Kommentarer på Självorganisering och kommunisering
“AUTONOMIN är, som ett revolutionärt perspektiv vilket förverkligar sig
självt genom självorganisering, paradoxalt nog oskiljbar från en stabil arbetarklass.
Den är lätt urskiljbar vid själva ytan av kapitalets reproduktion och
existerar bekvämt innanför dennas gränser. Den får sin ställning genom
denna reproduktion och är inom den erkänd som en legitim förmedling.
Autonomin är praktiken, teorin och det revolutionära projektet under den
”fordistiska” fasen. Arbetaren är dess subjekt och den förutsätter att den
kommunistiska revolutionen är hennes frigörelse, dvs. det produktiva arbetets
befrielse. Den förutsätter att kamper för dagskrav är steg mot revolutionen
samt att kapitalet reproducerar och bekräftar en arbetaridentitet inom
exploateringsförhållandet. Allt detta har förlorat sin grund.
Tvärt om så ser proletariatet i varje kamp hur dess existens som klass är
objektiverad i kapitalets reproduktion, som någonting som är det främmande
och som det i sin kamp kan ledas till att ifrågasätta. I proletariatets aktivitet
blir existensen som klass en yttre begränsning påförd av kapitalet. Att vara
en klass blir det hinder som dess kamp som klass måste övervinna och
detta hinder rymmer en verklighet som är klart och enkelt identifierbar:
självorganiseringen och autonomin.”
Théorie Communiste
Jag har nu precis tagit mig igenom en av Théorie Communiste´s texter i Riff-Raff #8. Jag ska inte försöka mig på att sammanfatta texten på några rader, det skulle bara bli tokigt och inte göra den rättvisa. Men inledningen som jag citerade tar ändå upp en hel del av grundteserna. Så jag hoppar direkt in på mina tankar såhär direkt efteråt.
För det första gäller det periodisering som jag är tveksam till, man beskriver det som att möjligheterna för att klasskampen ska överskrida sina begränsningar i autonomi och självorganisering (så att säga – från klassmakt till klassernas avskaffande) finns nu efter fordismens förmodade död. Men de skillnader som tas upp och när det gäller ointresse för en arbetaridentiet så känns det för mig mer som en skillnad i klassammansättning. Att de outbildade, prekära och osäkra delarna av klassen aldrig varit speciellt intresserade av att organisera sig som klass. Men jag ska inte dröja mig kvar vid periodiseringen. Anledningen är att jag inte tycker det är så intressant, jag ska istället fokusera på hur jag tycker man kan se tendenserna till att gå bortom autonomin i de vardagligare kamperna på arbetsplatsen. Eller för att formulera det annorlunda, hur många av vardagskamperna inte alls handlar om lönen eller arbetstiden utan om själva arbetet i sig, emot att överhuvud taget vara arbetare.
För att direkt anknyta till mina egna erfarenheter så var det en del vänsterfolk som frågade mig varför vi inte försökte ockupera ett nedläggningshotat bageri som jag jobbade på. Frågan var mycket märklig så klart, vi som jobbade där var ju inte speciellt intresserade av att jobba kvar, så varför skulle vi ockupera skiten? Tanken var väl att vi skulle vilja behålla våra jobb, att ha rätten att fortsätta sälja vår arbetskraft.
När det gäller hur klassen kampar och vilka intressen det ger uttryck för har TC många exempel i den senare delen av artikeln, det gör det lite mer konkret för mig vad de menar. Men de skriver enbart om rätt stora prylar som enorma upplopp och plundringar, ockupationer och strejker, och försöker med dessa exempel vissa att självorganiseringen och autonomin snabbt stötter på sina egna begränsningar. Att det inte räcker att organisera sig som klass om man vill undanslippa sin egen position som klass.
Men jag vill hävda (TC säger iofs inte motsatsen då de inte berör ämnet) att dessa tendenser även syns i de dagliga småkamper som förs på jobbet. Kampen som förs på de arbetsplatser jag varit de senaste åren handlar delvis om reallönen och arbetstiden, men också ofta om helt andra värden; något jag kanske skulle kalla “att vara sig själv” eller alienation eller nåt.
Dessa kamper är sällan speciellt kollektiva, ofta är dom aningen desperata (en desperation som i större strejker kallas av TC för “självmordsbenägna kamper”) och folk tar det verkligen till sig hjärta (själv är jag så krass och jag ofta bryr mig mer om reallönen och arbetstiden, men jag respekterar iofs inte regler så noga i alla fall). Jag menar saker som vilka kläder man får eller inte får ha på sig på jobbet, om man får ha privat mobiltelefon på sig, om man får lyssna på musik eller måste ha lastbilen städad. Kanske är det så att när arbetaridentiteten tynar bort mer och mer, färre identifierar sig som arbetarklass så är människor mer och mer intresserade av att kunna vara mer än bara arbetskraft på arbetsplatsen. Jag letar inte här efter en inneboende mänsklig natur som försöker bryta sig ur ett kapitalistiskt skal, mer att man sätter sig själv först. Jag håller för övrigt helt med TC om det befängda i en massa enhetliga dagskrav som alla ska underordna sig och kämpa för. Både bloggen Postverket och Johan Forsbergs Terminal-text tar för övrigt upp konflikter som satts igång angående just tillgången till musik på jobbet.
De kommer in på att självorganiseringen ändå är förutsättningen för kommuniseringen, eller kanske snarare de kamper som pekar mot kommuniseringen. Och det stämmer väl fint, för om jag går tillbaks till det där gamla bageriet, så hade vi rätt mycket att säga till om, vi var så att säga ganska självorganiserade som arbetskraft, eller variabelt kapital om man hellre vill det. Men hur använde vi då vår tillkämpade makt? Man skulle väl kunna tro att vi drev på för fler anställda eller högre löner eller andra dagskrav men så enkelt var det inte, krav hade vi ytterst sällan för övrigt, vi tog mer rast när vi kände för det. Men i alla fall, jag minns speciellt att vi spelade fotboll på arbetstid, med en ihoptejpad boll av isoleringstejp, att vi hade degkrig och tramsade runt och sånt. Reaktioner på dessa saker var inte odelat positiv inom vänstern precis, och reaktionerna från arbetsledare var väldigt konfunderad. Vad jag vill komma till var att i den styrkeposition vi hade så var vi inte speciellt intresserade av att vara protesterande, olydiga eller strejkande arbetare, vi ville spela fotboll, vi ville kasta deg på varandra, vi ville leka. Visserligen inom ramerna för den faktiska arbetsplatsen, längre än så kom vi inte.
Och när det gäller reproduktionen av arbetskraften, som man läsa om den i texten om Lernia, fanns det även där liknande tendenser. Organiseringen och styrkan användes inte till att kräva bättre läraren eller högre ersättning, däremot höjde vi realllönen på andra sätt, men där har jag svårt att se att vi var en “förhandlingspart”. När det var dags att göra slutprovet skedde i mycket praktiskt “kunskapsöverföring” där de äldre eleverna gav de nyare ett tummat och uppkopierat häfte med alla svaren på frågorna. Om vi var självorganiserade som klass så var det som en klass utan yrkeskunskap. Den största sjukskrivningsvågen som förekom hade överhuvud taget inget med utbildningen eller ersättningsnivån att göra, den händelse som innebar att det skapades en samtidighet i flykten var fotbolls-VM.
Sammanfattningsvis är min poäng att kamper som inte handlar om att stärka oss som klass utan pekar på en vilja att gå bortom klassamhället syns i vardagskamperna, i det ansiktslösa motståndet. Jag håller med om en hel del TC skriver och tänker fortsätta läsa Riff-Raff #8 och förhoppningsvis kommentera. Jag är väl medveten om att de flesta kommentarer brukar vara mycket längre och mer genomgripande, det kommer nog aldrig mina att bli. Men jag tycker det finns en stor poäng i att de som läser dessa texter skriver några rader om det och för upp diskussionen. Så använd kommentarsfunktionen på bloggen flitigt.
Läs även andra bloggares åsikter om riff-raff, arbete, samhälle, autonomi, Théorie Communiste, postverket, kommunism
december 17, 2007 at 4:03 e m
Håller med om att TC:s periodisering inte håller, formen av organisering (autonomi eller formella arbetarorganisationer som fack och/eller partier) handlar till syvende och sidst om klassamansättning och all sådan grundas på arbetskraftens självständighet gentemot kapitalet. För det finns alltid en reell (och logisk, eller hur jag nu ska uttrycka mig) självständighet för arbetaren eftersom hon aldrig är kapitalist, hon måste sälja sin arbetskraft till kapitalisten vilket skänker henne “frihet”, “autonomi”, “självständighet” (som organiseras på olika sätt, autonomt eller ej) – eller för att ta det på marxistiska: levande arbete måste värdeförmera dött dito, vilket betyder att arbetet alltid måste vara självständigt, redo att köpas och säljas för att kapital skall kunna skapas och fortleva. Att hoppas på en fas där autonomin en gång för alla förpassats till historiens soptipp är att missförstå det faktum att kapitalet ständigt måste producera en klass som är “självständig” i förhållande till kapitalet, alltså egendomslös (eller ja, den äger sin arbetskraft), och att blunda för historiska fakta. Det som sker i Sydamerika är ju exempel på autonomins, populismens och socialdemokratins fortsatta (om än förändrade) relevans.
Det spelar dock mindre roll… Mer intressant är det du pekar på nämligen att det tycks som om det ständigt finns en slags vägran till arbete inom delar av proletariatets klasskamp, ett försök att starta en kamp som är mer än vanlig vänsteristisk intressekamp…
Tror man borde koppla det till det du skriver om att “sätta sig själv först”, alltså att människor kanske väljer kamper som kan verka fullständigt meningslösa och struntar i vad som för andra kan verka viktigt, tänker exempelvis på det lama intresset för protesterna mot A-KASSAN och SAC:s försök till generalstrejk…
Jag tänker också att detta att “sätta sig själv först” kanske har med din kritik av “krav” och samlande paroller att göra? Frågan blir väl då om det finns en motsättning emellan denna vilja att “sätta sig själv först” och att organisera sig mer klassiskt vänsteristiskt? Vad tycker du?
Och är det så att bristen på arbetaridentitet, fordismens “kris, osv., gjort det möjligt för att människor att artikulera ett _eget_ intresse, som inte är baserat på ens klasstillhörighet (men som inte heller beror på någon slags essentialistisk människonatur)? Alltså, är det så att “individen” har skapats rent historiskt, att det finns ett slags glapp emellan den klass man tillhör och den man är som biologisk varelse s a s, att man inte sammanfaller med sitt intresse längre (om man nu någonsin gjort det), och därmed har större möjlighet att välja andra val än vad man utifrån sin klassposition egentligen borde? Exempelvis då spela fotboll istället för att ockupera fabriken, för att använda ditt provocerande exempel.
Frågan är – vad betyder allt detta för politik och organisering?
M.
december 18, 2007 at 8:55 e m
Angående krav och paroller tycker jag ofta det känns dubbelt, man lockas lätt in i att sätta upp krav som man egentligen inte är speciellt intresserad av. På något sätt “ska det vara så”.
Jag minns en ganska lustig “kamp” från min period på Lernia. Vissa personer på andra yrkesutbildningar tyckte priserna var för dyra, de drog alltså igång en bojkott (en tämligen hård sådan, de förde namnlistor på vilka som anslöt sig och följde upp med kontroller. Däremot sa de aldrig till ledningen att de bojkottade matsalen. De ställde alltså heller inte upp några krav.
Jag kan känna igen tendensen på andra arbetsplatser ibland, man kämpar rent instinktivt mot ledningen utan att ha några förslag eller krav på förbättringar, vilket är ganska sunt i sig, man vill inte ha “längre kedjor, större burar”.
Kanske kan man dra vissa paralleller till franska förortsprotester?
När det gäller arbetaridentitet och hela den prylen så kan det tyckas att det är en enorm svaghet att man inte ska sluta upp bakom samlande paroller. Men jag ska tänka citera indierna i Kamunisti Kranti:
Self-activities of wage-workers
Perhaps not universal, it is still true that most people have the capacity as well as the ability to act and participate as “NOT AS UNEQUALS” in small informal groups. The layering of experience, the excitement and the unpredictability associated with what takes place each day is not because we participate as ‘equals’. Instead, it is because each of us carries our individuality and is able to express it freely in such groups.
This participation as “NOT AS UNEQUALS” is spread over various facets of life and an individual is often a participant in more than one informal group at most times.
The wider implications of these informal groups of “NOT AS UNEQUALS” stand out clearly when we look at their play in some detail in institutional structures, whether factories, offices, banks or the media.
————-
Man skriver alltså inte att man samarbetar “som jämlikar” utan “inte som ojämlikar”. Jag tänker spontant på att klassens och individens fulla kreativitet och improvisationsförmåga kan blomma ut.
Det var en del korta tankar, kommer nog mer senare.
Länk till Kranti:
http://libcom.org/library/self-activity-wage-workers-kamunist-kranti
december 18, 2007 at 11:24 e m
Mmmm, jag håller med dig om “hur det ska vara” och kan man inte relatera ens subjektiva missnöje med att man lockas att formulera krav och paroller till just det faktum att man å ena sidan kämpar för att tillgodose sina omedelbara och långsiktiga intressen som arbetare, och å andra sidan inte vill nöja sig med dessa intressen?
Jag tror det, frågan är då hur man kan producera politik som bygger på det där subjektiva missnöjet, som liksom kan artikulera ett “ointresserat” förhållande till de där intressena som man så att säga ska ha och uttrycka i krav och paroller, just för att man är arbetare… Känner igen mig i det du beskriver därför; man vägrar lyda order av ren djävulskap även om det inte leder till någon reell seger. Det handlar just om om att man inte vill finna sig i det faktum att man har en chef, det vill säga att man är arbetare.
Jag såg nyss en dokumentär på TV om författaren Marguerite Duras, hon sa något jävla vettigt… “Lyckan är alltid individuell, det är den stora tragiken. Vi kan förbättra arbetsvillkoren, lönerna. Men lyckan är alltid individuell. Det finns en sociologisk dumhet, som påstår annat… Det har man sagt sedan Marx och Saint-Just.”
Jag antar att lyckan _måste_ vara individuell, så att inte någon annan jävel kommer och förklarar för en vad som man ska göra — vad som gör en lycklig s a s… Nu var inte Duras någon liberal idiot, hon hade ingen naiv uppfattning om människans frihet, inte alls. Hon insåg blott det eländiga i det faktum att människan aldrig helt och hållet blir identisk med sin miljö… Hon såg problemet helt enkelt.
Tänker mig då att denna insikt är vad som gör Krantis perspektiv så intressanta, de tycks ju basera sin organisering på skarven emellan ens lust att vara något annat än arbetare och det som möjliggör att man vill vara något annat, alltså att man de facto är arbetare. Jag gillar det och att lyckan är individuell, om en sådan insikt ska betyda något organisatoriskt, borde det just vara att man organiserar sig “inte som ojämlikar” — hur? Här kommer väl det ansiktslösa motståndet in, men kanske borde man beskriva tydligare hur relationerna i kompisgruppperna ser ut, hur de faktiskt i vissa stunder kan fungera som ett slags “ovävbara” gemenskaper, gemenskaper som är fria associationer och inte endast “intresseföreningar”. Alltså att det ansiktslösa motståndet, själva organiseringen är en seger I SIG eftersom den är ett omedelbart resultat. De flesta av oss har väl varit med om att man kollektivt eller ensamt organiserat om arbetsdagen så man kan gå hem en trettio minuter tidigare eller så, en sådan omorganisering av produktionen är ju i sig en seger, en vinst, en förändring av livet, till skillnad från de medierande kamperna som leder till resultat är det ansiktslösa motståndet ett resultat. Är det detta som är att arbeta “som inte ojämlikar” att omedelbart paralysera ojämlikheten utan att gå in i någon totaliserande och utjämnande jämlikhet?
december 19, 2007 at 1:39 e m
Trevligt inlägg!
Det jag dock inte riktigt kan förstå är varför det bara skulle vara i “det ansiktslösa” som kampen har en aspekt av bortom-gående.
Jag menar, oavsett kampens karaktär, så har den väl ett tredelat ansikte i 1. aspekten av viljan till ett värdigare icke-exploaterat liv 2. tendensen hos alla kamper att generaliseras och politiseras ju starkare de växer 3. tendensen hos kapitalet att rekuperera och omvandla kamper till sin egen dynamik.
TV-spelsbranschen t.e.x är ju ett utmärkt exempel på hur kapitalet sugit omvandlat lekfullt motstånd till (fortfarande lekfullt, men alienerat) arbete.
För mig gör det faktiskt ingen skillnad hur långt en konstellation av kamper gått i sin utveckling – huruvida den skapat sig en facklig/politisk överbyggnad eller om den bara visar sig som “opolitisk” tendens i produktionen.
Jag tycker detta är en extremt svår nöt att knäcka och jag tror att den enda lösningen som sagt är att självorganiseringen/autonomin stärks. Jag kan tror att det är farligt med överproblematisering ibland.
december 19, 2007 at 8:05 e m
Mats: Nu vet jag inte om den första kommentarer var riktad till mig eller vår anonyme debattör i inlägg 3. Men jag menar att TC visar i sin artikel hur aspekten i bortom-gåendet går till i större kamper, eller snarare vilka uttrycket det tar sig. Mitt första inlägg var snarare ett försök att visa detta i det ansiktslösa motståndet. Så där är vi nog ense.
Jag kanske hänger upp mig på ord, men jag har lite svårt att se rekupereringen i praktiken. Men om man ser det som att dom försöker ta igen det dom förlorar på gungerna på karusellen så är jag på. Ta en sån sak som att inte arbeta när man är på jobbet? Hur rekupereras det?
Att självorganiseringen/autonomin stärks är hur man än vänder och vrider på det ett måste i vilket fall som helst. Det ska hur som helst också bli mycket intressant att se om Vaxholms-fallet förändrar sveriges konflikt-karta också.
Anon: När det gäller de praktiska konsekvenserna för organisering och politik tänker jag mig att man kan delvis se det på fackens utveckling. Dels att LO mer och mer blir än samling jurist under ett försäkringsparaply och kanske dels på det sätt som SAC har tagit strider på sistone, att man kör lite rent-a-mob för enstaka medlemmar och sen går till AD (jag kanske återkommer till det senare).
Men när det gäller kompisgängen på jobbet tror jag helt enkelt att de funkar så att man backar upp varandra hur flippiga polarnas konflikter än är. Och att man deltar på rent jävelskap
Har inget bra exempel från arbetslivet här men under t ex kravallerna i mars i Köpen-danmark så deltog väldigt många människor som knappt eller inte alls varit på ungdomshuset, och inte heller definierade sig som utomparlamentarisk vänster. Delvis drogs de till kravallerna (alltså reste dit) eller, vilket kanske är ännu intressantare, så var de bara på i samma område och drogs till en aktiv folksamling som kastade sten på snuten. De drogs så att säga till en klassmässig samhörighet, en fysisk gemenskap.
december 20, 2007 at 3:04 e m
Kloka kommentarer Mats, men samtidigt tror jag att man inte kan undkomma skillnader emellan kampers utveckling, inte nödvändigtvis normativa sådana förstås; som att något är bättre än det andra. Men det säger ändock sig självt att vi har två distinkta förlopp (och därmed _skillnader_) om en konstellation av kamper antingen alstrar facklig/politisk överbyggnad, eller om den “bara” visar sig som “opolitisk” tendens i produktionen. Rimligtvis leder dessa olika förlopp till skilda resultat, eller?
Frågan är åter en fråga om klassamansättning och materiella förhållanden, det är vad som bestämmer hur och varför en kamputveckling tar sig en viss form. Sedan går det väl att ur dessa distinkta former urskilja skilda kvaliteter. Det finns väl en reell skillnad emellan LO och SAC exempelvis? Om så måste man också kunna särskilja förmedlad och oförmedlad kamp. Och därmed kunna ta ställning för det ena gentemot det andra, precis som man i vissa situationer föredrar SAC framför LO. Annars vore det ju fåfängt att sätta sin slant på självorganisering och autonomi.
Kanske måste man därför inta normativa positioner? Det vill säga göra svåra val. Ja, kanske tvingar verkligheten en till normativitet?
Återigen, är det inte vettigare att försöka ta fasta på missnöjet man kan uppleva med att ens klassituation påtvingar en vissa organisatoriska eller programmatiska (sken?)lösningar, än att strunta i det reella missnöje man upplever så starkt och istället underkasta sig rådande förhållanden och enkla lösningar? (Inte för att någon här förespråkar det!)
Följaktligen tror jag inte heller att man
kan säga att ALLA kamper har ett tredelat ansikte. Varför skulle de ha det? Och om de skulle ha det tror jag att de kanske är något för generella och därför inte betyder så mycket, egentligen. Müllers exempel är talande; man kan ju knappast “integrera” arbetsvägran, sådan (o)verksamhet måste förintas genom omorganisering av produktionen eller uppsägningar. Kanske kan sådant också ses som en rekuperering iofs? Kanske.
Jag tänker mig i alla fall att klasskamper har olika substans och innehåll, och att dessa beror på kampens form. Har jag fel om jag säger att en strejk inte är samma sak som maskning? Är det fel av Müller att säga att det finns (kvalitativa?) skillnader mellan att ockupera sin nedläggningshotade arbetsplats för att återta produktionen och medvetet strunta i en sådan åtgärd?
En kvalitet med det ansiktslösa skulle kunna vara att oförmedlad kamp inte leder till en seger eller vinst, utan i sig är seger och vinst. Om jag går hem från arbetet en halvtimme tidigare än vad jag egentligen slutar har jag i och med att jag genomfört denna arbetstidsförkortning vunnit min seger – målet är realiserat (dock kan nya mål (och hotsituationer) uppstå förstås). På det viset blir medlet mål. Det ansiktslösa motståndet tycks därmed ha en fullständigt annan karaktär än förmedlad kamp just genom att det inte fungerar via samma kausalitet som förmedlad kamp: oförmedlad kamp genererar inte ett mål utan är i sig ett mål, medan förmedlad kamp är ett medel som leder till ett mål. Visst, en lagstadgad reducering av arbetstiden leder förvisso till en reell förändring men först när den införts och en sådan legalistisk åtgärd skänker ju alltid fienden möjligheten till en mer medveten intensifiering av produktionen för att kontra arbetstidsförkortningen.
december 20, 2007 at 3:05 e m
jag är anonym alltså.
m.
december 20, 2007 at 5:02 e m
ohnmacht: Jag håller egentligen helt med dig, normativitet är inte per definition dåligt.
Vad jag kan känna mig lätt skeptisk mot bara är detta att kämpa genom att kämpa mot sin egen alienerade livssituation. Det är sjukt grymma ord. Men jag känner ofta att bortom dessa så blir det just rätt pressat att få fram konkreta exempel, spela fotboll i all ära.
Min “kritik” bottnar väl egentligen i egen frustration och desillussionering. Jag tror inte att kapitalet krossas per automatik med arbetarmakt, men jag har ytterst svårt att kämpa såsom man borde – produktivt, “kommuniserande”.
******
Kort sidokommentar: Nej ni har båda rätt i att kapitalet inte kan suga upp arbetsvägran, det är sant. Men just den “lekfullhet” som man gör istället för att jobba blir väldigt lätt nytt variabelt kapital. Jag tänker då som sagt t.ex. på TV-spelsbranschen, men också på allt som har med datorer att göra. Om man smiter från jobbet och istället gör sina favoritslösysslor på internet är det inte säkert att man inte arbetar.
Jag hörde t.ex ett fördrag i somras med en kille från Fronesis som menade att det gjorts en uträkning som bevisat att vanliga datorkonsumenter skapar värde. Tyvärr vet jag inte var man kan läsa mer i ämnet, men jag har en “magkänsla” som säger att det stämmer.
december 20, 2007 at 7:32 e m
Jag glömde fråga dig det innan Mats, men kan du berätta lite mer om hur databranschen förvandlar “lekfullhet” till cash för industrin. Vore intressant, för jag känner inte till branschen ö h t.
Du, jag kom på nu att jag fick en självundersökning skickad till mig för några månader sedan av en engelsman som arbetar som programmare. Jag borde se till att du får den, har du någon mejl? Hur som helst, han beskriver en ganska bitter situation, bland annat att han drömmer i kod! Så för honom tycks situationen vara som du beskriver – att skillnaden mellan fri- och arbetstid verkligen blivit flytande. Spännande! Otäckt!
Om det är därför du känner dig skeptisk kan jag förstå det, han beskriver det som om det inte finns ett rum för autonomi längre. Själv har jag inga sådana erfarenheter, utan möjligheten att vända sig mot sin arbetsplats om än med tämligen vardagliga och odramatiska medel har funnits till hands. Och om inte medlen har funnits till hands så har ändå olusten funnits där, olusten för själva arbetet och alienationen menar jag – och fritiden har varit ganska distanserad från arbetet. Det har funnits en viss självständighet, på och utanför arbetet. För mig personligen är det just därför min egen alienerande livssituation som är fienden, tiden på arbetet alltså (vilket inte inneburit att jag hatat allt som mina olika arbeten handlar om). Jag har liksom inget annat att vända mig mot. Vad skulle det vara? Att slåss mot sina hobbys vore ju löjligt.
Måste tillägga att jag inte tror att det finns något “ska” här, alltså inga rätta lösningar. Bara lösningar som passar en själv. Och det är väl de man ska försöka förenas kring? Visst, sedan tror jag att vissa lösningar är att föredra framför andra. Och jag tror också att vissa materiella förhållanden skänker vettigare och bättre resultat än andra. Men man väljer ju inte objektiva förhållanden, de kastas man i. Så är det tror jag, tyvärr bör man väl tillägga.
För egen del är jag inne på den strategi som tycks mig bäst och det är en som bygger på att minimera mellanhänder. Jag tror helt enkelt inte på någon annan väg. Facket tycks mig en omväg exempelvis. Min syn på saken beror kanske på att jag just nu har flera inkomster, en partner som tjänar ganska bra, inga barn, varken tid, lust eller vilja till klassisk organisering osv. Visst, sedan beror det förstås också på en viss världsuppfattning, samhällelig ideologi, personlig attityd osv. Allt sådant spelar in, men jag kan inte säga att det är svårt att finna konkreta exempel. Tycker snarare att det är andra sidan som borde komma med konkreta exempel på framgångsrik arbetarkamp. Det ansiktslösa motståndet finns ju åtminstone. Poängen med Müllers lilla provokation var ju att det inte fanns någon poäng i ockupationen… Det var ett medvetet val.
december 20, 2007 at 11:13 e m
ohnmacht: Tack för vettig kritik.
Kan tyvärr inte komma på några bra artikel-tips, förutom artikeln “en lekfull mängd” som finns med i kunskapsnumret av fronesis. Det borde även finnas massor med info om spelindustrins motsvarighet till Mcdonalds: electronic arts.
Hur som haver. Håller förvisso med, bort med mellanhänderna. Men samtidigt, det ÄR ju så att det också pågår generaliseringer av kamperna på nivåer ovanför oss på golvet, som om vi inte drar i trådarna, så gör någon annan det. Jag tänker t.e.x på frankrike nu senast när facken förrådde anti-zarkosy-rörelsen. Vad fasiken ska man ta sig till?
Jag menar, för dom allra flesta är det trots allt inte ett trivialt spel för gallerierna om en regering ökar pensionsåldern med fem år och facket sedan kväser allt motstånd. Någonstans måste man ju agera även i politiken. Samtidigt är det uppenbart att på en viss nivå så syltas man bara in i skiten. Men att bara agera i sin absoluta närhet funkar ju inte heller, annars skulle det ju inte finnas medieprojekt, vår makt-konferenser m m.?
Nåväl detta är bara allmänna funderingar från en ytterst plågad klasskämpes-själ.
december 21, 2007 at 7:13 f m
Kort så här innan frukost, nej, det räcker förstås inte att endast agera i sin absoluta närhet. Det försöker jag inte argumentera för. Men syftet med medieprojekt o.dyl. är trots allt att diskutera hur man kan organisera sig utan mellanhänder. Det är ju en medveten strategi att välja bort “politiken”, precis som det är en medveten strategi att välja den. Och en sådan strategi måste stötas och blötas med likasinnade: på alla nivåer. Tja, vad man skulle gjort i Frankrike är väl just att behålla handlingskraften. Att inte lämna över initiativet och handlingsförmågan till en medierande kraft som facket. Enklare sagt än gjort förstås, men vad som behövs är nog faktiskt en organisering som är baserad på Krantis tankar om att agera tillsammans “inte som ojämlikar”. Annars är det kört. Jag tror att om man bör organisera sig kring något är det känslan av att “på en viss nivå så syltas man bara in skiten”… Detta just eftersom man “döms” till politik, åsikter, krav och paroller kommer av sig självt. Det finns inget sätt att komma undan dem. Allt köps upp till slut, även arbetarkamp. Och den konsumtionen är den lede fi. Med tillräckligt mycket rörelse och i gräsrötterna är det knappast pensionsplanerna man behöver oroa sig över. Det är ju bristen på autonomi som genererar tron och behov av skenlösningar som politiken. Tron att andra kan lösa situationen eftersom klassen inte är kapabel att göra det.
december 26, 2007 at 7:56 e m
En del svåra frågor här.
Men jag tänker på en annan sak när det gäller större medierande prylar. Och det är att klasskampen ofta har en egen dynamik som ofta gör den svår att inhägna.
Jag menar att det ofta finns nåt explosivt i utvecklingen, demonstrationer och strejker med enkla reformistiska krav leder ofta till betydligt vildare kamper (men det beror så klart på att folk faktiskt bryter samförstånd).
Vill tillägga att jag inte är speciellt dogmatiskt när det gäller dom här prylarna, när det gäller att ta extra rast gör jag det med hjälp av arbetskamraterna och vårt ansiktslösa motstånd. Och om jag skulle vara tvingad att bege mig till arbetsdomstolen skulle jag ta hjälp av fackets jurister.
Men det måste samtidigt sägas att när det går till AD t ex, så har man ju själv förlorat själva kontrollen över kampen redan.
När det gäller “not-as-unequals” tycker jag att det är talande att de som intervjuas från autist-boendet faktiskt talar om “lojalitet” med arbetskamraterna och inte “solidaritet”. Jag ser lojaliteten som mer omutlig och att den inte fokuserar på intresse på samma sätt. Ett stickspår bara.
Nå, avslutar det här inlägget med ett citat om musik från Shawshank Redemption. Det får visa på vår personliga kärna av mänsklighet:
Andy Dufresne: That’s the beauty of music. They can’t get that from you… Haven’t you ever felt that way about music?
Red: I played a mean harmonica as a younger man. Lost interest in it though. Didn’t make much sense in here.
Andy Dufresne: Here’s where it makes the most sense. You need it so you don’t forget.
Red: Forget?
Andy Dufresne: Forget that… there are places in this world that aren’t made out of stone. That there’s something inside… that they can’t get to, that they can’t touch. That’s yours.
Red: What’re you talking about?
Andy Dufresne: Hope.
december 27, 2007 at 8:45 f m
Sant, det är ingen idé att vara dogmatisk om man inte kan vinna på det (och även om det finns orsaker till att vara “dogmatisk” så finns inte alltid möjligheten till det) dvs. om man inte är i en situation där man man kan vinna mer på en annan väg än AD. Samtidigt har alla dessa legala instanser en specifik klasstruktur och en repressiv funktion, och därför måste man, precis som du säger, inse att “när det går till AD t ex, så har man ju själv förlorat själva kontrollen över kampen redan.” Den insikten måste man värdera och jag antar att man värderar den olika beroende på vilken “strategi” man förordnar – autonom eller ej. Vilket inte förtar möjligheten att man kan vinna en massa saker på en seger i AD, inte minst stålar.
Tycker det här citatet är värt att tänka på, i förhållande till allt vi diskuterat här:
(Citatet kommer ifrån den här texten; http://www.riff-raff.se/vd/klasskampen.php)
(Förresten, de två rörelserna som Martin diskuterar i citatet nedan finns nog inte bara i en och samma kamp, utan kanske rentav i en och samma arbetare, frågan är väl då hur man kan få de två att separeras än mer. Så att inte den reformistiska blir den vinnande…)
“Å ena sidan kommer initiativet för en strejk från de självorganiserade arbetarna, å andra sidan kommer den också från den del av arbetarna som är organiserade i fackföreningar. Men dessa initiativ är motsägelsefulla då de är uttryck för två rörelser som befinner sig i motsättning till varandra. Ingenting är mer främmande för en strejk än dess slut. Slutet på strejken är en tid av oändliga samtal då verklighetsbegreppet överskuggas av illusioner. Mängder av möten där fackföreningsrepresentanter har monopol på att tala organiseras, stormötena drar mindre och mindre folk och medlemmarna röstar till slut för ett återupptagande av arbetet. Strejkens slut är stunden då arbetarklassen återigen faller in under kapitalets kontroll, då den åter reduceras till atomer, individuella komponenter och krossas som klass kapabel att trotsa kapitalet. Strejkens slut innebär förhandlingar och »ansvarfulla» organisationers – fackföreningarnas – kontroll av rörelsen (eller det som är kvar av den). Strejkens början innebär just det omvända – då har arbetarklassens handlande inte någonting med formalism att göra. (..)
Under detta stadium kan vi inte undgå att påvisa ett uppenbart faktum: den energi som framträder under strejkens inledningsfas tycks försvinna helt och hållet då det är dags för förhandlingar. Än viktigare är det att denna energi inte verkar ha någon relation till strejkens officiella motiv. Om ett dussintal arbetare utifrån egna krav ger upphov till en strejk som involverar tusentals arbetare beror inte detta endast på någon slags solidaritet, utan på en i praktiken omedelbar gemenskap. Som den viktigaste punkten måste det tilläggas att rörelsen inte lägger fram något specifikt krav. Den fråga proletariatet kommer att ställa i praktiken är i nuet redan formulerad i dess tystnad. I sin egen rörelse lägger inte proletariatet fram något särskilt krav och därför är dessa rörelser de första kommunistiska aktiviteterna i vår tid.
Det viktiga i arbetarklassens utbrytningsprocess från kapitalismen är att den inte längre kräver partiella och särskilda reformer. Därför upphör arbetarklassen att vara en klass, då den inte längre försvarar sina speciella intressen som klass.”
januari 14, 2008 at 7:29 e m
Vill tipsa om en diskussion på soc.nu som tangerar dessa ämnen:
http://socialism.nu/index.php?page=forum§ion=thread&id=18324
april 7, 2008 at 2:13 e m
[...] Min text om hur kommunisering syns i vardagskamper: Vi ville spela fotboll [...]