Att M vill förnya sin sjukvårdspolitik skriver både DN och SVD om. Bloggen Ett öga rött har förtjänstfullt kommenterat om konsekvenserna av Moderaternas sjukvårdspolitik. En annan bloggare som skriver om vården är Omsorgaren.
Kim Müllers bidrag till debatt får bli en berättelse från en av de många som blivit brända inom vården.
Visst gör det ont när kroppar brister – varför skulle annars vården tveka.
Jag är en drop-out. En av dom där lata ungdomarna som inte vill jobba
och ställa upp för samhället. Det här är min historia.
Första dagen jag arbetade i hemtjänsten lyste solen över
villaförorten i Göteborg. Jag klev av bussen och trots att jag är
allt annat än en morgonmänniska var jag på gott humör,
förväntansfull, ni vet hur 19-åringar är. Detta var mitt andra
riktiga jobb någonsin och det skulle lösa mina ekonomiska bekymmer
tills hösten, då CSN skulle ta över försörjningsbördan.
Vår samlingslokal låg i källarplanet på ett hyreshus och var inrett
med samma plastblommor och Ikeasoffor som alla andra kommunala
samlingslokaler. Första tre dagarna fick jag gå bredvid, lära mig
rutiner, sen var jag själv med ansvaret, dom gamla och deras
livsviktiga mediciner. Det bekom mig inte så mycket, det var så det
var liksom. Den här hemtjänstcentralen fungerade mycket bra. Jag hade
blivit varnad för äldreomsorgen av kompisar med erfarenheter därifån,
så jag var glatt överaskad och tänkte att det här blir en baggis. I
efterhand inser jag varför det fungerade så bra just på den
arbetsplatsen.
Gruppen av vårdbiträden och undersköterskor ställde upp på varandra
på ett sätt som var är helt unikt för vårdarbetsplatser. Två rejäla
fruntimmer som var tongivande i gruppen satte en ära i att hålla på
våra futtiga rättigheter. Att vi skulle ha gott om tid till
vårdtagarna, det fanns massa extratid bara till sociala kontakter.
Sitta med gamla över välvårdade tunna kaffekoppar och höra dom
berätta om sina liv, sina familjer, minnen.
Under rasterna flödade informationen om det inofficiella regelverket.
Att man gick hem när man var färdig men ändå skrev tiden som hela
arbetssdagar. Att man inte informerade chefen om hur mycket raster vi
faktiskt hade. Vad man behövde göra på en städning och vad vi inte
skulle göra. Det var viktigt att alla gjorde samma så att inte kraven
på alla ökade. Den som började göra massa extra åt vårdtagarna band
på ett sätt ris åt allas ryggar och det sågs inte med blida ögon.
Gick det ut över gamlingarna? Svårt att säga, visst det kanske inte
var ett perfekt system, men det kanske var nödvändigt för att vi -
vårdarna var tvungna att skydda ryggen åt alla håll. Från anhöriga
som lät sitt dåliga samvete gå ut över oss, från dom stundtals tunga
uppgifterna och kommunens sparkrav. På det här viset fick vi i alla
fall ett arbetskollektiv som orkade stanna på samma ställe år efter
år. Visst var det långtidssjukskrivna här också men inte alls i samma
absurda utsträckning som överallt annars för vi hade skapat egna
luftfickor.
Det var fantastiskt på många sätt. Jag älskade att jobba med dom
gamla. Inte alla, vissa var såna jävla otacksamma surkart. Andra var
så borta i demensens dimma att det inte gick att etablera någon
kontakt. Men dom andra…
Alla mina far- och morförädrar hade gått bort för länge sen så man
behöver inte vara mästerpsykolog för att inse vilken funktion dom
fyllde för mig, men det gör det inte mindre magiskt. Jag hade aldrig
trott att arbete kunde vara så. Att det kunde ge en något alls. Men
den där sommaren gjorde mig övertygad om att det var i vården jag
hörde hemma.
Tänkte redan på ett tidigt stadie att som vårdbiträde fanns det ingen
framkomlig väg om man ville hålla i många år och ha någon sorts
levnadsstandard. Men jag var ju ung, jag kunde läsa till sjuksyrra
och på så sätt ha möjligheter att utvecklas och göra många saker. Det
var så intressant, det var som en värld av möjligheter.
Allt var givetvis inte rosenrött. Det finns en tydlig hackordning i
vårdsvängen i alla fall inom äldreomsorgen. Det var läkarna på
sjuksköterskorna, sjuksköterskorna på undersköterskorna,
undersköterskorna på vårdbiträdena och vi fick mest bita ihop, eller
förbittras och ta ut det på vårdtagarna eller varandra.
Sen är det ett tungt jobb. Varje dag när jag kom hem värkte ryggen så
att jag fick lägga mig ner och vila för att orka med fritiden.
Mot slutet av sommaren fick jag plötsiga illamåendesvallningar, fick
frossa och blev helt utslagen. Fick sjuka mig några dagar och så var
magkatarren ett faktum. Detta var inget som jag kopplade till arbetet
då. Jag trodde det var mitt fel för att jag inte var tillräckligt god
kondition för att orka städen och lyften. Jag trodde att jag fick ont
i magen för att jag drack för mycket kaffe. Mitt fel.
Efter sommaren började jag på komvux och drygade ut studiemedlet med
extraknäck i hemtjänsten under helgerna. Då fick jag vara
springvikarie över hela det området. Jag insåg då hur idylliskt
välmående området jag jobbat i innan var – om man jämför alltså.
Hemtjänsten på andra ställen hade hand om en massa människor som var
utslagna av olika skäl, handikappade, alkoholliserade, ensamma
utstötta.
Lite svårt att hantera sådär outbildad som man var. En kort
information av gamla garvade vårdbiträden på morgonen innan man gick
ut och sen fick man klara sig bäst man kunde. Det kunde man för det
mesta, fast idag undrar jag hur fan dom tänker? Skicka ut oerfarna
flicksnärtor hem till människor, med den enda förberdelesen att vi
fick gå en tre timmar lång utbildning om medicinering. Inga råd och
tips om hur man lyfte på ett bra sätt ingen förberedelse för vilka
arbetsuppgifter som faktiskt väntade.
Jag tror jag hade jobbat i tre månader när en arbetskamrat var vänlig
nog att upplysa mig om vad jag skulle göra om jag kom hem till någon
som avlidit (det är ganska troligt att det händer eftersom det är
äldreomsorg). Det var vad vår arbetskraft värd. Det var vad dom vi
vårdade var värda. Drömmen att bli sjuksyrra blev kanske lite
kantstött men var ändå stabil. Fast jag insåg att olika arbetsplatser
fungerade olika bra även om det var svårt att sätta fingret på vad
som gjorde skillnaden.
Några år senare flyttade jag till en annan stad. Jag behöde ett jobb helt
desperat och jag fick en 60% tjänst på ett privat vårdhem. 60% av den
enkla anledningen att företaget kunde inte rucka på lönerna eftersom
det var fackligt reglerat. Arbetstiden däremot kunde man göra lite
hur som helst med tydligen. Så kan man t.ex. klämma in uppgifter som
kräver 100% på en 60% tjänst.
Har ni hört uttrycket “att springa fötterna av sig”? Jag har provat
hur det känns och det är inget jag rekomenderar. Här gick inte
arbetskamraterna in för att stötta varandra – tvärtom. Man skulle
vara en duktig, flitig flicka med toffelklädda fötter som smattrar
effektivt mot golvet när man hastar mellan alla olika vårdtagare och
gud nåde mig om jag inte hann springa på alla larm samtidigt.
Jag hade innan lovat mig att aldrig jobba på privathem eftersom rika
människor gärna förväxlar vårdare med pigor, men när hyran ska
betalas gör man vad man måste, trots att jag tyvärr hade rätt i min
teori om rika. I tre veckor hade jag min provanställning – utan
tvekan dom längsta veckorna i mitt liv. Sen fick det bara vara bra.
Sista veckan hörde en av de mest krävande vårdtagarnas anhöriga av
sig till min chef. Kunde jag tänka mig att använda blå plastskydd när
jag gick in till lilla mamma. Mina Birkenstock med korksula slet
tydligen på linoliumgolvet för mycket. Helst skulle jag väl leviterat
och svävat in till kärringen. För det var väl aldrig så att det
retade döttrarna att mamman var så förtjust i mig – och så duktig på
att manipulera människor mot varandra. Chefen var för feg för att
sätta ner foten mot den anhöriga utan valde i stället att säga ja och
precis i telefonen och sedan skämta bort det hela inför mig, som hade
fått ta konsekvensen om jag stötte på den anhöriga hos vårdtagaren.
Tack och ajö privata vårdhem.
Ja jag slutade och fick en tillfällig anställning på ett bageri. Räddad.
Att arbeta på en arbetsplats med manlig dominans gav mig helt klar
perspektiv på saker och ting. Att man kan ha arbetskläder t.ex. Som
företaget betalar. Men den stora chocken var när lönekuvertet damp
ner första gången. Min bruttolön hade fördubblats. Fattar ni? Dubbelt
så mycket värt att baka jävla limpor än att sköta gamla. Det fick mig
att börja fundera på hur jag skulle placera min arbetskraft i
framtiden kan jag lova.
Bageriet hade tyvärr inte behov av mig som heltidsanställd så jag
sökte upp hemtjänsten igen.
Den här gången som intermitentsanställd på en vikarierjour.
Interemitentsanställd är ett jävla fint ord som betyder att du som
arbetskraft inte har några garantier om hur mycket du kommer att få
jobba per månad och arbetsköparen behöver inte betala om du är sjuk.
Det innebär att du alla dagar i månaden bör vara tillgänglig för att
rusa iväg till ett jobb om du vill vara säker på att kunna betala
dina räkningar. I dom flesta yrken är den här typen av flexibel
arbetskraft högt värderad och bättre betald än dom fast anställda.
Det ses liksom som en bonus att man kan hoppa in på olika
arbetsplatser vid behov. Men i vården? Glöm det. För 71.50 i timmen
skalade jag stan runt som ett skållat troll. Hemtjänsten och sjukhem
(avdelningar där gamla ligger och väntar på att få dö) överallt samma
problem. För lite personal, för hög omsättning på personal,
sönderstressad personal, för mycket vikarier. För dåliga
arbetsförhållande rent fysiskt, toaletterna är för trånga för att man
ska kunna hjälpa rullstolsbundna, det saknas hjälpmedel i form av
liftar, kläder som sjukhuset ska stå för saknas eller finns bara i
fel storlekar och för att basa över detta kackalorum sitter odugliga,
inkompetenta mellanchefer som fullständigt saknar förståelse för hur
vårdarbete fungerar och bara har fått sin position för att dom är
duktiga på att spara pengar så att kommunen inte spräcker sin budget.
Vilken typ av “vård” vi anställda gav dom gamla vill jag helst inte
ens tänka på.
Jag avslutade min karriär i vården med att jobba i kvällspatrullen.
Vår uppgift var att göra hemtjänstsysslor på kvällen. All
omvårdnad hade rationaliserats bort för åratal sedan. Vår uppgift var
att ge dom gamla medeciner, byta blöjor och stoppa dom i säng. Schemat
var sinnessjukt stressigt, vi åkte runt i bilar med tre eller fyra
vårdbiträden/undersköterskor i varje och sprang runt till dom olika
lägenheterna där vårdtagarna bodde. Jag menar sprang, det fanns ingen
chans att hinna annars. Samtidigt som vi skulle hinna alldeles för
mycket på alldeles för lite tid skulle vi även springa på larm. Dom
gamla har en larmknapp till en larmcentral som sedan kontaktar
kvällspatrullen. Det kunde vara hur mycket larm som helst, tempot var
outhärdligt och stressen i att försöka prioritera behov går inte att
beskriva.
En liten parentes om det här med mediciner förresten. Som en
säkerhetsåtgärd ska varje vårdbiträde / undersköterska delegeras
rätten att dela medecin av en ansvarig sjuksköterska, delegeringen
innebär att sjuksköterskan bedömer att vådbiträdet/undersköterskan är
kompetent nog att ge vårdtagaren medecin som redan är färdigfördelad
i en doseringspåse märkt med datum och tid för medecinering. Tanken
är väl helt riktigt. Problemet är bara att eftersom personalbristen
är så stor är varje springvikarie tvungen att bli delegerad annars är
hon inte till någon hjälp för den ordinarie personalen. Därför
uppmanar dom ordinarie en till att hävda att man kommer att stanna på
en arbetsplats en längre tid, annars tycker sjuksköterskan inte att
det är lönt att delegera någon som snart försvinner med sin kompetens
och så får dom bara delegera nästa. Man har alltså ett system där den
anställda måste ljuga om sina intentioner på arbetsplatsen för annars
fungerar inte vikariesystemet och vikariesystemet måste fungera för
sjukskrivningarna och omsättningen på personalen är så stor.
Detta är ett typexempel på hur vården är uppbyggd. Man har regelverk
som är ogenomtänkta och har lite eller inget att göra med hur
verkligheten ser ut. Det saknas dialog mellan dom som har
marktjänsten och dom som fattar besluten, vilket innebär att
marktjänsten får försöka kringå regler på olika vis bakom chefernas
ryggar och problemen kommer aldrig upp till ytan. Förfärligt för den
anställda, skönt för cheferna.
Åter till kvällspatrullen, ytterligare omstruktureringar och
besparingar ledde till att vår redan hårt pressade arbetsplats fick
60 nya vårdtagare och det tillsattes en halv ny tjänst för att
kompensera detta. Den ekvationen gick som ni förstår inte riktigt
ihop. Det enda vi orkade säga i fikarummet var att snart var
hjärtinfarkten nära (för oss vårdare alltså) och att vi skulle leta
rätt på ett annat jobb. Något organiserat motstånd eller offentlig
kritik mot den ökade arbetsbördan fanns inte.
En dag när jag var ledig gick jag på stan. Jag fick se en
funktionshindrad människa i en rullstol. Åsynen fyllde mig med hat
och äckel.
-Där åker du ditt äckliga vårdpaket, tänkte jag, din bajsande,
spyende kravmaskin som ska tvättas och kläs på och matas och ges
medecin. Fy fan för dig och alla dina jävla behov.
Det var fruktansvärda saker att tänka om en annan människa. Det är än
i dag fyra år lika vidrigt att tänka på jag skäms över att jag kände
så. Men det var vad vården hade gjort med mig. Jag kunde inte längre
se människor med vårdbehov som människor. Stressen, bristen på
mänsklig omvårdnad hade reducerat dessa gamla, sjuka och
funktionshindrade till bajs och kräk-maskiner inför mig.
Det var den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. Jag
insåg att jag fick välja, antingen jobba kvar i vården och bli som
alla dom bittra utbrända kvinnor jag mött på mina arbetsplatser eller
vända vården ryggen och aldrig återvända. För arbetet som det var nu
förvandlade mig till en känslokall fascistoid robot, till en människa
som jag inte ville vara. Begreppet alienation har aldrig varit
tydligare i mitt liv än i den stunden.
Jag tog den enkla vägen ut, jag gick direkt därifrån, utan att passera gå.
Agnes
december 2, 2007 at 1:34 e m
[...] Tips:En text om att jobba i hemtjänsten Publicerat i Tips by kaffeokanyler på december 2nd, 2007 Vårdbiträde i hemtjänsten. Det är antagligen ett av de allra slitigaste och stressiga jobben inom vården. Man är längst ned i hierarkin, ofta helt outbildad och ofta är det förstås för lite personal på för många brukare. En stor skillnad mellan hemtjänst och olika former av boenden där man har patienterna/brukarna nära är dessutom att stressen ökar av ett konstant farande fram och tillbaka mellan olika brukares hem, hem som också ofta är dåligt anpassade för det arbete vi förväntas utföra. En text som handlar om hur det är att jobba i hemtjänsten, som vi väl känner igen oss i, och som visar på konsekvenserna av en bortprioriterad vård hittar du här. [...]
december 2, 2007 at 6:29 e m
Jag tänkte rekommendera lite ytterligare läsning också. Den (tyvärr lite sovande) bloggen Diagnos – Om, av och för arbetare inom social- och vårdsektorn. Har en del arbetsplatsrapporter:
http://diagnos.blogg.se/arbetsplatsrapporter.html
december 30, 2007 at 11:00 e m
Så himla bra beskrivet! Kommer just från ett fyra dagars pass inom hemtjänsten och undrar hur i helvete det står till med vår vård egentligen, och varför inga protester görs!!??
Jobbar extra inom den kommunala hemtjänsten i Danderyd och det mesta av det du tog upp “lider” vi också av. Det som fick mig att verkligen haja till var när min 23-åriga kollega berättade att hon, efter tre års heltidstjänst, har 15300 kr i månaden. Hallå! Hur missförstådd är inte innebörden av detta yrke? Vi tar hand om gamla människor och alla deras personliga bestyr. Vi ska bekanta oss med deras vanor och göra oss insatta i allt som rör deras välbefinnande. Det är samspel på hög nivå då man ska motivera en gammal trött människa att samarbeta vid ett lyft, undvika att få kiss på sig samtidigt som man ska vara trevlig och smidig. Har man dessutom en kollega som inte vill underlätta, kanske pga maktbegär eller oförmåga att sätta sitt ego åt sidan, så jonglerar man med alltför många tunga kanonkulor i luften. Risken att man tappar någon på tån är stor och känslan av att ha misslyckats hänger över en. Framförallt vill man ju att vårdtagaren ska få det den behöver i stunden, vilket inte är en spänd samspelssituation som enligt mig har sin rot i dåliga löner och arbetsvillkor. Skulle lönerna ökas tror jag man skulle en större motivation att ta itu med allt det besvärliga som hemtjänsten till stor del innehåller; rörig planering, ökad belastning vid sjukfrånvaro eller miss i bemanningen, tvära kast mellan olika kunders behov och personligheter, pressade försök att ge bra och värdig vård i en stressad situation, och lättare kunna glädjas åt allt det fantastiska med hemtjänsten; underbara möten, stillhet och kontakt, trevliga pratstunder kring och givande utbyten mellan generationer. Jag fattar bara inte att detta yrke inte värderas högre i samhället och att människorna som arbetar inom hemtjänsten inte går ut i strejk. Det är en sann skandal att ett välfärdssamhälle som Sverige satsar så lite på de som byggt upp det vi nu åtnjuter och får skörda! Ska stå givakt 07.45 den 1 januari och hoppas att jag inte förbittrar mig över mina vårdtagares behov utan kan vara den sortens medmänniska som jag själv skulle önska möta om jag var i deras situation.
.
januari 13, 2008 at 6:37 f m
Tack för en stark och välskriven läsupplevelse.
juni 26, 2008 at 8:48 e m
Det är vi äldre som vårdar dom ännu äldre demensboenden är rena katastrofen då det blivit långvård. När Siv Johansson skulle sköta dementa på örgrytehemmet fick hon en smäll i trynet av den dementa,som sedan bet henne i fingret. Sådant är livet på ett demensboende men det har inte alla respekterat utan går runt och surar hela dagen för dessa övergrepp som hänt på personalen. Telefonen går varm på jobbet hennes barn vill prata med henne och hon ringer dom. En dag hade hennes barn hittat ett kontokort med kod hon var tvungen vara ledig hela dagen för att gå till polisen. En annan dag hade hennes ena barn blivit attakerad av en medbrottsling hon var hemma en vecka. hennes kompis Anette skrattade bara och sa känner du dig bättre nu i ryggen? sivs barn ringde senare och undrade vem har blivit attacerad? Ingen i hennes familj i alla fall.
juni 26, 2008 at 9:04 e m
Som vårdbiträde är man ständigt utsatt för olika kommentarer. Man kan deppa ner sig eller skratta åt dumheterna. Har man en ledare som är omtänksamm på hemmet och vårdslös i trafiken så man inte vet om hon kommer nästa dag för hon somnar framför ratten så borde man kanske inte ha hand om äldre heller?Min föreståndare på utlanda är sådan på örgrytehemmet.Själv är jag lugn o försiktig i trafiken och snäll mot dom äldre.Men Birgitta Olin är ganska farlig i trafiken,snart kan det smälla om inte glasögonen byts ut. Men flesta av vårat gäng är pensionsåldern snart och hamnar säkert på samma hem.Livet är kort men skall inte levas hänsynslöst utan försiktigt.
juni 27, 2008 at 5:11 f m
visst är det en del osämja på arbetsplatsen mellan oss vårdare när man inte går ihop. Och det är inte lätt att samarbeta med andra när dom inte lyssnar på vad jag säger. Rökpaus och ringpaus är ett måste på vardagarna och kvällarna. Vi är väl två rökare på avdelningen så jag blir glad om det kommer fler rökare som kan dela mitt intresse.Utlanda är känd för problemavdelning då det är svårt för vikarier att komma in och kunna samarbeta. Vi som är där permanent vill ha det på ett visst sätt och tolererar inte att saker görs på andra sätt. Våra pensionnärer lider inte av att det är stridigt på avdelningen. I bland behöver man en längre semester för att reparera skadorna som blir av stridigheterna. Min chef lovade mig en plats trots att jag inte hade särskild behörighet om jag lovade jobba,jobba,jobba. Vilket jag är insatt i och att lära vikarierna hur dom skall agera mot oss som personal och dom äldre.
juni 27, 2008 at 6:13 f m
Framtidstron är liten när man ser dom äldre kravla i smuts och elände, vikarier är inte till nytta på äldreboenden dom kan inte sin sak. Det är svårt att samarbeta på arbetsplatsen med mina andra undersåtar då det ofta urartar i bråk vilket slutar med att vederbörande är hemma. Det skulle vara bra i fall det skulle finnas psykologenhet för dom anställda på boendet så dom kunde bearbeta sina aggretioner i stället för att bara vara hemma. Vissa har kanske gått igenom mycket i sitt liv och har psykiska problem.Vissa lever med mc gäng på vardagarna och är tatuerade,andra är osanna i sina uttalanden när dom skall berätta historier om sitt levene. Men sådana är dom våran personal inget fel i det. Men kunde varit bättre standard på dom sökande till dessa tjänster.Vi har problem här på utlanda med invandrare då det verkar försvinna saker från dom boende. Det är allt från smycken till pengar. En del av dom intagna är så borta så dom ger bort saker. örgrytehemmet i Göteborg ses med stor tillförsikt och dom intgna betalar stora summor i boende mat men kan i bland behöva övriga rengöringsmedel anser att dom anhöriga skall se över sina anhörigas hygienarticlar. Man kan ju inte lukta gott med enbart sjukhustvål,många luktar urin och kanske behöver hygienarticlar. En del hämtar saker från frysen eller kylskåp på hemmet vilket inte uppskattas man äter inte efter 18.00 på kvällen.Det är dom anhöriga som får ordna mat till sina anhöriga i sådana fall.
juni 27, 2008 at 6:21 f m
Tycker att undersköterskorna skall sköta sig bättre då dom blandar gamla och nya kanyler i en ask efter provtagningen.En del av dom intagna har mrs och det är en samhällsfarlig virus som man aldrig blir av med.Är själv undersköterska och har stuckit mig några gånger under provtagningen.Tycker att man har rätt att använda plasthandskar som skulle bli för dyrt enligt lanstinget. Men smittan kan gå från person till person.
september 21, 2008 at 5:39 e m
På svar varför ingen sätter ner foten är för alla sitter å tror nån annan skall göra nånting.
Så alla som frågar sig hur fan kan detta vara rimligt börja protestera utav bara helvete.
Dräm näven i bordet ..
september 30, 2008 at 11:54 f m
Jag går på kurs i omvårdnadsprogram, och hamna på detta sida på grund av att jag lätta efter information alltså av slump….
Läste brevet om ”vem vårdar vem” och blev imponerad för att jag förstår att man jobbar som slav när det gäller vården, jag har jobbat som personligassisten i ung 7 år och jag slutade inte för att arbetet var för tuff jag slutade på grund att det var för många tim utan at göra något och det blev för ensamt och irriterad efter en stund på grund att man inte fick göra något utan att vänta….
Men innan det blev så hoppas irriterad så slutade jag.
Sen jobbade jag i hemtjänst i 6 mån det var stressigt men det var kull ändå…
Der fick jag sluta på grund att jag inte hade utbildning…..
Sist har jag praktiserat i ett äldreboende på ett dement avdelning där trodde jag att jag inte skulle klara det men till slut märkte jag att det var inte svårare eller jobbigare en på de andre ställe som jag har varit innan….. annorlunda men likadant …..
Så klart att det är fruktansvärt jobbit att slita som ett slav och att man inte blir uppskattad för de man gör ….
Men tänk att det är inte de gamla fel att de med rollstol fel, de ha inte valt den typ av liv.
Självklart man ska inte acceptera vilken skit som hels för att vi har också känslor och jag tycker att man kan säga exakt det till dom…. att vi är inte djur vi är människor som dom och att likväll de vill vi inte bli missbehandlad….
Det kan också vara problemet vi låter oss behandla som inget och sen klagar vi ….. Men man ska också tänka att om det inte fanns rollstolbundna eller gamla så hade vi inga jobb….
När det gäller vård samhället måste ändras för sjuka i alla ålder och kategorier för att jag vill verkligen tro att det jag gör betyder något inte bara för mig, utan för alla människor som verkligen bryr sig….
Jag måste tro att det finn ett bättre framtid och jag vill göra allt jag kan för att förändra och förbättra min framtid och personer som jag kommer att ta hand om…. Sen jag var liten har jag drömt att kunna hjälpa folk i behov och det gör jag nu genom att förbättra mig och lära mig varge dag något nytt….
Jag vet redan att det inte kommer att var en solig promenad i parken, men solen kommer att lysa varenda gång jag ser ett förbättring, ett leende, ett blick av tacksamhet och lättnad tack vare att JAG gjorde den människan må bättre….
Det är kanske så som man sa som man trodde för att man är föd för att göra det vi gör………… Att vårda….