mot att motverka omorganiseringen av vårdproduktionen genom Lean Produktion (alltså inga nyanställningar istället högre arbetsbelastning på de sjuksköterskorna som är anställda för att möta det högre vårdbehovet). Så trycket på förbundslednigen är inte tillräckligt, men det finns.

Agående att vilda strejker är ”inte ger resultat” och är ”symbolhandlingar” så kan vi bara titta över sundet mot Danamrk. Innan deras vårdetrejk som inleddes nu, så genomfördes flera vilda strejker redan förra hösten som tvingade FOA och Sundhedskartellet att ytterligare utöka sitt varsel till att omfatta fler vårdarbetare (antagligen med resonemanget att de hade strejket vilt ändå). Ju fler som är ute i sympatiåtgärder och i strejk ökar ju chanserna för att vinna, eller anser du inte det?

Vilda strejker har även historiskt varit det bästa sättet att uppmärksamma hela sin arbetssituation på (inte endast lön och reglerad arbetstid). Titta tex. på gruvstrejken 69 och paroller som ”Vi är människor inte maskiner”. För vad spelar det för roll om vi får högre lön och reglead arbetstid när den allt högre arbetsbelastnigen (genom bla. Lean Production) knäcker våra ryggar?

Jag är inte anarkist.

Men annars ställer du så klart rätt frågor i förhållande till strejken såsom ”Hur tillfogar man motparten största skada till minst kostnad för en själv?”

Varför skulle slutsatsen inte kunna vara att man inte alls behöver strejka vilt? Uppenbarligen går det ju att bygga upp tillräckligt tryck på förbundsledningarna för att få strejka ändå.

Om nu det är det viktiga.

Själv tycker jag det viktiga är att analysera och kritisera ex Kommunals strejk 2003 för att den rent strejkstrategiskt var så uselt skött. Och att nu titta på VF-strejken utifrån faktorer som att avtalskonstruktionen riskerar göra strejken kontraproduktiv.

Men att köra ”håhåjaja, förbundsledningarna tillhör EGENTLIGEN en annan klass”-argumentet är faktiskt inte alltför konstruktivt, utan syftar bara till att rättfärdiga en uppgiven ”lika bra att symbolstrejka vilt” linje som i sin tur inte ger ngt resultat.

I sak och i detalj: vilka tar man ut i strejk, när och varför? Hur tillfogar man motparten största skada till minst kostnad för en själv? Hur säkerställer man i avtalet att det inte finns några bakvägar och trixutrymme för arbetsgivarna?

DÄR är frågorna att ställa sig. Strejken är f-n ett alltför viktigt vapen för att kastas bort av vare sig slappa förbundsledningar eller symbolhandlingskåta anarkister.

PS1. Kolla ILWU och hamnlockouten i USA 2002. Facket satt fullt medvetet och beräknande på arslet och bara väntade ut de koleriska arbetsgivarnas skalle i väggen. Funkade alldeles utmärkt, där och då. DS.