april 7, 2008
Fordismens förmodade död och undersökningens återkomst
Posted by kimmuller under Jobb, Längre artiklar | Taggar: arbete, fordism, gilles deleuze, kommunism, kris, marxism, postfordism, riff-raff, Théorie Communiste, toyotism |“Toyotismen ersätter med ojämn hastighet den tidigare produktionsmodellen, fordismen.”
Kämpa tillsammans!, 1998
Jag läste nyligen en text av Aufheben ur senaste Riff-Raff och fick lite av en aha-upplevelse. Debatten som förts i Sverige har, till stor del, handlat om vad Théorie communiste tycker och inte tycker, vad de säger eller inte säger. Jag säger inte att det inte är intressant, för det är det, men det är ännu intressantare att försöka svara på de frågor deras teorier ställer upp. Att låta diskussionen handla om nya begrepp är djupt orättvist, för frågan gäller i huvudsak om klassrelationer och produktionsförhållanden har förändrats på ett radikalt sätt, eller inte, och därav också om nya begrepp är relevanta eller ej.
Så mitt lilla strå till den teoretiska stacken får i nuläget bli en del tankar om fordismens förmodade död, samt en del annat om arbetslivet. Jag har själv tidigare påstått (och läst satans många andra) att fordismen är så gott som död och ersätts av toyotism eller post-fordism. Men jag har börjat tvivla. Jag kan inte prestera nån undersökningen över som visar exakt hur fallet är, men som titeln syftar på menar jag att vi ska fortsätta undersöka våra jobb och arbetslivet i stort, för att kunna dra slutsatser och bättre kunna göra motstånd.
“Kommunerna har även börjat experimentera med arbetsledning på plats på boendena och upphöjning av lojala vårdare till förmansposition. Alltså börjar kapitalet föra in fordismens hierarkier och kontrollmekanismer i den toyotistiska verkstaden.”
Förenade Vårdare, 2007
Förenade Vårdare går på ett suveränt sätt igenom hur produktionsförhållandena har förändrats inom vården, från fordism till toyotism och nu på väg tillbaka, och jag tror att det gäller stora delar av tjänstesektorn. Hur det ser ut i industrin har jag sämre koll på. Men mycket pekar på att fordismen är på väg tillbaka med stora kliv in i tjänstesektorn. För mig som jobbar i restaurangbranschen ökar kontrollen mer och mer, men inte så mycket genom närvarande chefer som genom att kontrollmekanismer byggs in i maskinerna; vi har nu ugnar som “minns” när vi använde dom och på vilket sätt. Gratistidningen Metro hade nyligen en serie artiklar som visar hur övervakningen och detaljstyrningen av de anställda ökar. Stämpelklockor är på väg tillbaka, hemtjänsten ska ha GPS på sig, anställda ska ha “uppförandekoder” osv. För att citera Kurt Junesjö ur Metros serie om bevakning på jobbet:
– Det är ingen skillnad på svinen på en svinfarm och människorna på en fabrik. Arbetsgivaren har samma rättigheter att kontrollera dem.
Flexibelt för vem?
En av mina bekanta jobbar som revisor, det tyckte jag lät lite lyxigt först. Tills han beskrev arbetet med att de sitter i kontorkuber och skriver i siffror på löpande band. Delvis tyder det på att en del jobb håller på att proletariseras och delvis pekar det bort mot en toyotism/postfordism. Flexibelt och problemsorienterat är det ju knappast.
Bara för att det är så kul att spåna ska jag hoppa över till en del andra begrepp som hänger ihop med att förstå produktionsförhållandena. Man brukar säga att postfordismen inte begränsar arbete till arbetsplatsen, att gränsen mellan arbete och fritid blir allt mindre relevant, stämmer det och vilken vikt lägger vi i så fall till begrepp som kontrollsamhället, allmänt intellekt och immateriellt arbete?
“Arbetslinjen är således sedan dess uppkomst en politik för att inpränta individens skyldighet att försörja sig själv genom belöning av arbetsvilja. Ett belönande som förstärker det faktiska tvång till arbete som den kapitalistiska ekonomin vilar på. Det kan därför tyckas märkligt att arbetslinjen ansetts nödvändig under nästan hela moderniteten i Sverige emedan möjligheten att leva utan lönearbete är och har varit försvinnande liten.”
Arbetslinjen, regeringen och brytningskraften: André Gorz in memoriam (1923 – 2007), Mårten Björk
Jag menar att om det är rätt som Marx säger i Fragmentet om maskiner att denna nya kapitalism:
“(så) blir skapandet av verklig rikedom mindre avhängigt av arbetstiden och kvantiteten använt arbete, än av [...] vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg” så väcker det inom mig frågan om – vad fan gör vi på jobbet, och varför är den svenska regeringen så förbannat intresserade av att vi är där? Ett tänkbart svar är naturligtvis att vi inte är på jobbet för att producera mervärde utan att poängen med arbetet är att disciplinera och kontrollera oss. Men för min del kan jag inte se att det stämmer, jag har jobbat på bl a restauranger, tryckeri och bageri samt varit instängd på AMS vuxendagis och menar att det finns en klar skillnad mellan arbetsplatserna kontra vuxendagis. Att säga att vuxendagisen har som funktion att hålla mig instängd, disciplinerad och reproducera min arbetskraft är ingen överdrift. Men på jobbet är det väldigt relevant vad jag sysslar med, all övervakning och kontroll talar också för det. Poängen med “bevakningen på jobbet” är inte bara att vi ska vara där utan också att faktiskt producera. Att se kapitaliet som en stor vampyr som bara suger i sig levande arbete från samhällsfabriken är lite rolig, men jag tycker helt enkelt den inte stämmer så värst bra. Därför är jag också en smula tveksam till begreppet “kontrollsamhälle”.
Det Kristeoretiska Monstret
Gilles Deleuze skriver i sin suveräna och närmast profetiska text “Postskriptum om kontrollsamhällena” att det pågår en generaliserad kris i alla inspärrningsmiljöer; fabriken, fängelset, sjukhuset, skolan, familjen. Frågan det väcker hos mig är såklart om det stämmer eller inte. Nu har jag naturligtvis inte levt i samma samhälle som Gilles, han dog 1995 och skrev väl det minst tio år tidigare, men om de befann sig i kris då har jag svårt att se att de inte skulle rehabiliterat sig ganska bra. Eller är det helt enkelt så att vi befinner oss i ett konstant kristillstånd? Olle Rossander skriver i Japanskt Ledarskap att “i den moderna japanska ekonomiska historien har Japan visat sig fungera som bäst när krisen är som djupast. (…) Det är i kriser “Japan Inc” lättare än annars fått människor att ställa upp för Japan och för Företaget”. Kanske ligger det något i det hans säger och jag tänker spontant på den populistiska högerns hysteriskt uppskruvade tonläge.
Var är vi på väg?
När jag läser igenom det jag skrivit hittils framstår det lite som jag tycker att det inte är någon skillnad på dagens Sverige och det vi hade på 30-talet. Så är det inte. Fordismen har haft en kris, framtvingad av militanta arbetarkamper. Fordismen tvingade fram de starka arbetarkollektiv som försatte den i kris, men i dessa arbetarkollektiv fanns också fröet till vad som krossade dom. Jag läste nyligen en text från 1948 (har faktiskt glömt vem som skrev den) där författaren avslutar med att säga att en av dagens och framtidens viktigaste frågor är “Demokratiseringen av arbetslivet”. Jag blev förvånad, vem idag skulle tro att det är möjligt med något sådant. Det som krossade arbetarkollektiven var inte demokratisering av arbetslivet, snarare detta kravs verkliga slutsats – demokrati underställd arbetet. Men då frågan jag ställt är om fordismen är på väg tillbaka blir en naturlig följdfråga av det om arbetaridentiteten och arbetarkollektiven också är det? Själv tror jag inte de är på väg tillbaka på det sätt de fanns tidigare. En intressant sak är det senaste vårdupproret (inspirerat av de finska syrrorna kan man tänka) där man inte hotar med till exempel strejk utan med att säga upp sig och flytta – förvisso en kollektiv aktion när det sker i tusental, men inte en aktion som sker i gemenskap. Var och en agerar för sig själv. Söndagens strejk i Egypten kanske pekar på nåt liknande, med hjälp av facebook och sms organiserar man en strejk (och innesittar-dag) där man helt enkelt stannar hemma. Återigen kollektivt men utan gemenskap.
Slutkläm
Jag är medveten om att detta inlägg varit ganska spretigt och fyllt med svåra ord, en del av dessa kan man hitta på krigsmaskinen.se eller aktipedia.org. Egentligen är inte begrepp så värst svåra i sig, de behandlar vår vardag vill jag hävda. När det gäller spretigheten får jag hoppas inlägget kan fungera som ett diskussionsunderlag, det var i vilket fall som helst tankar jag var tvungen att få ur mig.
Min text om hur kommunisering syns i vardagskamper: Vi ville spela fotboll
Tyckte du det här var Intressant? Klicka då på länken så uppmärksammas artikeln mer och fler läser den.
Läsvärt: Ohyra, Bola de fogo spinner vidare om MLK jr och arbetares skötsamhet.
Konflikt: akuhujan om objekt och subjekt, Syrran om sexrevoultion, autonoma kärnan är flitiga. Slutstadium om rockborgen
Läs även andra bloggares åsikter om kommunism, riff-raff, marxism, theorie communiste, gilles deleuze, fordism, postfordism, toyotism, arbete, kris
april 7, 2008 at 11:33 pm
“Poängen med “bevakningen på jobbet” är inte bara att vi ska vara där utan också att faktiskt producera. Att se kapitaliet som en stor vampyr som bara suger i sig levande arbete från samhällsfabriken är lite rolig, men jag tycker helt enkelt den inte stämmer så värst bra. Därför är jag också en smula tveksam till begreppet “kontrollsamhälle”.”
- Är det inte så enkelt som Harry Cleaver skriver i Att läsa Kapitalet poltiskt, att social kontroll och mervärdesförmeringsprocessen är två sidor av samma mynt?
Guskelov!
Har folk verkligen haft tid att bråka om sånna saker genom tiden.
/ En som slår sig för pannan varje gång hen hör talas om konflikten mellan TC och Aufeben…
april 8, 2008 at 8:38 är
Åh, vilken intelligent kommentar! Kan du inte utveckla vad det är för diskussion mellan TC och Aufheben som tagit upp så mycket tid som borde lagts på den ack så framgångsrika arbetarkampen? Du verkar ju vara insatt, citerar djupsinnigheter från Cleaver och allt.
april 8, 2008 at 6:59 pm
don q: Din mamma kan utveckla diskussionen mellan TC och Aufheben som tagit upp så mycket tid som borde lagts på den ack så framgångsrika arbetarkampen…
Jag har helt enkelt bättre saker för mig, som av äta, skita och sova.
Godnatt!
april 8, 2008 at 10:16 pm
Exempel på fordismens återkomst är ju också när man “kvalitetssäkrar vården”. Fler kontrollstationer införs som ska signeras (ni ska bara veta hur mycket vi ska signera på en dag; allt från medicin till torka av diskbänken), men utifrån mig själv så skulle jag säga att den klassiska fordismen har fått sällskap av något som brukar kallas för “den lärande organisationen”. Allt jidder om kärnkompetens och skit kommer därifrån.
Något som den fordistiska produktionssättet saknade var självdiciplinering. När man betonar att organisationen är en “lärande organisation” så påför man automatiskt en tanke om kompetens och tanken att kunskapen för organisationen framåt (jmf skolans kunskapsmål) och inte arbetet t ex nu har man fått för sig att man helst bara ska anställa utbildade undersköterskor i vården trots att man gör samma sak som det som kallas vårdbiträden(dvs för att få fast anställning måste man bli undersköterska, övriga förpassas till vikariehelvetet). och man underplanerar konstant personal så att om någon sjukar sig drabbar det resten av personalen, gör du det tillräckligt många gånger så blir det ett jävla liv.
Kombineringen av osäker anställning, individuell lön, kompetensbelöning, konstant underplanering av personal och fordistiskt arbete skapar en himla självdiciplinering. Folk som jobbar som t ex säljare där man kan arbeta sig upp till en chefsposition läser alla möjliga konstiga kurser på högskolan och går till jobbet fast man är sjuk för drömmen att kanske äntligen bli förman, eller helt enkelt för att få en vettig lön.
Tack vare att kompetens ses som en investering så ser man inte hur man förlänger sin arbetsdag från 8 timmar till 11. Pluggandet lönar sig aldrig utan blir en nödvändighet för att hänga med och helt plötsligt har arbetsgivaren avskaffat åtta timmars arbetsdag utan att ge mer betalt.
april 9, 2008 at 7:00 är
cvalda:
Intressant och så ska man nog förstå “toyotismen” och liknande “postfordistiska” system, inte nödvändigtvis som något som ersätter de äldre systemen helt och hållet, utan snarare handlar det om ett konstant förfinande av de tidigare kontrollsystemen.
Nu inför man mager produktion, en teknologisk offensiv, just-in-time-system och målstyrning, vilket väl på sätt och vis måste ses som förfinade fordistiska tekniker.
Om man tittar på de olika teorierna som behandlar övergången till “postfordismen”, så kan man nog ganska ofta koka ned dem till ett sätt att värdera och utveckla det variabla kapitalet, alltså arbetskraften. Allt detta teamwork, alla dessa tävlingar, lean production osv, det syftar ju till att
att minimera raster, vänskap och olika former av “anti-produktiva” logiker som uppstår under arbetsdagen.
Det är kanske mer intressant att se “postfordistiska” tekniker som en form av personalpolitik än som genomgripande förändringar av arbetet, bland annat eftersom de stora fabrikerna, fordismens fabriker, finns kvar men i andra delar av världen. Frågan om global arbetsdelning borde därför komma upp här. Det nya är väl då att tjänstesektorn alltmer proletariseras och att man inför nya kontrollmekanismer där, men är det verkligen fordistiska sådana? Inom vården känns det som man verkligen kan jämföra med toyotismen;
1) man har en nästintill korporativ lojalitet med företaget (det utmanas dock förstås, men jag tänker på vårdförbundet och de andra facken), det är svårt att bryta relationen med brukaren osv.
2) magerproduktion genomsyrar ju vården alltmer
3) produktionen decentraliseras
4) man använder sig av tekniker för ökad kontroll, ex. stämpelklocka och dylikt.
(det var bara något snabbt)
Det intressanta med självdisciplineringen är väl att det är arbetsgivarna som ständigt måste producera den, genom olika former av jippon och dylikt, men också just genom mager produktion, det vill säga underbemanning. Jag tror att Kim har rätt därför, “krisen” är det nya. Fordismen har ersatts med något som liksom endast pekar bortom fordismen men som inte når ett helt annat system (och som inte heller söker ett sådant). Själva omstruktureringen är det nya och omstruktureringen produceras hela tiden genom att en form av kortsiktighet ersatt de tidigare mer “visionära” målen för produktionen, vilket väl också visas genom just-in-time-system och dylikt. Tänker också att allt detta är relaterat till att fler (?) företag idag är aktiebolag, ja, hela accelererandet av det fiktiva kapitalet.
Måste dock till jobbet nu…
Undertäcket: Min kära mor vet nog tyvärr lika mycket om debatten mellan TC och Aufheben som du; ingenting följaktligen.
april 9, 2008 at 9:57 är
Anonym: Bra, då slipper jag diskutera det med henne. Jag undrar bara en sak, vad gör att vi måste diskutera dessa saker i evigheters evighet?
Alla dessa böcker och skrifter, är det inte dags att vi erkänner det som ett intresse vid sidan av politik, lite som bordtennis, kampsport, eller nåt annat tidsfördriv?
Dock inte menlöst
april 9, 2008 at 10:56 är
Cvalda: Intressant kommentar, påminner mig om att jag inte har länkat till dig än.
Just en arbetsorganisation som gör det nästintill omöjligt att maska och driver upp tempot breder ut sig mer och mer, och att det hänger ihop med resten av våra liv med hög arbetslöshet och minskad välfärd blir väldigt tydligt.
I restaurang och storkök är den en del “signerande” också (hur många gånger per dag pratar du om förresten, får intrycket av att ni har mer). Vårt signerande är ofta beslutat på regerings- och EU-nivå i det som heter Egenkontrollen, alltså att vi ska kolla temperaturer på allt hela tiden. Man säger att det är av hälsoskäl men det verkar ha sitt ursprung i USA där man inte ska kunna bli stämd för t ex matförgiftning - man vill kunna hitta exakt vilken arbetare som gjort fel. Det finns en klar repression inbyggd i det här som är väldigt tydligt t ex för budförare - buden får inte köra för fort och får betala böter själva (eller får sparken) om dom syndar, samtidigt som dom har körscheman som inte är fysiskt möjligt att hålla om man håller lagstadgad hastighet, cute.
april 9, 2008 at 11:07 är
Glömde en bit - jo, just detaljstyrningen av städningen i Egenkontrollen är ganska typsikt fordistisk menar jag. Det är inget flummig mål om att det “ska vara rent och snyggt” utan exakta gradantal som olika rätter ska ha och hur ofta taket ska skrubbas eller ugnen göras rent. På det stora hela innebär det mer arbetsuppgifter.
Till Undertecknamn:
För dig må det vara ett fritidsintresse, men hur olika produktionssätt förändras och vilka managementstrategier som använts är extremt konkret i min vardag. Men på sätt och vis skiljer det sig från politik, det handlar mer om ekonomi.
anonym: Jag tror inte det huvudsakligen handlar om personalpolitik, jag tycker det är väldigt konkreta förändringar i verksamheten (som ibland också gäller personalpolitik).
Visst handlar det om ett ständigt förfinande, och vi måste också ständigt förfina vårt motstånd!
april 9, 2008 at 12:12 pm
Kim: Bra svar!
Diskutionen tycker jag är svår att ta såhär nu när jag är under attack från diverse osynliga, men jag skulle fortfarande vilja ha svar på frågan om vad du tycker om Cleavers teori, löser inte den ut knopen på det jag citarade ur din text?
peace
april 9, 2008 at 6:39 pm
kimmuller: usch, jag jobbade en sväng i kök för några år sedan. Egenkontrollen fick mig att vilja göra harakiri. (för övrigt har vi massa egenkontroll inom vården också, vi tempar mat när dem kommer från köket, vi tempar varuleveranser osv sedan signerar vi allt från mediciner, till tandborstning, till avföringslistor, till byte av disktrasor, ja du fattar, s å jävla mycket) Men det handlar ju om att standisera köken och på så sätt göra personalen utbytbar men också mobil i sken av kvalitetssäkring och kompetenshöjning (alla får åka på livsmedelshanteringskurs, jippie liksom).
anonym: sedan så har ingen i vården korporativ lojlitet med företaget (vad jag har upplevt), oftast tycker man chefen fara flyga och man bryr sig väl om brukarna men kanske inte riktigt i samma grad som personliga assistenter gör. Eftersom personalplaneringen är som den är, tvingas man till lojalitet, i alla fall med övriga arbetskamrater så de inte får jobba ihjäl sig. Och den på vårat jobb som känner någon slags lojalitet med chefen och sparkraven är utsatt för ganska hårda sociala repressioner från arbetsgruppen.
vårdförbundet är fackföreningssatan, dem ska man inte lite två sekunder på trots att dem så behjärtansvärt vill höja sjuksköterskornas löner eftersom man samtidigt går i spetsen för individuell lön.
Sedan tror jag att ska man ge sig på managementterorier och hur de används så ska man vara medveten om att mangementteorier diskuteras inte längre i form av “post-fordism” eller “the six sigma way” utan man har egentligen brytit ner det till fyra perspektiv att se på organisationen: Strukturellt, Human resorce, Politiska (maktspel är det som avses) och det symboliska. Dessa perspektiv kompletterar varandra bla bla bla, lite av allt är bra i en organisation, bla bla bla.
det strukturella perspektivet handlar om att se hur företagets struktur bidrar till problem, HR är lite sådär mysflummigt: arbete ska vara meningsfullt, inflytande, demokrati. Ett politiskt perspektiv handlar om se hur maktrelationerna i ett företag skappar förutsättningar för bla bla. och det symboliska perspektivet handlar om vikten av “stora berättelser” kring företag (jmf Ikea & ingvar kamprad), att man har vissa ritualer på jobbet som skapar samörighet & annat hippietjafs.
Och om företagsledare blandar och ger lite av de här “perspektiven” är det nog svårt att endast kunna klassa ngt som postfordistiskt eftersom arbetet organiseras inte på samma sätt enligt ETT framgångskoncept. Däremot är enklare arbeten (läs:arbetarklassen) i högre grad utsatt för löpandbandet-tänk än något demokrati-och-blommor-på-arbetsplatsen-så-att -dem-gillar-företaget-tänk.
april 9, 2008 at 7:33 pm
cvalda: nej, det har inte jag heller upplevt på de jobb jag haft inom vården, men jag tänkte, som jag skrev (?), på fackföreningarna och kanske speciellt på vårdförbundet. där finns det en korporativ trend, minst sagt. vi har samma inställning där alltså, håller speciellt med dig om att det är underbemanningen och personalhanteringen som tvingar fram “lojalitet”.
men för att fortsätta med min liknelse, så tror jag att det även var fallet i fabrikerna i toyota där toyotismen utvecklades. den toyotiska organiseringen hade ju som grundprincip dels att ha en konstant krisorienterad personalpolitik som just tvingade fram lojalitet, dels att säkra att fackföreningarna var lojala mot arbetsköparna. på detta sätt skapade man strukturer för självdisciplinering. dessa strukturer kan sedan begagna sig av äldre, mer fordistiska metoder, precis som du skriver.
kim müller: jo, men kan man inte se att de försök att organisera arbetet som kom “efter” fordismen är inriktad på en mer direkt organisering av det variabla kapitalet. gränsen är förstås flytande, för självklart handlade även fordismen om att organisera arbetet och inte bara fabriken (en falsk uppdelning förvisso), men det nya med toyotismen är ändå försöket att använda tekniken på ett sätt som gynnar det man kallar för “målstyrning”.
när man därför för in fordistiska principer, som “löpande band principer” o.dyl., gör man det ju ofta på ett toyotistiskt sätt, alltså man har fortfarande en ganska slimmad och mager produktion o.dyl. man använder därmed disciplinerade åtgärder för att skapa kontroll, om man ska använda deleuzes termer.
tänk på ett system som ISO 9000, den standarden handlar ju om att standardisera kvaliteten på arbetet som utförs och det kan man ju tycka är en “fordistisk” princip, men den är väl också, som jag förstått, relaterad till de förändringar som kom med toyotismen. med andra ord handlar det också om att föra in en princip som genom disciplin och “fordistisk” övervakning skapar kontroll och “toyotistisk” självdisciplin.
april 9, 2008 at 7:54 pm
cvalda:
jag tror jag var lite otydlig, min poäng är att toyotismen i egentlig mening aldrig ersätter fordismen utan snarare realiserar och förfinar fordismens principer. om fordismen, mycket förenklat, utgår ifrån att förvandla människor till maskiner, handlar ju, som bekant, toyotismen snarare om att utnyttja arbetskraftens påhitt och kreativitet. men man gör det förstås inte genom “demokrati-och-blommor-på-arbetsplatsen” utan främst genom en mager produktion. i vården blir detta mycket tydligt, här är det ju oerhört viktigt att arbetarna agerar och det snabbt (och efter eget kunnande). därför handlar det också om att tvinga fram ett konstant tryck som pressar fram maximal arbetsinsats från arbetarkollektiven. metoderna för att utföra detta, för att få arbetarna att agera “påhittigt”, kan dock vara mycket “fordistiska”. därför är det nog, som du skriver, vettigare att tala i termer av de olika former av managementterorier som utvecklats. kanske just för att det inte handlar om ett tydligt brott utan om ett förfinande av principer.
april 10, 2008 at 8:22 är
Undertäcket:
Så här tänker jag om Cleavers åsikt - man måste fråga sig vad poängen och syftet med den sociala kontrollen är, som jag ser det är det inte “upprorsbekämpning” utan att reproducera arbetskraften - den sociala kontrollens slutgiltiga mål är också värdeförmeringen. Att vi ska fortsätta att vara arbetare i den sociala relationen som kapitalismen innebär.
Vet du förresten på vilka sidor Cleaver skriver om det här? Ska kolla lite närmare själv på vad han skriver tänkte jag.
Cvalda: Har du några lästips om Six Sigma Way? Mina kunskaper i management är en smula sporadiska. Har liksom fångat upp lite smulor här och var från konsulternas dignande bord…
Och så en teaser - kommer i dagarna publicera en text från en webbutvecklare som beror en del av de här frågorna, speciellt då hur möjligheterna och omöjligheterna för motstånd ser ut i den branschen.
april 10, 2008 at 10:33 är
Det du ska läsa om du vill ha någon aning vad dina chefer lär sig på sina kurser är: “Nya perspektiv på organisation och ledarskap” av Bolman & Deal. Sedan ska man nog komplettera det med teorier om “den lärande organisationen” - dock ska man inte läsa karln som skrev om det först, senge, om man inte vill bli ihjältråkad.
Och vill man ut i den oserisa djungeln finns det ledarskapsteorier med rötter i Freud där man pratar om individpsykologi, relationerna till mamman som spädbarn och “det onda bröstet”.
april 10, 2008 at 10:48 är
“Så här tänker jag om Cleavers åsikt - man måste fråga sig vad poängen och syftet med den sociala kontrollen är, som jag ser det är det inte “upprorsbekämpning” utan att reproducera arbetskraften - den sociala kontrollens slutgiltiga mål är också värdeförmeringen. Att vi ska fortsätta att vara arbetare i den sociala relationen som kapitalismen innebär.”
- Har inte sidorna i huvet, men jag kan kolla upp det när jag kommer hem. Men såhär ser jag på det:
Jag ser det som att värdeförmeringen är det som håller klasssamhället intakt genom sin påläggande av social kontroll genom arbetet och därmed även “upprorsbekämpär” oss genom att skapa en brist av kvalitativ fritid. - Försöka göra allt till arbete och allt arbete till ideologi.
Så jag vänder lite på det för jag tror vi behöver fråga oss om det är hönan eller ägget den här gången. Genom att konstatera att den ursprungliga ackumulationen hade sin början i under feodalismen Och då se att all den sociala kontroll som lädes på bönderna var sedan den som det kapitalistiska produktionssättet sedan försöker inordna under kapitalet. Men jag kan väl vara ute och svänga, det var ett tag sedan ja läste boken. Men vad finns det för argument till att det inte vore så?
Men hur spelar det här för roll i min vardag på arbetet, är lite det jag vill problematisera.
april 10, 2008 at 3:06 pm
Cvalda: Har läst lite freudianskt inspirerad management; det är så jävla osmakligt - typ, den som är sur mot chefen har förmodligen varit utsatt för sexuella övergrepp som barn. “Det onda bröstet” har jag dock missat.
april 11, 2008 at 7:20 är
“En intressant sak är det senaste vårdupproret (inspirerat av de finska syrrorna kan man tänka) där man inte hotar med till exempel strejk utan med att säga upp sig och flytta – förvisso en kollektiv aktion när det sker i tusental, men inte en aktion som sker i gemenskap. Var och en agerar för sig själv. Söndagens strejk i Egypten kanske pekar på nåt liknande, med hjälp av facebook och sms organiserar man en strejk (och innesittar-dag) där man helt enkelt stannar hemma. Återigen kollektivt men utan gemenskap.”
Du. Där är du inne på något intressant. Har också funderat lite på det där. Vi är ju så otroligt uppsplittrade idag. Just därför man ska akta sig för saker som att hylla individuellt maskande osv. Då menar jag inte utifrån ett moraliskt ställningstagande, att punk-hylla maskandet och fifflandet som maska.nu eller arbetsfornedringen.se, för att bryta lite tabun kring arbete är ju en sak. Men jag menar mer taktiskt. Att i projekt som din blogg, motarbetaren, SAC, folkrörelselinjen och what not lyfta fram just de kollektiva grejorna och ta upp nackdelarna med de individuella kamperna.
Alltså för att stryka under ordentligt: individuella metoder att göra livet enklare existerar, och de existerar eftersom vi är splittrade. De existerar inte för att folk är okamratliga eller svin eller whatever, utan för att det är så verkligheten ser ut. Folk klättrar på varandra för att de inte har någon gemenskap. Jag tror inte att man vinner över detta med moraliska argument. “Dessa metoder är kontrarevolutionära du elaka osolidariska jävel bla bla bla. Gå med i Den Skinande Vägen som av en händelser råkar vara just Vår Grupp.” Det jag tycker vi ska göra är att säga att dessa metoder finns, inte ta “avstånd från det” utan helt enkelt beskriva vad som är nackdelarna med dem och visa på vad man kan göra istället. Saker man kan göra som man ser alla tjänar på, även en själv…
Här finns det faktiskt en väldigt intressant utveckling i SAC. De börjar vända sig emot den här utvecklingen av att stödja enskilda medlemmars (allt för ofta rent rättshaveristiska) individuella grejor till förmån för sektionsbyggande. Dvs att bilda grupper på arbetsplatser som tar konflikter, istället för att bygga allt på enskilda medlemmar. Och att detta tar tid och kräver ett annat fokus är folk också medvetna om! Nu är jag inte syndikalist osv, men tycker ändå utvecklingen är jävligt sjysst!
april 11, 2008 at 9:54 är
Intressant postning!
Några tankar helt kort: Det har ju varit ett vanligt misstag att se den schematiska uppdelningen mellan “fordism” och “toyotism” som ett antingen-eller. Uppdelningen är i själva verket just schematisk eller analytisk. Många har alltför lättvindigt kunnat hävda att “nu är allting förändrat” eller “ingenting är i grunden förändrat”. (TC är väl när allt kommer till kritan ett sätt att försöka bejaka det nya utan att förkasta det “gamlas” begreppsapparat antar jag).
Vi kan tala om två “idealtyper” i ett dialektiskt förhållande där det å ena sidan handlar om att splittra och fragmentarisera informella grupper och å andra sidan att resocialisera på nytt i “teams”. Mycket handlar ju såklart om vad som kan tillämpas i olika situationer, i hög grad beroende på kapitalets organiska sammansättning/klasskomposition. Införandet av toyotismen är ju även enligt dess grundare en återgång till Taylor, tillämpat i ett nytt sammanhang (vilket vi kan beskriva som reell subsumtion). Se Management för proletärer.
Taylor är ju för övrigt lite ensidigt tolkad. Hans fokus låg i själva verket i hög grad på att rekuperera den tysta kunskapen hos de informella grupper och arbetarkollektiven som sysslade med enklare manuella sysslor, d v s “massarbetarna” som i IWW. Detta har Toyota-teoretikerna fattat och tagit till sig, medan Taylor i den marxistiska teorin annars ofta kort och gott förknippas med industriarbetet. Detta alltsedan den fackliga “rekvalificeringsdiskussionen” hos Braverman med sina såklart fullständigt illusoriska förhoppningar om “demokratisering” av arbetslivet. Då missar man Taylors betoning på rekomposition, hans proaktiva agenda.
april 11, 2008 at 11:51 är
Undertäcket: Av den enkla anledningen att det hjälper oss att förklara vad som händer på våra jobb; båda i att förstå (och identifiera) klasskampen som kapitalets motor och de omstruktureringar och kontrollmekanismer som utifrån denna påförs oss, men även för att hitta tendenser till reella brott i de kamperna som förs. Tex. hur individuell vägran blir till kollektiv vägran. Vi kommer aldrig kunna möta andra kämpande proletärer om vi inte är beredda att hitta gemensamma och övergripande tendenser ur vår livssituation.
I vår artikel gjorde vi en kanske för strikt uppdelning mellan fordism och toyotism. Det fanns självklart tendenser till teambulding på institutionerna och det har funnits kvalitetssäkring på LSS-boenden innan stämpelklockans och förmännens återkomst. Vår poäng var dock att det är vårdarbetarnas kamper som drivit fram dessa kontrollmekanismer och att försöken från våra chefers sida att organisera arbetet med självstyrande personalgrupper (alltså utan närvarande chef, men med en massa andra kunskapsutsugande och kontrollerande mekanismer) har misslyckats. Detta ansåg vi mest intressant för våra kamper, eftersom vi ser en eskalering av den öppna kollektiva konflikten mot dessa nya åtgärder i motsättning till den tysta mer eller mindre individualiserade konflikten inom den gamla självstyrande enheten.
Signeringslistorna är inte heller ett nytt fenomen, men det är sant att de införs på samtliga arbetsmoment nu för tiden. Vi ser dock också att cheferna har svårt att påföra oss denna kontrollmekanism eftersom folk helt enkelt skiter i att fylla i dem.
Är beredd att ställa upp på att vi har börjat få “det sämsta av två världar” , mager produktion, utvinning av arbetarnas kreativitet och initiativ i syfte införa detta i det produktiva arbetet och kontrollmekanismer, hierarkier med arbetsledning på plats.
Poängen är lite att detta återinförande av vissa traditionella fordistiska hierarkier och kontrollmekanismer mycket väl kan innebära den kollektiva och öppna klasskampens återkomst.
april 11, 2008 at 12:01 pm
Det finns visst vissa ledande amerikanska ekonomer som förutspår Keynesianismens återkomst, återkommer om några dagar när jag läst på en smula.
Tack för alla intressanta kommentarer för övrigt.
april 11, 2008 at 1:48 pm
En sak som är mycket viktig när vi diskuterar toyotism är att toyotismen aldrig någonsin var anti-hierarkisk, tvärtom införde man en oerhört strikt och mycket elitistisk hierarki på Toyotas bilfabriker.
Man hade en liten grupp (främst manliga) arbetare med säkra anställningar, som fungerade som en form av arbetararistokrati, sedan anställde man, när så behövdes, en mängd billig och “okvalificerad” arbetskraft, främst kvinnor och invandrare.
På något sätt har diskussionen om toyotism ofta reducerats till det faktum att man använder sig av arbetskraftens initiativkraft mer och mer, genom team exempelvis, och man har glömt bort att toyotismen innebär en tydligare och mer brutal hierarkisering av arbetet.
Jag får korrigera mig själv därför, det kan nog vara bra att tala om en postfordism eller toyotism, som en allmän trend, men man får ha kvar i huvudet att toyotismen är en form av fordism upphöjt till två. Fordismens metoder används för att skapa toyotistiska resultat, alltså ngn form av postfordism…
I Japan rensade jänkarna ut kommunisterna från arbetsplatserna i en mycket aktiv kampanj efter andravärldskriget, tror det var 1947 och 1948, och på det sättet kunde man skapa företagsvänliga fack. Det är alltså skitsnack att det är “japansk mentalitet” som skapat grunden till toyotismen, vem vet traditioner kanske spelar kanske in, men det förtar inte det faktum att det var amerikanska armén som krossade kommunisternas makt på fabrikerna.
Tydligen var det också så i Japan att det var sine qua non att arbetarklassen hade osäkra anställningar och låg lön, det var således enklare att lyfta upp vissa grupper inom fabrikerna, säkra deras anställningar något, samtidigt som man bevarade den stora massan av arbetare som just en osäker massa . Prekariseringen möjliggjorde således teambuildningen. Det var _osäkerheten_ som producerade fabrikernas arbetararistokrati.
(Man borde därför analysera det ökade trycket på medelklassen och se vilka former av politiska uttryck det får.)
Osäkerheten möjliggjorde således att en form av motivationssystem kunde skapas, man införde bonusar av olika slag, folk kunde lyftas upp i de mer säkra arbetarnas skara osv. Man började också sprida olika former av kvalifikationssystem av arbetet, man kan väl därför relatera ISO 9000 till denna utveckling (?). Sedan då allt detta med just-in-time-system och den förändrade relationen mellan säljare och köpare, vilket i sin tur möjliggjorde att man kunde utnyttja den prekära delen (majoriteten) av arbetarklassen mycket effektivt. När bilarna beställdes anställde man arbetarna.
Sedan när det kommer till managementteorier o.dyl. var Elton Mayo tydligen en stor inspiratör, han hade undersökt fabriker i Illinois och utfört olika experiment och noterat att om arbetarna upplevde att de blev tillfrågade om sitt arbete, och hur det skulle styras, (oavsett om dessa frågor resluterade i något eller ej) så fungerade det motiverande. Det handlade dock aldrig om några reella förändringar, utan tvärtom endast om att en känsla kunde tvinga fram motivation. Frågan, den utsträckta handen från arbetsgivaren och från cheferna kunde motivera, trots att arbetet blev hårdare och svettigare.
Ideologins makt kanske inte ska underskattas därför, jag tror faktiskt att Mayos resultat visar på vikten av dessa diskusssioner, vi måste fortsätta att diskutera produktionssystem, fordism och toytism, klassamansättning osv. för att det är direkt relaterat till mycket omedelbara frågor som vi dagligen måste lösa: som arbetsmoral och alla annan form av “motivation” vi måste knäcka.
april 13, 2008 at 6:42 pm
Don Q:
Jag tänker på det här med Mayo - jag tror att det kanske funkade i ett inledningsskede med att fråga och sånt. I Sverige idag har man nog samma taktik från chefernas sida (i offentlig sektor t ex) att man frågar vad folk tycker sen gör dom som dom tänkt hela tiden. Min erfarenhet är att folk kniper rätt hårt på arbetsplatsträffar och är medvetna om denna taktik och därför inte heller motiveras.